Detta är en blogg i två avdelningar, så fortsättning följer (Gulliga tankar II) så småningom.

Jag skulle ner till ICA för att införskaffa smör och mjölk.

Hittade bara en handske av två.

Detta ackumulerades till den underliggande obehagskänslan av att min fantastiska, moderna, starka och osönderdragbara taperulle tillfälligtvis är försvunnen.

Sådant kan ju reta gallans feber på ven det vara månde, och nu kommer detta med handsken också!

Jaha, tid för improvisation i von Mansteins anda, jag går ut med bara ena handsken och ingen tape.

Jag använde tejpen i går kväll under arbetet med Studio 2, jag minns hur tydligt som helst, hur jag drog ut den otroligt starka, genomskinliga plastiksaken och fäste någonting, upprepade proceduren och fixerade till belåtenhet.

Men närminnet börjar väl svikta, man får acceptera det, tejpen kommer säkert tillbaka, och då kan det kugghjulet börja rotera så sakta igen, rotera med att komma vidare i arbetsmomentet som krävde tejp.

Nu ska jag först fullborda kvällens läckra middag som består av en fiskpinne, en rejäl portion sommargrönsaker och fem centimeter äkta majonnäs.

I morse kopplade jag in FM-radion som hör till förstärkaren i Studio 2.

Då avbröts jag av en förfärligt skrikande tjejröst, som jag omedelbart kopplade bort, men jag hann precis höra att det var en artist som kallade sig Whitney Hustone och att hon var död.

Denna artist var en ny bekantskap för mig, och man får väl gratulera till detta dödsfall, samt tycka synd om alla som möjligen kan ha upplevt något positivt i samband med denna varelse.

Så det här med Grekland, jordens förvirring, ett nytt pöbelupplopp, tårgas och elände. Samtidigt blir man burdust påmind om varför i h-e vi är med i Europaunionen, det senaste är visst att de klagar på att vi, Sverige, mitt fosterland, där jag har dokumenterade anfäder sedan minst det tidiga sjuttonhundratalet, att vi ska åtgärda något som EU-domstolen lämnar sitt anatema om.

Men Studio 2 tar sig mer och mer. Här en bild på en mellanlandning i städbestyren. Dammsug, golvmoppning, Kopplat ner samtliga sladdar och periferutrustning till datorn, gjort rent, organiserat och kopplat ihop igen.

I morgon kommer det nya ljudkortet och då sker alla avslutande moment innan det verkligen är dags att kavla upp skjortornas ärmar.

På bilden syns ingen tejp, men det skulle inte alls förvåna mig, om den gömmer sig här någonstans.

Jag MINNS inte.

Nere på ICA gällde det alltså att nogsamt dölja detta pinliga med Den Ensamma Handsken. På löpsedlarna inte ett ord om Grekland, men enorma rubriker om den döda sångerskan. Då har det inte hänt mycket på planeten, när man prioriterar sådant.

Jag höll hela tiden ena handen i fickan, och såg mig noga varje gång jag var tvungen att plocka fram något.

Det vill säga, i det här fallet var det bara smöret, i dag Bregott, för att kolla förpackningsdatum.

Det senaste jag hittade var den nittonde januari, alltså i varje fall knappt en månad sedan, det kan duga, men jag vet alldeles säkert att sex veckor är för mycket vad än kapitalisterna i bäst föregänget har hittat på. Efter så lång tid börjar produkten smaka pyton.

Egentligen borde den inte vara äldre än en vecka, men där finns det visst något logistikproblem enligt ICA-mannen som jag ständigt klagar på.

Det finns förresten en egen Facebooksida om "Det obegränsade hatet till ICA Sankt Eriksplan", men den ignorerar jag.

Det finns värre saker i livet.

Vid betalningen lade jag helt provokativt fram Den ENA Handsken mitt bland varorna, så att eventuella vittnen skulle kunna bedyra att han hade definitivt handskar. Sådana är människorna.

Jag kom ut ur butiken utan problem, och drog en stor och djup suck av ljuvlig lättnad.

Ja, men hej då, det finns massor mer att skriva om bara idag, men jag skiter i det nu, som Perre sa.

Fortssättning följer i del II (två), när jag hittat både tejpen och handsken.