Jimmy Åkesson är en märklig person

som slingrat sig in i den svenska riksdagen med hjälp av järnsrörsbeväpnade nazistiska bajsbrunskjortade fyllon, som på nätterna springer omkring på gatorna, och hånskrattande slår ner utlänningar och oskyldiga flickor med tillmälena babbe och hora.

Söt, glad, oskyldig flicka som nätt och jämnt undgått att bli krossad av SD-huliganernas järnrör, sedan hon först kallats "liten hora". 

Åkesson och hans medbrottslingar hyser den märkliga föreställningen att Sverige borde bestå av bl.a svenskar, fastän det bevisligen inte finns en enda svensk.

Jag själv har en möjlig blatte (=babbe) till mormorsmors morfar, så man blir ju lite illa berörd av sådana påhopp.

Det senaste är att Jimmy har förnedrat sin söta fästmö på ett sätt som noga har utretts i Expressen (en av nordens största dagstidningar). Expressen har en stor mängd ytterst skickliga journalister, som arbetar hårt för att sanningen ska komma fram till folket om samhällets väsentligheter.

Konstigt att ett sådant parti kommit in i Sveriges riksdag, och dessutom blivit det tredje största.

Var i jösse namn får de sina röster ifrån? Svenskar kan det ju inte vara. Man undrar vad framtiden kommer att tycka om sådana element, om de överhuvudtaget har någon framtid, vilket många nu betvivlar.

När Åkesson uttalar sig, söker han svekfullt härma en professionell politiker genom sin sannolikt bedrägliga skicklighet i att orubbad åla sig igenom den värsta skärseld som vänliga journalister kan leverera. Hans säkerhet och kristallklara formuleringsskicklighet är troligen en ren bluff, som väl ingen kan gå på.

Nu ska jag koka torskfilé och göra citronsås, det är mycket bättre, tycker jag. Man reder med äggula också, och smaksätter med färsk utländsk citron.

Se för övrigt min site om redningar.

Börja vakna.

Dom har sagt det så många gånger förut, och alla har skrattat åt det så löjligt och vinklade i den förfalskade uppfattningen.

När jag vaknade hade jag hade redan vaknat i timmar, i flera timmar hade jag legat där och vaknat i det obehagliga, till en början helt oförklarliga obehaget.

Långsamt, långsamt flöt jag upp till medvetandets mörka yta där ovanför i gränslandet, om och om igen närmade jag mig, och jag visste det sedan länge.

En vinflaska, en flaska rött vin av två som jag köpte med en möbelknapp, en gulbrun möbelknapp.

Huvudvärken, den torra obehagliga otäcka smaken i munnen, strupen, hela kroppen.

Jag kände igen det, långsamt närmade jag mig, värre kan det knappast vara.

Jag började minnas att jag druckit hela den där flaskan, hela flaskan med rött, surt vin, en hel flaska, ensam.

Och ännu värre, det var andra dagen i följd, jag började ana hela omfattningen av det totala obehaget.

Det sura vinet, en hel flaska, alldeles ensam.

Var det den totala bakfyllan som tog över, två dagars fylla, två dagars supande, två hela flaskor rött, surt vin, alldeles ensam.

Jag kunde inte röra mig, försökte röra huvudet, stänga den torra stinkande munnen med de vidriga dunsterna av nattståndet rödvin.

Andra dagen.

Jag som var så glad över att jag inte druckit en droppe någonting sedan minst åtta månader.

Det hade inte varit något besvär alls, jag trodde jag hade tröttnat helt enkelt, så läste jag den där läckra kokboken om fransk mat och alla underbara vinerna som beskrevs i boken.

Peter Schück hette den lille författaren. Han var totalsåld på fransk matlagning, var källarmästare på åtminstone en välkänd förstaklassrestaurang i Stockholm, och hade alla kulinariska ordnar värda att nämnas i band runt halsen.

Jag och Bob var där en gång, jag har underbara minnen från den kvällen.

