Efter andra världskriget hade vi problemen med löss under kontroll i Sverige.

Men så började vi ta in mängder av utlänningar från sydliga länder, och lössen kom tillbaka. Efter en tid kom något ljushuvud på, att det naturligtvis var svenskarnas egna resor och semesterflyttningar som var orsaken, huvudorsaken, ja, den enda orsaken.

Det är som bäst-före datum. Krämaren hävdar att varan håller sig alldeles utmärkt gott och väl fram till detta datum eller längre. Användaren vill ha färska varor. Alla butiksanställda vet att nya varor, som stoppas in i hyllorna alltid ska placeras längst bak. Någon gång går man på en nit. Man anar en obehaglig lukt, och tittar efter på förpackningsdatum, och finner att det var rätt länge sedan varan förpackades. Tänk själv – den har legat nästan tre veckor i hyllorna, men vem vill inte ha en färsk vara?

Bäst-före är en företeelse som tveklöst borde förbjudas. Konsumenten ska själv bestämma när han tycker att varan känns tillräckligt färsk!

Se till att du har dagens datum fullständigt klar för dig, när du går in i en butik.

Särskilt märkligt tycks det vara med bröd. Självklart ska det vara bakat samma dag, är det äldre ska naturligtvis priset jämkas därefter.

Klaga! Gå fram till butiksföreståndaren och peka på datum ”det här smöret är två veckor gammalt, jag vill ha nyare”. När det gäller Bregott, är det särskilt viktigt, det får en obehaglig smak och lukt efter några veckor, jag känner det omedelbart, och det är en obehaglig upplevelse. Alla känner inte av det,men man kan fråga sig var man har datumstämpling om nu inte varan undergår negativa förändringar med tiden.

Vägglus, huvudlus, klädlus.
   
Detta är en huvudlus. Den suger blod, och måste ha trettio graders värme. Det påstås att den dör efter 12 timmar om den inte lyckas skaffa mat. Så se till att hålla dem borta. Nya kommer endast om de kan kravla sig över mellar människor.

År 2004 gav Nordiska museet ut en årsbok ”Tio tvättar sig”, som handlade om hygien. Ett helt kapitel ägnades åt de återkommande ohyran, författaren var så livrädd för att deklarera invandrarnas skuld i det obehagliga fenomenet, att i stort sätt hela kapitlet behandlade och sökte förringa den skamliga aspekten. Man visade inte ens ordentliga bilder på odjuren, endast reproduktionen av en plansch, där man endast med svårighet kunde läsa den minimala texten.

De i texten behandlade djuren var Pulex Irritans människoloppa, Phitrius Pubis flatlus, Pediculus Capitis huvudlus, Pediculus Corporis klädlus och Cimex Lectularis vägglus.

När man googlar på löss får man tusentals svar, de flesta handlar om att de är ofarliga och hur man behandlar dem.

Men varför så många svar, om de är trevliga, vanliga och inte skamliga?

Pang på rödbetan.

Självklart är att vi inte vill ha någon ohyra alls, vare sig det är löss, mal, flugor, kackerlackor, maskar, skabb, larver eller andra läbbigheter. Vi vill, och ska hålla dem ifrån oss, allt trams om motsatsen ska självklart undertryckas. En period var det så illa ställt, att man tenderade utsätta endast etniska svenskar som bärare av obehagligheterna. Någon hade stött på en Cimex Lenticularis i en väska som hon haft med sig från Grekland, än sen? Alla kombinationer är möjliga, vilket inte nödvändigtvis leder till att de är vanligast och mest sanna.

Som parantes vill jag dessutom verkligen framhålla ormar, krokodiler, råttor, möss, sorkar och andra djur. Låt oss leva med dem, slå inte ihjäl dem i onödan, men håll dem för jösse namn ifrån oss.

