Min fina, fina Bosch PSR 10,8 LI, som jag haft så mycken glädje och nytta av, Martin Timellmaskinen...

Ovisshet och tvivel. Tillvaron segar sig fram. Hinner jag?

Råkade logga in och kolla kommentarer, vilket jag aldrig gjort förut. Det visade sig finns åtskilliga. Gamla vänliga frågor som jag således inte besvarat. Det visade i varje fall en viktig sak. *Någon läser detta nonsens jag producerar.

I framtiden, i fortsättningen, lovar jag att besvara alla kommentarer om jag upptäcker dem, och om de är värda någon uppmärksamhet. Det tycks tyvärr också vara så att många passar på i anonymitetens tecken och skriver dumma, onödiga, understundom elaka kommentarer.

Vad gör man åt det?

Hur som helst kommer här dagens idiotiska moln av onödig oro och kanske lite sorg.   

Jag köpte för några år sedan en förträfflig borrmaskin-skruvdragare, som jag haft stor glädje av.

Det senaste halvåret har den emellertid legat still och oanvänd, men förra veckan behövde jag den till Studion, och tog fram den ur garderoben där den legat och vilat.

Jag tryckte in avtryckaren för att kolla status, den gick ett halvt varv och stannade.

Allting tydde på att batterierna måste laddas.

Det är moderna Li-batterier som enligt reklamen inte laddar ur sig själv.

I bruksanvisningen på tjugonio språk finner man att en grön lampa skall blinka under uppladdningen sedan man placerat den i laddarkassetten.

När maskinen är färdigladdad slutar lampan att blinka.

Så skedde, men den gick inte ändå. Totalt död, helt enkelt.

Vad gör man? Kollar hos www.bosch-pt.com och där hittar jag adresser till alla möjliga handläggare i närområdet. En av dem var Grönwalls, så jag jag grabbade tag i maskinen och promenerade i väg.

Men jag är förstås fylld av onda aningar. Jag vet hur dom är, denna järnhandlarpersonal. Dom kan svara på massor av frågor, man har inget begripligt svar på minst lika många andra.

Zigenarproblemet. Naturligtvis gäller inget generellt, men det kan göra det. Det kan också gå åt pipan. Under alla omständigheter anas en fläkt av osäkerhet och fördomar.

Nu skulle jag alltså enligt den positiva Boschreklamen, få maskinen inlämnad, kvitterad, skickad till Bosch i Örebro, och förhoppningsvis i sinom tid på mobilen få ett meddelande om vad det skulle kosta.

Mannen vid disken ett under av tveksamhet och misstro. Han fick ringa någon och fråga saker, det verkade som om Boschreklamens upplysningar var totalt obekant för denne man, som normalt förmodligen är satt att hantera justa svenska byggjobbare på arbetsplatserna och inga andra.

Men till slut tog han maskinen och lyckades efter en kvart få datamaskinen att kläcka ur sig ett papper som skulle föreställa inlämningskvitto. Samtidigt muttrade han något om att sånt här mycket väl kunde kosta mer än vad maskinen kostat i inköp.

Det är just detta som gör mig så ledsen. Tillvarons oberäkneliga kullerbyttor. Förmodligen kommer det att visa sig att de behövliga pengarna jag betalade för Timellen är bortkastade.

Var ska jag sätta gränsen tycker ni? Inköpspris under försakelser och vånda just nätt över tusen kronor för tre år sedan.

Vad tror vi att reparationen kommer att gå på? Hur mycket ska jag så att säga gå med på? Mina resurser är för närvarande minimala, för min del gäller tyvärr max två hundra kronor. Suck. Ja, sånt gör en ledsen.

Sedan hände en mängd liknande saker under apoteksbesöket på hemvägen, men det tar jag en annan gång.

Om någonsin. Men intressant var det. Och säkert värt att läsa för vem som helst.

Ja, tillvaron är fylld av små och stora skeenden som man aldrig glömmer, sånt som gör livet värt att leva, liksom det fantastiska som hände i hörnan av Karlbergsvägen-Torsgatan en eftermiddag året 2005, ja det glömmer jag då inte i första taget.

