Sverige är vårt land på jorden, överlägset alla andra stater och länder.

Överlägset för oss som bor där och som är svenskar. Liksom Japan är det för japaner, Somalia för Somalier, Norge för norrmän, och så vidare, FATTA DET! Japan är man, om man ser ut som en japan, pratar japanska, anser sig vara japan, delar japanska väsentliga uppfattningar, det är inget konstigt med det, det är vackert, det är äkta mångfald.

Vissa delar av Sverige är de vackraste av alla bitar av jorden, sådana platser finns t.ex i Dalarna, Skåne, Uppland, Västerbotten, Gotland och Sörmland. Inga andra delar av jorden kan i skönhet mäta sig med dessa, vilket vi är evigt stolta och lyckligt tacksamma över.

Sedan vår störste konung Gustav Wasa tågade in i Stockholm 1522  har vi i princip haft fred, frihet och hållit alla utländska makter utanför våra gränser. Förmodligen den enda nationen i världen som har lyckats med det.

Men glöm aldrig att frihet är ett högsta ting, som endast få klarar att bära! Det skrev redan biskop Thomas i sin namnkunniga frihetssång för femhundra år sedan.

I hela världen finns och har funnits väsentliga innovationer och begrepp som gjorts av svenskar eller i Sverige, såsom

Kylskåpet, AGA-fyren, IKEA, dynamiten, Boforskanonerna, blixtlåset, blåslampan, celsiustermometern, namn på växter och djur (Linné), kullagret, propellern, trefassystemet (för växelström), telefonen, tändstickan, rörtången, skiftnyckeln, volfram (den tunga metallen döptes till tungsten av upptäckaren Scheele, men sedan han bestämt namnet Wolfram hade redan det svenska ordet tungsten läckt ut), fotogenköket, ordet skarn för kalkhaltig sulfidmalm med mera.

Säg inte att du inte någon gång, medvetet eller omedvetet, har använt, eller haft nytta av någon av dessa svenska upptäckter.

Liksom alla otacksamma barn som tanklöst tar sin lycka för given, vänder sig enstaka enklare individer mot sitt upphov, och tror sig i obegränsad barnslig enfald sväva som en liten efemär bubbla över alla andra, utan att skämmas, vilket de sannerligen borde.

Så går det runt, runt, runt, runt, runt (en, två, tre, fyra, fem).

Erkänn att livet är mycket underbart och skönt, men glöm inte att vi på hela planeten, den enda i universum vi känner till med liv, är raskt ökande 6,5 MILJARDER människor för många; hjärtat gråter över alla dessa som kommer att tvingas försvinna inom de närmaste tvåhundra åren.

Ha förtröstan! Det har jag.

Odi profanum vulgus, et arceo.

Söndagen den 6 maj 1962 innan vi for till Lund på stor karneval.

Tvätten klar, allt upphängt i torkrummet, alla fyra skjortor på galgar. Jag har slutat knäppa andra knappen uppifrån, som jag tidigare gjorde i många år. Om man inte flaffsar för mycket med skjortan, hänger den gott och väl kvar ändå.

Flaffsa? Ja, tjafsa då? Spelar väl ingen roll vad man kallar det, förresten är det väl inget konstigt i att man uppfinner ett och annat ord, om det skulle behövas.

Läste lite mer om Gustav Wasa, och efter en stund var jag framme dit biljetten gällde, jag bestämde mig för att gå resten av biten, det vore enbart nyttigt och jag trodde att jag borde klara det utan större problem.

Enda osäkerheten var om jag verkligen skulle hitta, men räknade med att det fanns skyltar och att jag kunde fråga någon när som helst.

Det var en förvånansvärd massa trappor och korridorer i det ena köpcentret efter det andra i den här stadsdelen. Vilket ofantligt utbud av varor, det var särskilt gott om antikvitetshandlare i området, den ena långsmala butiken efter den andra med hela väggar tätt prydda med tavlor, fotografier och reproduktioner, de flesta snyggt inramade, några satt väl lite snett, men det kändes mest som om det hörde till, det var ju uppenbart att ägaren hade mycket att göra med att plocka fram olika objekt till kunderna.