I TV sänds mängder av program om dårar som ska begå gräsligheter av olika slag. Man ska klättra upp på toppar av höga berg, man ska simma med hajar, man ska hoppa i fallskärmar, man ska provocera krokodiler till anfall. Låt dem vara, ge fan i dem. Låt dessa urtidsdjur vara ifred där det är möjligt. Ibland blir någon skadad och räddad för omåttliga kostnader, helikoptertransporter med mera, samhället betalar för vådligheterna

Ormbett kan vara livsfarliga. Detta faktum räcker väl för att ta det försiktigt? Att högst en på tvåhundra avlider av vanligt huggormsbett, är väl ingen anledning att sticka handen i ormgropen? Det gäller getingar också, låt dem leva där de hör hemma, men försök inte gulla med odjuren, betten kan vara väldigt smärtsamma, och alla smärtor och obehagligheter är någon form av ondska, som vi naturligtvis ska undvika. Självklart är ormarna räddare för oss, än vi för dem. Låt det förbli så.

En del löss kan vara bärare av smittsamma sjukdomar, det är ingen självklarhet, men hur så? Provocera inte. Min gamle vän Bobban lät sina barn leka med väldigt naturtrogna plastkopior av huggormar, om barnen någon dag mötte en riktig, levande orm kunde de bli bitna, men det var heller ingen självklarhet.

Mängder av hundar blir varje år bitna av giftiga djur, eller slafsar i sig halvruttna, självdöda djurkroppar, det är väl inget bra med det? Men det kan leda till obehagliga infektioner.

Hygien och ohyra

Huvudlössen trivs utmärkt i nytvättat hår. Varför skulle det inte vara så? Smittan sker genom att djuren kryper, inte hoppar, från en individ till en annan. Inga typer av ohyra trivs, om de inte har något att äta, så håll födan på sin plats. Men ingen lus kommer krypande i duschen.

Minns dikten av Nils Ferlin Pulex irritans, var finns du nånstans? Denna varelse kunde hoppa långa stycken, så man kom på, att man kunde tämja dem genom att låta dem vistas under låga glastak. De vande sig av med att hoppa, och tvingades krypa, vilket man nyttjade i loppcirkusar, men måste matas varje dag genom att suga blod på cirkusdirektörens arm.

En bit utanför denna samling har vi blodiglarna och många andra vattenlevande otyg.

En sommar hos bonden Manfred i Skå, när jag var sex år, hamnade jag i en myrstack med stackmyror, jag glömmer det aldrig. Myrorna började bita mig i sin naturliga försvarsiver. Jag började gråta, skrika. De kröp uppför hela kroppen, men jag kom inte själv på, att jag borde borsta dem av mig, och springa därifrån, jag klarade det inte. Jag stampade och grät i skräck och avsky. Någon hörde mig och löste situationen, men skräcken satt i länge.

Alla varelser på fel plats kan vara obehagliga, irriterande och rent av farliga, vi har alla skäl till att betrakta dem med vämjelse, hålla dem ifrån oss, vara noga med hygienen och leva våra liv utan provokationer.

Ondskan kommer , ondskan går, ondskan suger vad hon tål.

Problemet är att ondskan på intet sätt är definierad, därför kan vi egentligen inte ens prata om henne.

Enligt de gamla vidskepliga-religiösa föreställningarna är ondskan det som skadar och gör livet svårt för levande varelser.

Men endast ett ytterligt litet fåtal av alla levande varelser har en medvetenhet om sitt eget liv. Ondskan är en försvinnande liten i det vi kallar livet, och livet i sin tur är en försvinnande liten del i medvetenheten om sig själv, och de gudar som medvetenheten har skapat.

Nu ska jag hoppa in på och betrakta en liten detalj som är ondska i det verkligt lilla, men gigantiskt stora formatet.

