Dimidium facti qui coepit habet, var det inte så.. jo, jag tror det.

Andemeningen är god,"Halva verket är gjort när början är gjord".

Absolut.

Jag har börjat rota fram och sortera och allt det där.

Men saker fattas, saker finns inte, är utlånade eller tillfälligt  borta.

Nu är det borrmaskinen, min fina Bosch, med bits och allt, var fan är den?

Jag har inhandlat vinkelkrok för att ha något att hänga upp hörlurar och kabel på i Studio 2.

För att klara detta på önskat smidigt sätt , vill jag borra några lagoma hål.

Men nej. Borta.   

Det finns en hel lista på saker jag inte hittar eller måste fixa.

Den suveräna kryssmejseln, förresten två stycken, bästa köp nånsin. Borta.   

Jag behöver sänka sängbenen, som jag var tvungen att höja för att vägguttaget är placerat på åt helsike fel ställe på väggen sedan renoveringen. Det var bara en parantes, det ligger djupt nere och väntar på sitt utförande en vacker dag.

Jag vill inte ha en säng man nära nog måste klättra upp till, jag vill ha den låg, bekväm att kliva i och ur.

Rotat fram saker ur garderoben.

Inslängt där någon kubikmeter modernt packningsemballageutfyllnad i form av luftfyllda plastkuddar, låter maffigt när man kliver på dom, en riktigt ordentlig knall. Men frågan är nu, ska jag ha dom kvar eller ska jag slänga rubbet?

Slänga förstås, säger väl varje normalt funtad medmänniska, det begriper du väl själv, ja, ja, ja, joho...

Så är det den j-a ljudikonen i meddelandefältet på bildskärmen, som jag definitivt inte vill ha. IDT Audio. Var kommer den ifrån? Hur blir man av med den? Är det någon som vet?

Som tröst sätter jag mig ner och skriver i stället, skriver sånt som ingen är intresserad av.

För min del är det en publik som lever om åttahundra år eller så, när ingen människa längre behöver datamaskiner, när vi har kommit tillbaka till ett mera normalt, vänligt och avslappnat leverne utan stora läbbiga vindsnurror över de en gång vackra landskapen. Så vi kan sätta oss ner och drömma om att det var bättre förr. På datamaskinernas och ipoderna tid.

Jag har ju tusentals handskrivna, ibland otäckt uppriktiga, dagboksidor från många, många år, dom kan man alltid bunta ihop så att det tar mindre plats än i de stora kontorspärmar som nu härbärgerar dem.

Men allt det här digitala, det är dömt att försvinna, om man inte i tid sätter sig och skriver ut.

Men, men, men, det jag skriver måste förstås skrivas ut på papper, en dag ska jag göra det, en dag ska jag göra det, ja, en dag ska jag säkert, ja, det ska jag, jag ska göra det en dag ska jag säkert hinna med det en dag.

Nä, hej då, jag letar vidare. På tisdag blir det riktiga semlor, och tjejen i reklamen här på sidan stirrar med sitt fåniga utländska leende.

                                                  

       Va vill du dumskalle, är du riktigt klok?

Reklam är vidrigt, hur skall det gå?

.