62000 anmälda till Wasaloppet i år! Det är lika många som ökningen av jordens befolkning på ett dygn.

När jag var med, gällde det oerhörda nya rekordet 1500 deltagare! Ett tusen femhundra!

Fast jag åkte inte skidor, jag spelade trumpetfanfarer tillsammans med Bosse Erlander för kårordföranden Nisse Hermansson, vilka snubbar! Bosses pappa var stadsminister i Sverige...

//Thom

Hade tänkt gå igenom HÅLRUMMET,

men är alldeles matt, totalt slut. Har dock ätit ordentligt alla dagar och inte förtärt något olämlligt vad jag vet.

Orkar knappt ens ligga på sängen, det känns så hopplöst. Inte har jag nån infektion heller, vad jag vet. Allt känns bara så enormt tungt och trögt.

Ska försöka med lite filmjölk.

Nu klockan 16:37, har dushat efter att ha silkesmaskat mig igenom innehållet i Hålrummet, puh.

Trött och matt, men ärnar mig ner till Sabbatsberg för att hämta paket, vars avi trillat ner i brevlådan.

Jag fann en viktig sak, och har i övrigt fördelat lejonparten ur Hålrummet.

Skulle logga in på banken men blev stoppad, något genererade problem, tvingades ringa, fick svar omgående, men när vi satt och analyserade problematiken funkade inloggningen helt plötsligt. Man undrar lite oroligt, vad hände egentligen?

Min gamla digitalkamera hade oförskämdheten att meddela "köp nytt batteri", Ännu en utgift i mängden, man ska inte tro att man är något.

Snart förverkligas i varje fall den förtjusande Sången, många dagars DAW-plugg närmar sig sin mening.

Hej då.

Det tog mig en tid att inse hur jag skulle göra, men några raka informationer fanns inte tillgängliga, man fick chansa och gissa.

Varje gång jag loggar in för att skriva på min bloggsida får jag tydligt veta att "Sidan du försöker nå finns inte".

Nähe.

Småningom finner man den lilla länken "logga in", och så hade man lärt sig det en gång för alla, men lite irriterande kommer det alltid att vara, med sidor man försöker nå som inte finns.

I många dagar har jag slagits med DAW, ibland har det funkat, stor glädje, ibland har det varit totalstopp.

Jag har pluggat vidare. Oförtrutet, flitigt, silkesmaskande, jag ska bara lära mig det här.

Konstigt nog emellanåt lika knepigt som när jag lärde mig den saliga geometriska kristallografin. Vilka minnen, vilken glädje av det mer djupare slaget, jag minns det som i ett gyllne skimmer av ljus och en slags upplevelse av insikt och samförstånd med universums makter.

Men examensämnet drunknade i den moderna tidens framvältrande. Nya mekanismer, nya maskiner, nya vägar och en aldrig sinande ström av allt mer kvalificerad kunskap.

Men idag  började jag inse vad DAW höll på med. Kanske jag märkt det förut nånstans i det undermedvetna, men aldrig betraktat det som fundamentalt väsentligt. Och det gör jag förresten inte riktigt ännu, man kan inte dra några växlar på något man inte är helt bergsäker på.

Man troligen är detta sambandet: När jag sitter i DAW och skiftar till att skriva ut några sidor, möts jag vid återkomsten av den förfärliga informationsrutan att "no hardware found or already in use".

Det är reproducerbart, så jag börjar tro på det. Alltså bara att strunta i eller starta om. Det kan ju vara minnet i mitt system, men varför händer det då inte i andra, betydligt mer krävande mjukvara?

Detta var dagens text. Inga bilder, inga smileys, it's nothing to it.

Jupp.

Och DAW, vad betyder det? Jo, helt enkelt logiskt och självklart som... ja vad liknar det... Betyder gör det dock: Digital Audio Workstation. Den som inte kan det, får det svårt i livet...

Dimidium facti qui coepit habet, var det inte så.. jo, jag tror det.

Andemeningen är god,"Halva verket är gjort när början är gjord".