Vi har lärt oss kommunicera via datorerna. Men det gäller bara en liten del av oss. Det mesta datorerna gör är att snabbt utföra beräkningar. Men datorerna räknar bara som programmerarna har bestämt, det existerar inga sanningar eller givna värden. Om vi ber datorn addera två plus tre, gör den det och ger resultatet fem. Det klarar datorn på otroligt kort tid. Men har programmerarna sagt något som inte är korrekt, svarar datorn utan att blinka med ett inkorrekt resultat. Ibland kan de givna värdena vara väldigt komplicerade, och det är inte möjligt att hitta vad som eventuellt blir fel.

Det allra mesta datorerna gör är emellertid att få människorna spela spel, det vill säga, meningslösa lekar, och mången söker rättfärdiga det menigslösa med att det skulle vara träning för hjärnan. Det ligger sålunda i problemets natur att dataspel är fördärvliga och i ett insiktsfullt samhälle borde vara förbjudna, i synnerhet för små barn som inte ens vet vad de sysslar med.

Nu har man skapat en ny, fullkomligt onödig produkt bland många andra onödiga produkter, nämligen auto-, eller robotdammsugaren, det är en dammsugare som går av sig själv, och förvisso suger damm, men konsumerar ström, och, så gott den kan, söker igenom de golvytor den är satt till att bearbeta. Redan i robotmaskinernas allra första existens insåg man, att det viktigaste för en robot, för över femtio år sedan, var att säkerställa tillgången till föda, det vill säga elektricitet för att fylla på sin laddarenhet. Det var en enkel match för den lilla robotdammsugaren, det är inga problem att känna av när ackumulatorspänningen sjunker under ett kritiskt värde.

 
Detta är alltså en robotdammsugare. Huruvida det är ondskan som tittar fram under skalet, vill jag inte säga. Men den sätter krafter i rörelse, om vars egenskaper man kan ha sina funderingar.

Robotdammsugaren har därmed ett klart underhållningsvärde. Eventuella störande irritationsmoment drunknar i initialskedet i fröjden hos användaren över att följa maskinens skenbart intelligenta vandrande över golvytorna.

Så fick undertecknad syn på ett erbjudande om att bli utvald till provkörare av en av marknadens bästa robotdammsugare, och sedan få behålla manicken. Allt jag behövde var ett fylla i en enkät med frågor för att leverantören skulle kunna bedöma, om jag ansågs vara en möjlig provkörare.

Sedan dess har jag fått lida. Epostbrev strömmar in med en mängd erbjudanden, som jag inte är det minsta intresserad av, och någon robotdammsugare har jag förstås inte sett röken av, och lär nog knappast göra heller. Jag låter det gå ett tag, innan jag låter fasa ut den aktuella meijladressen. Jag kan visserligen klicka på en knapp med texten ”klicka här för att avsluta abonnemanget”, men redan det innebär ju en klar risk, då strängt taget ingenting säger, att ett sådant klickande verkligen leder till de avsedda åtgärden.

Vid ett tillfälle klickade jag på avsluta-knappen. Kanske finns det någon lag på att det verkligen ska finnas en sådan möjlighet?

Men avsluta - nej då... i stället får jag nu ett nytt erbjudande: innan du avslutar detta nyttiga och intressanta erbjudande får du här en sista fantastisk möjlighet. Möjligheten hade tre olika alternativ, men alls inget alternativ om att bara avsluta. Jag fick stänga av kontakten, men är nu väldigt osäker, om jag verkligen har skapat ett avslut. En obehaglig detalj är att mejlen skickades med en högst vanlig person typ Eva Andersson som avsändare.

Jag börjar uppleva situationen som ondska. En känsla av att bli levande uppäten som grodan av snoken på ett inlägg jag såg häromdan på Facebook.

Hela situationen medför en risk, det är bara min innersta förhoppning att det hela med tiden falnar och försvinner i ondskans töcken, ty att det faktiskt är frågan om ondska, är jag helt övertygad om. Kanske känner jag i sammanhanget en viss sorg över att denna ondska verkligen existerar, på det sättet jag nu har blivit medveten om.

//Thom Bergh

Chirieppan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, skapar gudar.

