Hemma 17:34.

Vid Sankt Eriksplan 17:22

Beslöt utflykten klockan 14:07.

Duschade och gjorde mej i ordning.

Tog bussen 14:57 vid Sankt Eriksplan, som kom i tid, och for till Liljeholmen.

Bytte till buss 865 mot Södertälje.

Dörren öppnades inte.

Jag befann mig alltså på insidan av den stora bussterminalen vid Liljeholmen, ingången för direktbussar till Södertälje, men dörren öppnades inte, som den borde. ”Dörren öppnas av busschauffören".

Föraren steg ur från sin förarplats i den väntande bussen, gick fram till dörren, drog ett kort, tryckte på en knapp. Dörren öppnades och med en kort kommentar som jag inte hörde, mumlade han något om att det blir så här ibland.

I bussen satt redan sexton passagerare, och jag satte mig längst fram för att följa den vidare händelseutvecklingen.

Efter någon minut kom snygg, blond tjej i 26-årsåldern, uppenbarligen väl van vid bussöppningsförfarandet.

Hon pratade hela tiden i mobiltelefon; när dörren inte öppnades försökte hon trycka på något vid sidan om dörren, och rusade sedan iväg för att testa en annan av terminaldörrarna. Hon kom snart tillbaka, och bussföraren ut, drog kort, tryckte knapp, och mumlade något.

Nu gick han iväg, sannolikt för att rekvirera någon form av hjälp.

Så kom tre personer till. Alla tryckte på knapp, började kommunicera med varandra. Ingen större oro märktes, troligen var detta inget extremt förhållande. Ytterligare personer tillkom i kön, mer internkommunikation.

Föraren dök upp med två funktionärer i illgula plastikjackor, ordet trafikvärdar på ryggen. De prövade knapparna, ungefär som om de inte trodde på föraren.

Så for vi iväg. Framme vid IKEA efter tjugo minuter, tog rulltrappan upp, strosade runt lite bland familyerbjudandena.

Fikade:

Dyrbart wienerbröd, men klart godkänt, riktigt gott, verkligen! Hur gör dom? Här kan man verkligen prata om fungerande logistik. Men i s.k vanliga fall är ju äkta bageriwienerbröd numera klart dyrare. Jag minns hur jag köpte wienerbröd en sommar när jag ferieläste i hässelbytrakten, Då kostade dessa stora läckerheter fjorton öre.

Nere på IKEAS utgångsplan fann jag vad jag sökte, ett duschlag av plast, helt nytt, vitt, rent och lagom stort. Märkligt nog hette det ”FLÄCKIG” i IKEAS idiom. Jag tyckte jag behövde ett nytt, för att det gamla var småtrasigt och väldigt fläckigt efter många års användning. Men jag tänker inte slänga det gamla innan jag väl har prövat att det nya verkligen fungerar.

Bilder på det gamla finns i en gammal bloggsida under beskrivningen av falukorv och makaroner.

Här måste man väl gnälla om ordet duschlag. Det kommer från tyskan (durch = genom), finns belagt ända sedan sextonhundratalet (durchslag) men har sedan folketymologiskt omvandlats till något annat. IKEA har verkligen tagit till sig något tredje alternativ, mer obegripligt och enklare: ”DURKSLAG”. under inga omständigheter har det med sjötermen durk att göra.

Ordet dusch, som vi känner det idag, är rätt nytt, och lär i varje fall inte finnas belagt före år 1800. Folk duschade inte på den tiden, främst för att duschen är en rätt kompliserad anordning som numera förknippas med fungerande rörmokeri.

Att vi förlorat kontakten med tyskan och det tyska språket är väl för övrigt en av de sorgligaste sakerna man tvingats leva med i denna tid. Sedan den futila och torftiga engelskan tog över 1945, har vi forlorat gemenskapen med jordens under alla tider högsta kultur, som ändå stod oss så nära en gång.

Jaha, det var dagens äventyr det här.

I det stora hela kan dessa IKEA-resor vara rätt så trevliga, alltid händer det något. Jag minns både jobbiga resor med snö, regn eller blåst, men också ljuva stunder med underbara konturer, ja, till och med omvägar.

Man erinrar sig att just blåsten kan vara det allra jobbigaste, om det är något man ska kolla i de löjligt välfrekventa väderleksrapporterna, så är det just blåst och stormvarningar.

Sedan iväg hemåt och tog bussen utan konstigheter. Kollade mina medpassagerare som mest satt och klickade på sina ipodmaskiner. Många kommentarer bubblade förbi, som jag censurerar här.

Varm korv är i viss mån något helt svenskt. Hot dog är något annat, alla utländska varianter har sina egenskaper.

Jag råkade se en person i en usel svensk deckare som åt varm korv. Det verkade vara den riktiga sorten och jag blev sugen.

Under några dagar funderade jag på att köpa korvbröd och korv, gick och tittade i närbutikerna. Till slut såg jag ett paket med korvbröd. Det var tidigt på morgonen och jag frågade den närbefintliga personalen om brödet var färskt. Nej, det var det inte, han höll på att plocka ut gammalt ur hyllorna och ersätta med nyare. Aha, tänkte jag, vilket klipp, letade så i korvavdelningen. Efter en stund fann jag. Men det första som drabbade mig var varmkorv gjord på kalkonkött. Ursäkta mej, men det vill jag inte ha, sedan kan kalkonfantasterna säga vad dom vill. Jag vill alltså ha något som liknar det jag är van vid. Aha, en gubbjävel som inte kan förnya sig. Exakt.