Totalintrycket var både trassligt och imponerande, det skänkte en viss spänning i mångfalden, jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att bestämma sig, om jag fastnade för någon bild.

Men det var inte bara dessa bilder, på många hyllor och små piedestaler fanns konstföremål av olika slag, liksom på lådor, burkar och askar, jag undrade verkligen hur någon kunde klara att hålla reda på allt detta.

Jag mindes dock att någon berättat, att där inte fanns någon tvekan, ägarna hade fullständig koll, det var en ständig rörelse kring alltihopa, kunder pratade och pekade, frågade och diskuterade.

Jag passerade den ena underjordiska gallerian efter den andra. Förutom dessa antikaffärer fanns en massa caféer, pubar och små restauranger, alla med rätt mycket folk. Det förekom en rätt livlig samvaro mellan borden, man pratade, skrattade och fnittrade. Helhetsintrycket var att folk verkade glada och spralliga, men man undrade ju om restaurangägarna verkligen fick in så mycket på sina kunder, de flesta verkade bara sitta och hänga med en kopp kaffe, och gjorde det i timmar.

En sak som präglade totalintrycket var de många små eller stora nivåerna mellan de olika avdelningarna, inga stora skillnader, men mängder av små trappor på bara några få steg. Mellan borden fanns här och där låga väggar som man kunde sträcka sig över för att prata med andra gäster, eller skicka över en bok eller bricka med något som för ögonblicket intresserade.

Nu var jag framme mot slutet av hållplatsens restaurangdel och tyckte att jag måste fråga någon om vägen. Jag fick böja mig ner över en liten avbalkning och fråga den kostymklädde mannen som utpekades som källarmästaren för det här stället. Jodå, han visste besked, men uttryckte oro för rasismen som var rätt utbredd på gatorna, om jag nu verkligen var tvungen att förflytta mig till fots. Gå ut genom portalen där nere, så kommer du till Smidesälta, och när du ser andra sidan gatan med sina butiker, tar du av till höger.

Jag gjorde som han sa och vandrade vidare, tittade in i de stora skyltfönstren, här liksom på de flesta andra ställen dessa ständiga bilder och inglasade teckningar, en del faktiskt riktigt vackra.

Så kom jag mot slutet av gallerian, såg skylten med Smidesälta, och måste fråga igen. Det glada sällskapet såg lite förvånade ut när jag sa att biljetten inte längre gällde, och att jag måste gå ända till Stockholm.

Nu fick jag ge mig ut över fälten och lämnade staden bakom mig, det var lerigt och ganska så kuperat, inte särskilt varmt, lite dimmigt och trist, jag gick och gick.

Jag tyckte det kändes lite pinsamt att fråga någon igen, det verkade som om folk inte hade tid, alla hade så bråttom och hukade sig i det gråa duggregnet.

Det kändes inte alls roligt, jag mindes med värme de glada ungdomsgängen inne i pubarna, deras glada skratt och uppmuntrande värme.

Jag hittade inte mobilen, så jag gick ut i vardagsrummet och kände mig väldigt trött och stel, fick sträcka mig fram för att se den radiostyrda klockan där i mitten på bokhyllan. Hon var över tolv, aj då, jag hade försovit mig, usch så obehagligt, nästa tvättid måste ha börjat för länge sedan. På med kläderna, greppade nycklarna och gick ner i tvättstugan, jodå, någon hade tagit ner min tvätt och placerat den i en av korgarna, usch, jag visste inte vem det var, men mindes väldigt tydligt ilskan som nästan alltid kom, när man hade inkräktat på någons tid.

Tack och lov, ingen kom, och jag slank in med korgen och hängde nycklarna på sin plats.

 Det finns egentligen inget riktigt så enkelt att det löser sig själv, men det finns vissa styrande och välgörande indelningsgrunder, som man kan gå efter, om man är en normalutvecklad människa med normal tidsuppfattning.

Det är den egenskapen och  ingen annan, som skiljer oss från djuren, vi bör låta den styra oss och vara vördnadsfyllt medvetna om den!