Dessa gudar är allsmäktiga, och har alla möjliga egenskaper.

Men gudarna är skapade av varelsen själv, och det finns något som är högre än alla gudar, det är Matrix, förr kallat Maskineriet.

Matrix har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Matrix har den största skönheten, och medvetenheten om Matrix är den största glädjen, och det är den som gör livet så underbart. Matrix är allt vi inte vet.

Matrix har inga egenskaper, och kan därför inte heller rangordnas

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Långsamt tränger jag in i vetandet, men är ensam på vägen. Alla sviker mig, men det är skenbart.

Alla aningslösa förslösar sina liv genom omåttlig fixering i sexuell omdömeslöshet, vilket tillför omgivningen en jämn, men orubblig ström av  förakt och avsky.

Mina egna barn vänder sig bort ifrån mig, må vara omedvetet, men jag saknar dem så väldigt mycket.

Jag vet det, men måste utstå en outhärdlig spänning, som hela tiden riskerar att spränga sönder hela den spröda övergångskonstruktionen.

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Chiriappan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chiriappan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, skapar förr eller senare gudar.

Guden är allsmäktig, och har alla möjliga egenskaper.

Men guden är skapad av varelsen själv, och det finns något som är högre än alla gudar, det är Maskineriet.

Maskineriet har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Maskineriet har den största skönheten, och medvetandet om Maskineriet är den största glädjen, det är den som skapar lycka, och det är den som gör livet så underbart.

Chiriappan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Det är bara att konstatera faktum. Mer än 73 % av alla som tittar på mina sidor använder Netscape.

SCALAMUSICA kan bara köras i Windows.

Detta betyder alltså att jag måste skriva program i C, eller något annat som kan kompileras i flera plattformar. Ett avsevärt jobb. Är det möjligt?

Värmen knäcker mig långsamt, nu är det 27 grader och stigande.

Migränflimmer med synbortfall, huvudvärk, tinnitus, dricker saft.

Hjälp

Den första levande människan som fastnade på ett fotografi, stod stilla tillräckligt länge för att förevigas i åtta minuters exponeringstid. Han stod och fik skorna putsade, men jag undrar. Åtta minuter är väldigt länge. Det var 1832 i Paris, och min farfar far Carl Johan Bergh var sexton år gammal.

 Längtar. Ligga stilla, stilla. Djupa andetag. Alvedon, vatten.

Man ska inte måla fan på väggen.

Det vill säga, man ska inte börja med att klaga, och hävda att detta kommer att gå illa.

Men när man av övertygande erfarenhet mycket noga vet hur det kommer att gå, liksom det alltid har gått till i detta speciella läge, känns det inte särskilt svårt att vidta en del adekvata åtgärder för moteldens befrämjande.

Visst skapar det sorg och resignation, och en dov underliggande uppgivenhet i medvetandet om att hela situationen faktiskt leder till gnäll och kverulans.

Nu är det redan tjugoen grader ute, och temperaturen stiger obevekligt. En dov huvudvärk har börjat förnimmas, blandad med smärtor och stelhet i nacken.

Det kommer att bli en fasansfull dag. Ett helvete på jorden. Det går inte att komma undan, det måste genomlidas, utan möjlighet till att komma undan.

En väldigt trist bieffekt är att man blir så trött, trög och sengångaraktig. Letargi.

Jag gick ner, stapplade ner, till tvättstugan och fann att just denna morgontid  var ledig. Jag bokade omedelbart in den, och sedan blir det hängning av fem skjortor, några T-tröjor, samt en del hängning över stolsryggarna lite runtomkring.

Finns det verkligen ingenting som hjälper? Jag måste äta, stapplade fram till kaffevrån, och inledde tillverkningen av en kopp kaffe.