Jag skulle tro att den svenska matlagningskonsten stod som högst under artonhundratalet. Sedan fortsatte traditionen inpå halva nittonhundratalet, men nu under senare år är det den totala upplösningen som gäller.

Jag har en moster som fungerade som kocka på finare middagar på 1930-talet, hennes matlagningskonst var helt suverän, till stor del autodidakt, men uppenbarligen med ett mycket väl fungerande smaksinne. Under en termin hade jag förmånen att bo i den familjen, och det var alltid en upplevelse att känna dofterna från grytorna på köksspisen.

Den svenska matlagningskonsten bygger på den franska, alltså utländskt. Men det är en jävla skillnad på att helt promiskuöst mixa ihop varor från jordens alla hörn och tycka det är så bra. Jag tror dock att en kärna av fransk-svensk-tysk kulinaritet alltid kommer att bestå.

Folk tror sig kunna laga mat, köper burkar från asien och äter med pinnar.

Det franska inflytandet började mycket tidigt. Redan år 1542, efter några väl genomförda traktater med fransmännen, anställde Gustaf Wasa en fransk köksmästare, Hans Frantzos, som fick en dubbelt så hög lön som Gustafs egna fogdar ute i landet. Det var alltså snart femhundra år sedan, och jag älskar att fundera på vad som tilldragit sig i de kungliga slottens kök genom dessa år. Visst var det hårda jobb för alla pigor, köksor, kokerskor, kockar, svenner och lakejer. Förmodligen kände de dock alla att de var på en aningen högre nivå än folket i övrigt. De fick förmodligen något bättre spis dessutom, för här kunde man inte fuska, det som hamnade på de kungliga borden skulle smaka läckert, särskilt vid de många festerna och banketterna.

Den svenska husmanskosten har utvecklats i symbios med de kungliga kökens arbetsförhållanden och den till buds stående regionala råvarutillgången. Det är inte underligt att svensk husmanskost intar centrala positioner i de allra läckraste smörgås- eller julborden på landets förnämsta restauranger.

Nu köpte jag således varmkorv till dessa korvbröd. Men den där riktiga, smala, långa varmkorven fanns inte, jag fick nöja mig med något som kallades wienerkorv. De är lite tjockare och ganska korta, och smakar inte märkvärdigt alls. Troligen kan man helt glömma wienerprefixet och drömma om något bättre som kanske finns i de bästa saluhallarna.

Jag värmde korven i vatten med salt, kryddpeppar och lagerblad som jag brukar, plockade fram Slottssenap original (den enda som duger) och tomatketchup.

Det blev – sådär.

Bröden visade sig en aning för stora, så man får bita sig fram till korven, och nära en tredjedel av brödet blir över. Bröden var dessutom inte alls särskilt färska, jag är övertygad om att man bakar det med diverse tillsatser som ska öka hållbarheten.

Så är det kvantitetsproblemet.

Korvpaketet innehöll över tio korvar och brödpaketet lika många. Det är för mycket.

Jag har nu förtärt tre omgångar varm korv med bröd, senap och ketchup, och är redan trött på det. Vad ska jag göra med resten? Lägga i frysfacket? Om det överhuvudtaget får plats, lär det bli liggande ett halvår tills det slutligen måste slängas. Djupfrysning är en synnerligen överskattad förvaringsmetod. Det är sant att ”djupfrysta” varor håller sig ett tag, men så mycket annat förändras till det sämre.

Allt som innehåller vatten (det mesta) blir ju fryst, iskristallerna utvidgar sig obevekligen och när det tinas upp rinner vattnet ut, vare sig det handlar om frukt, korv, bröd, kött eller kräftor.

Ur bakteriesynpunkt är dessutom frysfackens temperatur ofta något för hög, och här får man dessutom gå en balansgång mellan vad som är rimligt ur energiförbrukningsynpunkt.

Det är inte rimligt.

Jag sparar lite vitt formbröd i frysen, det blir inte perfekt, men när man rostar det är det hyfsat acceptabelt.

Problemet kvarstår. Nämligen det där med att köpa livsmedel för ett enpersonershushåll.

Det går inte.

Bäst är väl att köpa någon enstaka biff hos en slaktare nere i saluhallarna, dyrt, men perfekt ur smaksynpunkt. En färskt tillskuren kalvschnitzel i fyra millimeters tjocklek, kan räcka för två portioners wienerschnitzel eller piccata milanese.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på den där flickan i Adolf Fredriks musikklasser som vid en elevkonsert (med 99,7% stolta föräldrar o syskon i publiken) framförde Owe Törnkvists "Varm korv boogie". Det var en hejdundrande version, till ett mera mediokert bakgrundskomp. Men sångglädjen var det då inget fel på, "Han hade låda på magen...".

Utanför Vasa realskola stod alltid vid lunch- och eftermiddagstiden en glad liten svartmuskig korvgubbe, och vi elever kunde stå länge, länge och insupa den goda doften som sipprade från korvlådan på magen.

Någon ytterligt sällsynt gång hände det väl att någon hade råd att köpa en varmkorv, i papper 40 öre, med bröd 50 öre. Alltid en upplevelse att i detalj studera hur han lyfte på locket, fiskade upp en korv med korvtagaren, och placerade i papperet eller brödet. Så var det då frågan senap och ketchup? 

Det spelar ingen roll hur man än nalkas korvköpet.

Även om man från början tydligt och klart säger "En korv med bröd och senap och ketchup". Efter korvens framplockande är det glömt och frågan kommer obevekligen: "Senap och ketchup?"

Det blev naturligtvis förbjudet så småningom, korvgubbarna är sedan länge försvunna, och skolorna har sannolikt förbjudit försäljning på det sättet i närheten av skolentrén.