Absolut.

Jag har börjat rota fram och sortera och allt det där.

Men saker fattas, saker finns inte, är utlånade eller tillfälligt  borta.

Nu är det borrmaskinen, min fina Bosch, med bits och allt, var fan är den?

Jag har inhandlat vinkelkrok för att ha något att hänga upp hörlurar och kabel på i Studio 2.

För att klara detta på önskat smidigt sätt , vill jag borra några lagoma hål.

Men nej. Borta.   

Det finns en hel lista på saker jag inte hittar eller måste fixa.

Den suveräna kryssmejseln, förresten två stycken, bästa köp nånsin. Borta.   

Jag behöver sänka sängbenen, som jag var tvungen att höja för att vägguttaget är placerat på åt helsike fel ställe på väggen sedan renoveringen. Det var bara en parantes, det ligger djupt nere och väntar på sitt utförande en vacker dag.

Jag vill inte ha en säng man nära nog måste klättra upp till, jag vill ha den låg, bekväm att kliva i och ur.

Rotat fram saker ur garderoben.

Inslängt där någon kubikmeter modernt packningsemballageutfyllnad i form av luftfyllda plastkuddar, låter maffigt när man kliver på dom, en riktigt ordentlig knall. Men frågan är nu, ska jag ha dom kvar eller ska jag slänga rubbet?

Slänga förstås, säger väl varje normalt funtad medmänniska, det begriper du väl själv, ja, ja, ja, joho...

Så är det den j-a ljudikonen i meddelandefältet på bildskärmen, som jag definitivt inte vill ha. IDT Audio. Var kommer den ifrån? Hur blir man av med den? Är det någon som vet?

Som tröst sätter jag mig ner och skriver i stället, skriver sånt som ingen är intresserad av.

För min del är det en publik som lever om åttahundra år eller så, när ingen människa längre behöver datamaskiner, när vi har kommit tillbaka till ett mera normalt, vänligt och avslappnat leverne utan stora läbbiga vindsnurror över de en gång vackra landskapen. Så vi kan sätta oss ner och drömma om att det var bättre förr. På datamaskinernas och ipoderna tid.

Jag har ju tusentals handskrivna, ibland otäckt uppriktiga, dagboksidor från många, många år, dom kan man alltid bunta ihop så att det tar mindre plats än i de stora kontorspärmar som nu härbärgerar dem.

Men allt det här digitala, det är dömt att försvinna, om man inte i tid sätter sig och skriver ut.

Men, men, men, det jag skriver måste förstås skrivas ut på papper, en dag ska jag göra det, en dag ska jag göra det, ja, en dag ska jag säkert, ja, det ska jag, jag ska göra det en dag ska jag säkert hinna med det en dag.

Nä, hej då, jag letar vidare. På tisdag blir det riktiga semlor, och tjejen i reklamen här på sidan stirrar med sitt fåniga utländska leende.

                                                  

       Va vill du dumskalle, är du riktigt klok?

Reklam är vidrigt, hur skall det gå?

.

@ Äntligen fick jag klart för mig det stora ansvaret.

@ Äntligen insåg jag den stora magin.

@ Äntligen låste jag upp den stängda lådan.

'@ Äntligen kunde jag avslöja det verkliga momentet i den ansvarslösa rörelsen!

Det var underbart.

Den lilla omdöpta på den mossiga stenen står så käck och spröd i sin ljusa färg.

Skivling duger bra för mej, sprödling är för fanatiska Besserwissar.

Äntligen fick jag någon att inse att skönheten kanske inte var så förtvivlat omöjlig att uppnå, även om jag aldrig skulle bli någon svan, vilket jag på intet sätt heller ville.

'

Ingångar och utgångar.

Kvistar, taggiga, mjuka löv och en flaska mousserande skönhet i en åtråvärd butelj.

Här dansar den blå,

Här dansar den grå.

Men på Hårgaberget

skall dansen stå.

Återstår korrigering av Internettjänsterna för Gigabyte.

Så ASIO-anpassningen av utgångskanalen.

Så provköra lite.