Visst kan och ska man skämta om saker, något av de roligaste på länge läste jag nyligen på en slumpvist framletad och nedan hänvisad till, blogg, var detta konstaterande någonstans i sin levande livssituation: ”Dä en inte har i huve får en ha i Volvon”.

Mina gamla a priori ska jag inte repetera här nu, men vill gärna framhålla något annat mycket viktigt.

En sak kan jag i varje fall

Jag kan inte så väldigt mycket som en och annan tycks tro, men jag kan lite av varje, och är faktiskt nära nog specialist inom ett enda område av mänsklig verksamhet, det är fullt tillräckligt för mig, det är jag stolt och lycklig över, och det har styrt mig genom många svåra passager i livet: Mineralogin. I det ämnet har jag en lång period till och med undervisat på Stockholms universitet, och det har innerligt styrt mitt liv under så många fina år.

Jag tog sextio poäng på doktorsgraden också, men sedan kom de i mitt liv nedbrytande  reformerna i kapp, jag klarade inte, trots erbjudande, att välja bort familj, musik och hela det sociala nätet för att flytta till Norrland. Det hade kanske funkat, det får vi aldrig veta, många större personer har ju gjort det. Usch vad jag ångrar det ibland, att jag inte doktorerade alltså, men tänker man efter enligt befintliga fakta, tror jag knappast det hade ändrat så mycket.

Inte på allvar

Däremot är världen i övrigt beklagligtvis alltför smockfylld av tramsare, flamsare, flumsare och fnittrare.

Samt elakheter.

Ibland är det som om kärleken är bortglömd (vilket jag dock innerst inne inte tror).

Alla de senare gör mig mycket sorgsen emellanåt, eftersom deras tramsande oftare bygger på slarv, förhastade slutsatser och ibland rent flagranta felaktigheter. Folk klarar inte att ta till sig ur det enorma TV-utbudet.

En slumpvis påträffad webb att följa

Jag vill gärna passa på att framhålla att jag av en tillfällighet har hittat en trevlig och riktig bra webbsida; den påminner mig om min första flygtur till Karlstad en vinter, en lycklig tid då jag hamnade som skollärare i det mycket värmländska Ekshärad. Det var innan jag själv hade lyckan att bygga upp befrielsen från dilletanteri, osäkerhet och velighet. Den nämnda webbskribenten är en anspråkslös människa tillhörande en bondefamilj, som har en ovanligt imponerande självinsikt och mognad med överblick över sin plats i tillvaron. Man får inte låta lura sig av den inledande glamorösa framtoningen.

Musiken

Trumpet har jag spelat hela tiden sedan tonåren, och funderar förstås ibland på vad sätt det kan ha påverkat mitt liv.

När jag for till Ekshärad den vintern och blev klassföreståndare för klass 8b på Centralskolan, medförde jag en lånad altsaxofon, som jag kom att öva på timme efter timme efter timme på kvällarna i tomma klassrum, enbart för att bygga upp en ton och teknik, som människor skulle kunna lyssna på utan att förtvivlas. Efter hela vårterminens övande kände jag tydligt hur jag hade vuxit med instrumentet, som sedan under många lyckliga år skulle ledsaga mig i min underbara tillvaro.

Men spelandet är en annan sak, och en sak för sig själv, beskrivningen av allt det ligger och blir påmejslat lite då och då. Det kommer helt klart en hel del webbskrivande om den saken i sinom tid, som det heter.

Gustav Wasa, Cecilia, Erik, och många fler

Annars är jag just nu inne i studier av det imponerande förloppet med Gustav Vasas liv och alla hans barn och omständigheterna kring det. Sedan Gustav Vasa blev kung i juni 1522 har vi haft fred här i Sverige, inga främmande makter har tafsat på svenskt territorium, och det finns tack och lov krafter som än i denna dag strävar efter att vidmakthålla den situationen.

Så hattar jag om tider till tvättstugan, jag måste tvätta snart, har varit nere flera dagar och begrundat alla bokningsnycklarna, det värsta är att jag tror många nycklar snarare är parkerade, än representerande några riktiga beställningar.

//Hej, tjong på lång stång!