Ibland är det si och ibland är det så.

Det är truismer man föga kan röra.

Äntligen ute ur duschen, rena kläder och har torkat sådär lagom.

På förekommen anledning bläddrat i min fina "Skärgårdsliv i forna tider" av E.Alfred Jansson, en bok som alltid väcker stora känslor, liksom flera av Einar Malms böcker.

En gång var det en levande skärgård, bebodd av genuina människor, sedan landet steg upp ur havet för så där en åtta tusen år sedan.

Vi får vara tacksamma för denna sista istid, att vi fick leva här ett tag. Under flera tusentals år har bebyggare tagit sin näring ut havet, och vad som gick att odla på öarna.

Nu är skärgården död, bara minnena finns kvar, och en vilsen hord av plastiksegelbåtar eller motorbåtar med GPS och utan minnen eller kontakt med den historiska verkligheten.

Fylleslag eller det veligt familjära skärgårdslivet i döda skärgårdar med slemgrönt vatten bredvid tio andra plastbåtar.

Men massor av namn på öar och skär i sjökorten minner om väldigt gamla tider.

Bottnarna har stigit upp, sunden har grott igen, det finns knappast en ö där inte de gamla kunde berätta om hur dom åtminstone rodde genom den ena eller andra fördjupningen.

Så var det vid mina farföräldrars ställe, och när man tittar där tycks det helt osannolikt att man kunde flyta fram här i detta dike bara för mindre än hundra år sedan.

Och kossorna som själva simmade från ö till ö, och betade det lilla som fanns, men ändå simmade tillbaka till kvällningen när det var dags att bli mjölkad.

Och de älskade roddturerna ända in från ytterfjärdarna till Stockhom för att sälja i tysta, ljusa sommarnätter, mest kvinnor, under tjo och tjim och sång och knirr och knark från rejäla årtag och forsande bogvatten innan någon motor ännu hade stört friden. Man KAN faktiskt ro än idag.

Tack och lov att vi inte satt på någon olja eller större ädlare malm.

Men allt oftare får vi dras med de ohyggliga brusande vindsnurrorna, också en övergående fas får man förmoda.

Hur ska det gå med oljemiljardärerna när oljan blivit passé?

Men rikedomarna kanske blir kvar en lång tid som ruttnande växtrester från de sista hölassen.

Nu är klockan alltså 02.33, det är åt helvete för tidigt.     

Jag sov väl några timmar, och vaknade av en mardröm som efterlämnade blandade känslor.

Gamla svikare inblandade, där fanns kommentarer från fordom, men kanske med en mer pregnat framtoning av elakhet.

Sånt gör en ledsen, varför ska det vara så?

Drömmen är väl mitt eget fel, med inbakade dagsupplevelser, men det som en gång genererade upplevelserna av ondska och sorg var, i varje fall inte direkt, uteslutande mitt fel.

Ett leende vid tanken på generalfältmarskalk Erich von Mansteins tax Knirps, som han på skoj hade uppfostrat till att att lyfta ena tassen vid kommandot heil Hitler.   

Ett utslag av humorn från den tyska välutbildade officerskåren, när man ironiskt talade om Gröfaz, Grösster Feldherr aller Zeiten, dvs Hitler. Den stackarn gjorde sig ju skyldig till den ena tokiga orderparaden efter den andra, och många fick ödesdigra konsekvenser för kriget, det tyska folket, Europa och nästan hela världen.

Nu hade jag dock legat och funderat en stund i tankar blandade med drömmens falnande bilder.   

Så kom jag på det, jag hade mycket riktigt använt tejpen för att fästa mussladden i Studio 2, det var bara att stiga upp, de fina raggsockorna på, hämta den utmärkta LED-ficklampan och gå upp och leta.

Jodå, jag fann den nästan genast, den svarta tejpdispensern låg på den svarta högtalaren, nära nog kamuflerad, nästa tapedispenser ska banne mig ha en annan färg, om det erbjuds.

Så gick jag och lyste en stund, och fann rätt snart dan andra handsken, uppdraget genomfört, den andra bloggdelen i Gulliga Tankar kan skrivas.

Men jag oroade mig lite för Grekland, gjorde en kopp kaffe, tände ljuset, gick upp till kompisens TV och drog igång.

Ingenting alls! Ingenting om kravallerna, ingenting om omröstningen, ingenting om nattens kanske mest dramatiska skeende! Tittade efter på STV's webb som meddelade att omrösning hållits och att åtstramningspakete genomklubbats, nu blir det väl dramatik ska jag säga, pöbelmassorna tar då i, plötsligt sska de tvingas att svälta och bli arbetslösa tycker dom. Men det är ju deras eget fel! Vällevnadens slentrian är bruten, vem ska hålla i dessa skakande tyglar?

TV 2 Nevs körde reklam, efter en stund visades finstilta textmassor som inte ens jag hann läsa färdigt, innan de bytte till nästa.

Den där Whitney Jones nämndes, vad var hon? Kan någon säga en enda sak som hon kommer att gå till eftervärlden för? För nig är det samma nolla som den där plastikopererade egendomligheten, vad han nu hette.

Gjorde i ordning en nattcornflakes med socker och grädde, som ju är en delikatess, om än lite väl anpassat:

Alltså, handsken och tejpen återfunna som väntat.

Pyss och godnatt.   

Carpe diem.