Och sen börjar vi skapa!

Så mycket jobb, men känner det som om jag står och stampar i samma dike på väg mot döden. Som de arma soldaterna i Stalingrad i januari 1943, vakna av att mössen ätit upp en bit av de förfrysta stortårna, av de tusentals lössens eviga bett, nej , det är för mycket.

Det ena momentet följer på det andra, OK, si och så, nytt strul, traumatiskt, frustrerande, förvirrande.   

Mitt sus verkar öka för varje dag, och det gör mig också väldigt ledsen, det är nästan så man börjar gråta ibland.

Om man står vid stranden av havet och meterhöga, kalla vågor brusar mot sanden och stenarna, när de krossas och bryts ner, allt medan detta dånande brus bäddar in allting och omöjiggör kommunikationen.

Ja, vad hjälper det då med hörförstärkare, skulle man ens höra någon som står alldeles intill med en megafon?  Skulle man höra någon skillnad mot stormens och sjöarnas brusande?

Det är ju långt inne i mina egna hörselnerver det brusar, snacka om tinnitus, man blir bara förbannad på folk som säger att dom har tinnitus, så hemskt med tinnitus, - Va har du för hörapparater, frågar jag. - Nä, det har jag inga, jag hör bra. -Jamen va fan är då problemet?

Kan man jämföra med synen på nåt vis?

- Jag ser konstiga prickar,  - Va har du för glasögon,  - Nej, det har jag inga, jag ser bra, jättebra.

Nu tilltar bruset till högsta stormnivå, men det är av en märklig anledning, musiken blir väldigt svag en stund, så svag att den försvinner i bruset-suset. För suset-bruset finns där hele, hele tiden.   

Som tröst lyssnar jag nämligen på Sibelius första, underbart vackra, symfoni, men jag börjar undra om det är nån idé längre, dynamiken är enorm, det starka är väldigt starkt och det svaga är nästan helt borta, en gång i tiden hörde jag det där, jag minns det tydligt, nej, jag blir ledsen.   

Nu känner jag igen det där vackra, det är i andra satsen, andante, ma non troppo lento, Jag blev djupt gripen av detta när jag ännu var i tonåren, jag minns att det rent av snurrade till av lycka inför upplevelsen. Sedan dess har jag lyssnat igenom allt av Sibelius och massor, massor av det andra, förstås.

Den gången var det dirigerat av Lorin Maazel, han gjorde det tydligen precis som jag ville ha det fast jag inte förstod det då när jag var sjutton.

Nej, usch, detta är inte alls roligt, nej, jag blir så sorgsen, alla åren av glädje och lycka med barnen och musiken, ska det sluta så här? Detta väsande, susande, som inte går att stänga av, utan att man skär bort alltsammans, men vad vore den meningen? Jag vill ju höra ackorden och melodierna och ljuden av de underbara musikinstrumenten.

Dock är det väl klart att den här musiken borde komprimeras rätt avsevärt. De här moderna återgivningssystemen har ju en dynamik som är omöjig, kanske i en konsertlokal med bra akustik, för dem som hör, men här och nu, hos mej med lurarna över öronen...

Jag skulle..., nä, nu ökar volymen, cymbaler, blåsare, jag måste dra ner volymen för hand, så blir det tyst igen bara suset, fräsande syset, syset, fan, det är inte  bra...   

Stackare dem som aldrig har fått höra Sibelius symfonier. Eller Wagner, eller Liszt, eller Mahler, eller Mozart. Stackare dem som i hela sitt liv bara lyssnat på de tre ackorden i all rock- eller popmusik, utan annat än samma dynamiska effekter hela tiden.

Men det finns minst en vacker rocklåt, föralldel.

Jag tänker på Deborah Harry när hon sjunger Heart of Glass, visserligen så enkel musik, men saknar inte nostalgisk magi och glimtar av kärlek. Det är väl så det är med rocken, minnen och nostalgiska uppkevelser förknippade med enkla rytmiska följeslagare och nära nog konstant ljudnivå. Klapp och klang.