Vilket skulle man föredra, Bordeaux eller Bourgogne? Hur skulle man dricka vinet? Nej inte dricka, man skulle ju bara lukta, läppja, känna den ljuva aromen i det stora, kupiga tunnväggiga glaset, vrida det lutande glaset, betrakta färgen och sedan bara tala om vinet, njuta av dofterna, smakerna, de tusen smakkombinationerna av denna livets och gudarnas mest ypperliga produkt.

Jag kände hatet över mitt misslyckande. Det var ju så lätt. De första små klunkarna till den goda, lyxiga entrérätten, känna vätskan rinna ner i strupen och sakta, sakta känna värmen och glädjen av alkoholens underbara verkningar.

Bara ett glas, kanske två, inte mer, bara riktigt njuta av den perfekta tempereringen och den djupa värmen och uppblommande lyckokänslan som spred sig i kroppen.

Nu var livet verkligen värt att leva, så här kunde det vara, så fantastiskt underbart.

Så kom längtan till att höra av sig till någon, det är alltid tristare att dricka ensam, nu måste jag prata med någon, spelar inte så stor roll vem egentligen, bara någon. Jag skickade ett antal fåniga SMS, som man gör nuförtiden. Förr ringde man, det kunde bli timmar av samtal, ibland gick man ut och träffade någon dessutom. Eller åtminstone planerade.

Närmade mig slutet på buteljen, men var väl medveten om att det fanns en flaska till om det skulle behövas.

Nu började jag vakna, och greps av det fruktansvärda obehaget, stelheten, värken, andra dagen dessutom, nej aldrig mer, så totalt onödigt.  Det hade jag tänkt dagen innan också, aldrig mer. Men ett nytt glas skulle leda till ännu en härlig omgång av detta så underbara.

Mindes möbelknappen, men kom inte riktigt ihåg varför den fanns med i bilden.

Åh, denna helvetes huvudvärk, denna förlamande stelhet, den äckliga smaken i munnen.

Långsamt, långsamt bestämde jag mig, ja, nu måsta jag försöka vakna, sakta, sakta närmade jag mig medvetandets dunkla gränsskikt där ovanför. I gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Sakta, sakta återkom medvetandet, jag lyckade slå  upp ögonen, till en början bara som ett kisande, hela tiden dränkt i ångesten och ilskan över att jag hade gjort, det. Två hela flaskor rödvin och en möbelknapp.

Vad var det med den gulbruna möbelknappen? Varför dessa två flaskor rödvin, jag mindes inte ens vad det var för märke. Men visst vad det rött, var det Medoc? Jag mindes ordet Medoc, det var i alla fall inget billigt vin, jag mindes tydligt att det var just två flaskor, och att man fick en möbelknapp till.

Jag tittade ut i rummet ännu stel och arg över den obehagliga känslan av bakfylla, av att ensam ha hällt i mej två hela flaskor vin.

Men känslan falnade. Jag sträckte på mig och fred huvudet, vad hade hänt med värken? Jag hade ingen huvudvärk, var bara lite kissnödig.

Satt mig upp på sängkanten.

Minnet levde kvar, men rätt snabbt insåg jag att allt bara varit en dröm.

En väldigt realistisk mardröm som drömmar kan vara. Drömd huvudvärk, drömd bakfylla.

Livet återvände, ut på toaletten, ingen bakfylla, ingen smak av surt vin. Borta.

Senare skulle jag kunna placera in hela skeendet i ett betydligt större sammanhang, men för ögonblicket var allt OK.

Jag funderade på om jag skulle gå och köpa några goda flaskor vin till kvällen.

Men möbelknappen? Ja, den ingick som ett irrationellt element i drömmen, inte ens en dagsupplevelse. Helt oförklarligt, som drömmar kan vara.

Senare skulle jag förstå något. Något mycket värre.

Nu gick jag ut i vardagsrummet, matade fiskarna, gjorde i ordning en kopp perfekt kaffe i den lilla kannelerade koppen, och upplevde förtröstan och en viss glädje.