@ Äntligen fick jag klart för mig det stora ansvaret.

@ Äntligen insåg jag den stora magin.

@ Äntligen låste jag upp den stängda lådan.

'@ Äntligen kunde jag avslöja det verkliga momentet i den ansvarslösa rörelsen!

Det var underbart.

Den lilla omdöpta på den mossiga stenen står så käck och spröd i sin ljusa färg.

Skivling duger bra för mej, sprödling är för fanatiska Besserwissar.

Äntligen fick jag någon att inse att skönheten kanske inte var så förtvivlat omöjlig att uppnå, även om jag aldrig skulle bli någon svan, vilket jag på intet sätt heller ville.

'

Ingångar och utgångar.

Kvistar, taggiga, mjuka löv och en flaska mousserande skönhet i en åtråvärd butelj.

Här dansar den blå,

Här dansar den grå.

Men på Hårgaberget

skall dansen stå.

Återstår korrigering av Internettjänsterna för Gigabyte.

Så ASIO-anpassningen av utgångskanalen.

Så provköra lite.

Och sen börjar vi skapa!

Så mycket jobb, men känner det som om jag står och stampar i samma dike på väg mot döden. Som de arma soldaterna i Stalingrad i januari 1943, vakna av att mössen ätit upp en bit av de förfrysta stortårna, av de tusentals lössens eviga bett, nej , det är för mycket.

Det ena momentet följer på det andra, OK, si och så, nytt strul, traumatiskt, frustrerande, förvirrande.   

Mitt sus verkar öka för varje dag, och det gör mig också väldigt ledsen, det är nästan så man börjar gråta ibland.

Om man står vid stranden av havet och meterhöga, kalla vågor brusar mot sanden och stenarna, när de krossas och bryts ner, allt medan detta dånande brus bäddar in allting och omöjiggör kommunikationen.

Ja, vad hjälper det då med hörförstärkare, skulle man ens höra någon som står alldeles intill med en megafon?  Skulle man höra någon skillnad mot stormens och sjöarnas brusande?

Det är ju långt inne i mina egna hörselnerver det brusar, snacka om tinnitus, man blir bara förbannad på folk som säger att dom har tinnitus, så hemskt med tinnitus, - Va har du för hörapparater, frågar jag. - Nä, det har jag inga, jag hör bra. -Jamen va fan är då problemet?

Kan man jämföra med synen på nåt vis?

- Jag ser konstiga prickar,  - Va har du för glasögon,  - Nej, det har jag inga, jag ser bra, jättebra.

Nu tilltar bruset till högsta stormnivå, men det är av en märklig anledning, musiken blir väldigt svag en stund, så svag att den försvinner i bruset-suset. För suset-bruset finns där hele, hele tiden.   

Som tröst lyssnar jag nämligen på Sibelius första, underbart vackra, symfoni, men jag börjar undra om det är nån idé längre, dynamiken är enorm, det starka är väldigt starkt och det svaga är nästan helt borta, en gång i tiden hörde jag det där, jag minns det tydligt, nej, jag blir ledsen.   

Nu känner jag igen det där vackra, det är i andra satsen, andante, ma non troppo lento, Jag blev djupt gripen av detta när jag ännu var i tonåren, jag minns att det rent av snurrade till av lycka inför upplevelsen. Sedan dess har jag lyssnat igenom allt av Sibelius och massor, massor av det andra, förstås.

Den gången var det dirigerat av Lorin Maazel, han gjorde det tydligen precis som jag ville ha det fast jag inte förstod det då när jag var sjutton.

Nej, usch, detta är inte alls roligt, nej, jag blir så sorgsen, alla åren av glädje och lycka med barnen och musiken, ska det sluta så här? Detta väsande, susande, som inte går att stänga av, utan att man skär bort alltsammans, men vad vore den meningen? Jag vill ju höra ackorden och melodierna och ljuden av de underbara musikinstrumenten.

Dock är det väl klart att den här musiken borde komprimeras rätt avsevärt. De här moderna återgivningssystemen har ju en dynamik som är omöjig, kanske i en konsertlokal med bra akustik, för dem som hör, men här och nu, hos mej med lurarna över öronen...

Jag skulle..., nä, nu ökar volymen, cymbaler, blåsare, jag måste dra ner volymen för hand, så blir det tyst igen bara suset, fräsande syset, syset, fan, det är inte  bra...   

Stackare dem som aldrig har fått höra Sibelius symfonier. Eller Wagner, eller Liszt, eller Mahler, eller Mozart. Stackare dem som i hela sitt liv bara lyssnat på de tre ackorden i all rock- eller popmusik, utan annat än samma dynamiska effekter hela tiden.

Men det finns minst en vacker rocklåt, föralldel.

Jag tänker på Deborah Harry när hon sjunger Heart of Glass, visserligen så enkel musik, men saknar inte nostalgisk magi och glimtar av kärlek. Det är väl så det är med rocken, minnen och nostalgiska uppkevelser förknippade med enkla rytmiska följeslagare och nära nog konstant ljudnivå. Klapp och klang.

Deborah Harry.. jag tror jag har bloggat om henne en gång tidigare, går det att hitta? Ja, här är länken!

Nu är vi inne i den vackra finalen, Hej Jean Sibelius, man förstår att du blev beundrad och älskad redan i din livstid, du var sannerligen värd ditt livstida konstnärsstipendium från den Finska staten.

Det var den trösten, det drar ihop sig mot slutet.

Som sagt, nån gång härom dan, eller när det nu var, Jag fixade det jag skulle, men så löjligt det mynnade ut!

När Windows är installerat ska det tydligen aktiveras, varje dag tickar det ner ett steg, och vad händer när tiden är ute? Stannar systemet då för gott, eller?

Men jodå, jag skulle gärna aktivera, men jag har ju ingen kontakt med Internet, så hur gör man då?

Det var det senaste strulet, att hitta en drivrutin till Gigabyte GN WBOIG5. Nu står den där och blinkar, men har ingen begriplig kontakt.   

Det här skulle nog alla MAC-älskare gilla, sånt här inträffar aldrig med en Mac, hos en Mac blir det aldrig några fel, i varje fall väldigt sällan. Ja, men vem har råd att skaffa en Mac? Förressten dyker det då upp en massa andra problem som man måste ta sig igenom.

Jag orkar inte, jag vill inte. Ingenting på kompisens TV ikväll heller denna lördag, vad är det för en tid man lever i?

Somt så bra och somt förfärligt, allt medan jordens befolkning ökar med 70.00 personer om dygnet.

Sjuttiotusen alltså, kolla här! Fast jag är inte säker på hastigheten, men nånstans här är det definitivt, tänk på det alla ni som gapar över hur synd det är om gamla kärringar och afrikanska barn.

Vi borde vara rädda om varandra!   Just VI!

Jag förstår inte varför vi människor inte kan ta till oss detta, som är orsaken till nästan alla våra problem på den här för oss så vackra, förunderliga, enda planeten i vårt universum som har lyckats få fram det vi kallar LIV.

Om TV, så viktigt... Förresten ska man inte säga ingenting, det har vid flera tillfällen inträffat att jag ramlat på någon film som inte saknade ett visst intresse, kanske, ja, säkert händer det igen. 

Börjat på en webbsida om Hårgalåten, mitt enorma arr på Hårgalåten, det har en tendens att svälla ut, det också.

Sjung om studentens lyckliga dar! Tänk på att vi har framtiden för oss, och att det finns så myckt fint i livet!