Deborah Harry.. jag tror jag har bloggat om henne en gång tidigare, går det att hitta? Ja, här är länken!

Nu är vi inne i den vackra finalen, Hej Jean Sibelius, man förstår att du blev beundrad och älskad redan i din livstid, du var sannerligen värd ditt livstida konstnärsstipendium från den Finska staten.

Det var den trösten, det drar ihop sig mot slutet.

Som sagt, nån gång härom dan, eller när det nu var, Jag fixade det jag skulle, men så löjligt det mynnade ut!

När Windows är installerat ska det tydligen aktiveras, varje dag tickar det ner ett steg, och vad händer när tiden är ute? Stannar systemet då för gott, eller?

Men jodå, jag skulle gärna aktivera, men jag har ju ingen kontakt med Internet, så hur gör man då?

Det var det senaste strulet, att hitta en drivrutin till Gigabyte GN WBOIG5. Nu står den där och blinkar, men har ingen begriplig kontakt.   

Det här skulle nog alla MAC-älskare gilla, sånt här inträffar aldrig med en Mac, hos en Mac blir det aldrig några fel, i varje fall väldigt sällan. Ja, men vem har råd att skaffa en Mac? Förressten dyker det då upp en massa andra problem som man måste ta sig igenom.

Jag orkar inte, jag vill inte. Ingenting på kompisens TV ikväll heller denna lördag, vad är det för en tid man lever i?

Somt så bra och somt förfärligt, allt medan jordens befolkning ökar med 70.00 personer om dygnet.

Sjuttiotusen alltså, kolla här! Fast jag är inte säker på hastigheten, men nånstans här är det definitivt, tänk på det alla ni som gapar över hur synd det är om gamla kärringar och afrikanska barn.

Vi borde vara rädda om varandra!   Just VI!

Jag förstår inte varför vi människor inte kan ta till oss detta, som är orsaken till nästan alla våra problem på den här för oss så vackra, förunderliga, enda planeten i vårt universum som har lyckats få fram det vi kallar LIV.

Om TV, så viktigt... Förresten ska man inte säga ingenting, det har vid flera tillfällen inträffat att jag ramlat på någon film som inte saknade ett visst intresse, kanske, ja, säkert händer det igen. 

Börjat på en webbsida om Hårgalåten, mitt enorma arr på Hårgalåten, det har en tendens att svälla ut, det också.

Sjung om studentens lyckliga dar! Tänk på att vi har framtiden för oss, och att det finns så myckt fint i livet!   

 P står för PROGRAMMET, nog om detta redan nu...

Torsdagen den 16 februari 2012, i går Alla hjärtans dag, kära nån.

Förhistorien är enorm, till sist hade jag dock bestämt mig.

För att kunna installera P, var jag tvungen att ha en dator utan konstigheter i registret.

Jag ringde L men hans dator var sönder.

Då pratade jag med Hw och det skulle väl vara OK.

Jag dit med kortet (från M-AUDIO) och USB-minnet KINGSTON, och monterade.

Ljudet helt OK, allt verkade frid och fröjd.

Så var det dags för P på sin CD-skiva, då erfor jag att  CD-brännarenheten på Hws dator var trasig.

Jag beslöt nu att rensa den gamla Laptopen och installera mitt ägandes Windows Professional på den, vilket alltså innebar att jag först måste formatera om hela hårddisken.

Sagt och gjort, det är tidsödande procedurer det här på en gammal Laptop, men till sist var det i varje fall klart.

Kopplade in USB-enheterna, vilket alltså inte gick, då dessa ju inte fungerar på Service Pack 2.

 Jag måste alltså skaffa Service Pack 3.

I mellantiden försökte jag hitta några USB-drivrutiner som jag laddade ner och försökte bränna ner på CD, men det funkade inte,  så jag försökte med en diskett! Minns den hemska tiden när man använde disketter

Fick in en drivrutin som påstods vara suverän, och började kopiera in den till Laptopen från disketten. Långsamt som det brukade vara, efter nittio procent blev det stop, cyclic redundance Error.

Den gamla frustrationskänslan från datakonsulttiden vaknade till liv.

Letade fram en demokopia på Nero och installerade på Sorum dvs datorn i sovrummet till skillnad från Varum som är datorn i vardagsrummet.

   Den här tjejen från någon reklamspalt på bildskärmen, stirrar på mig hela tiden, hon ser menande ut, som om hon ville nåt, vad vill du, tjejen?

Nero brukar faktiskt fungera, det enda irritationsmomentet är reklamförsöken innan man äntligen kommer ut från programmet.

Lyckades bränna den zippade Service Pack 3 på den tredje skivan jag försökt (förutom disketten alltså).

Så dags att installera Pack 3 på Laptopen. Det tog nästan en timme. Här sitter man alltså och väntar, människan i den moderna tiden, dricker kaffe emellanåt, bligar i en manual till M-AUDIO, som har gjort det nya ljudkortet..

Efter många försök fick jag igång USB-drivarna och hittade M-Audiodrivrutinen på LaCie-externa hårddisken (USB), M-Audio är också USB-ansluten, så jag måste leta fram en gammal datormus som INTE går på USB, eftersom det bara finns två USB-uttag på the old Laptop.

Så rensade jag det mesta på KINGSTON, och drog igång installationen av P.

Det verkade passera utan problem, programmet lade jag i en mapp på KINGSTONE, så att man alltid borde kunna köra de skapade kompositionerna med dessa två enheter (KINGSTON USB-minne och M-AUDIO).

Mitt i hela sagokrånglandet måste jag till Karolinska för en venesectio, otroligt trött efter att  ha varit vaken sedan halv fyra på morgonen.

Nu har jag testat att inspelning och redigering funkar, halleluja! So far, so good. Om det inledande krånglet ska jag bespara alla som ändå inte läser det här, tack och lov.

Ibland är det si och ibland är det så.

Det är truismer man föga kan röra.

Äntligen ute ur duschen, rena kläder och har torkat sådär lagom.

På förekommen anledning bläddrat i min fina "Skärgårdsliv i forna tider" av E.Alfred Jansson, en bok som alltid väcker stora känslor, liksom flera av Einar Malms böcker.

En gång var det en levande skärgård, bebodd av genuina människor, sedan landet steg upp ur havet för så där en åtta tusen år sedan.

Vi får vara tacksamma för denna sista istid, att vi fick leva här ett tag. Under flera tusentals år har bebyggare tagit sin näring ut havet, och vad som gick att odla på öarna.

Nu är skärgården död, bara minnena finns kvar, och en vilsen hord av plastiksegelbåtar eller motorbåtar med GPS och utan minnen eller kontakt med den historiska verkligheten.

Fylleslag eller det veligt familjära skärgårdslivet i döda skärgårdar med slemgrönt vatten bredvid tio andra plastbåtar.

Men massor av namn på öar och skär i sjökorten minner om väldigt gamla tider.

Bottnarna har stigit upp, sunden har grott igen, det finns knappast en ö där inte de gamla kunde berätta om hur dom åtminstone rodde genom den ena eller andra fördjupningen.

Så var det vid mina farföräldrars ställe, och när man tittar där tycks det helt osannolikt att man kunde flyta fram här i detta dike bara för mindre än hundra år sedan.

Och kossorna som själva simmade från ö till ö, och betade det lilla som fanns, men ändå simmade tillbaka till kvällningen när det var dags att bli mjölkad.

Och de älskade roddturerna ända in från ytterfjärdarna till Stockhom för att sälja i tysta, ljusa sommarnätter, mest kvinnor, under tjo och tjim och sång och knirr och knark från rejäla årtag och forsande bogvatten innan någon motor ännu hade stört friden. Man KAN faktiskt ro än idag.

Tack och lov att vi inte satt på någon olja eller större ädlare malm.

Men allt oftare får vi dras med de ohyggliga brusande vindsnurrorna, också en övergående fas får man förmoda.

Hur ska det gå med oljemiljardärerna när oljan blivit passé?

Men rikedomarna kanske blir kvar en lång tid som ruttnande växtrester från de sista hölassen.