Ut i kokvrån, böjde mig mödosamt ner till kylskåpet och plockade fram en nyinköpt ostbit, sträckte mig upp till saxen, och lyckades med möda få upp det täta plastomslaget. Tog fram en lagom bit tunnbröd, bredde tjockt med smör, skar upp två skivor port salut. Fram med en fryspåse för osten, och la den i kylskåpet igen. Ut till kaffehörnan, la en sockerbit i den kannelerade älsklingskoppen, en tesked nescafé, och fyllde i halva koppen med kokande vatten ur den utmärkta vattenkokaren, som faktiskt hållit i flera år nu. Lade mig på sängen och förtärde denna goda lilla frukost.

Jag tvingar mig ner till tvättstugan, där tvätten borde vara klar nu, hängde fem skjortor och det andra, sedan bara vänta.

Kommer att tänka på andra sommarmorgnar, upplevda eller levandegjorda på annat sätt. Det fanns en bild från  Rävsnäs, innan jag själv någonsin besökt stället, där John och Märta kommer roende inåt Finnviken en stilla sommarmorgon 1945, efter att ha tagit upp nät, kan man förmoda.

Värmen stiger, jag kommer inte undan. Läget är förfärligt. Nu är det klart varmare ute än inne. Vidrigt.

Tar mig ett glas sat till.

Vi stirrar ut genom glasväggarna och ser något.

Men det kan inte jämföras, därför att väggarna är en del av det vi inte kan veta. Inga levande rörelser, bara skuggor av vindens strömmande genom grenar och lövverk bland almarna ute på gården.

Vi tittar längre, så långt vi kan nå. Då lär vi oss endast att vi kan se ännu längre. Om vi tittar inåt blir det samma vidunderliga resultat.

Idag åter en dag av helvete. Över 25 grader, fasansfulla sommar, men det blir bättre, det kommer tider av ljuvlig svalka, tider då vi kan använda kläder.

Onsdagen den 12 januari 1977 sökte Kajsa första gången till musikskolan.

Så kom en ny kallelse om en andra prövning måndagen den 24.

Den sextonde mars år 1977 kom det glada beskedet. Det var en onsdag och den sjätte juni skulle hon fylla tio år.

Vi var med på upprop tisdagen den 23 augusti. Samlingssalen på våning fem, ingång B, Tegnérgatan 44-46, skrev jag i dagboken.

Nu började det första av mina arton AF-barnaår. Så många konserter, så mycket vackra toner.

När Kajsa första gången fick sjunga med sina klasskamrater, blev hon så häpet överraskad, och berättade hemma med emfas ”va vackert det lät!”.

 
Studentmusikens dag i Kungsträdgården lördag den 10 september 1977. Massor av spelningar, med Torgny´s och med Kårsdragets dixiegrupp på Stampen, Källaren, olika skolor och många andra ställen.

Några gånger fick jag följa med Kajsa till tandläkarn, vi brukade träffas på Odenplan.

Redan Lucia 1977, tisdagen den 13 december, fick man komma och lyssna på julkonsert med Adolf Fredriks sångklasser i Kungsholms kyrka. 

Så följde de sex fina åren från klass 4C till klass 9C.

I morse gick jag ut till Karolinska för ingenting. Det var svalt och skönt.

Runt o tittade i kafeteriorna, inget riktigt bröd, bara cancerframkallande mörkt bondbröd av olika slag. Köpte ändå en köttbulls- och rödbetsalladsmörgås. Fick skrapa bort illasmakande sallad, paprika och annat märkligt grönt. Mer än tre fjärdedelar var oätligt.

Gick över till radiumhemmet och slank in på provtagningscentralen. Fick en svensk flicka, som inledningsvis verkade rutinerad, och gärna skulle sticka i vena basilika. Hon gjorde ett försök, men missade. Det gjorde ont, och jag blev väldigt ledsen, men nu hade jag börjat, så jag beslöt stanna kvar. Hon visade sig rätt dum helt enkelt, en rodnad på kinden, mumlade retoriska frågor. Fick till slut ihop de tre rören, så nu kan jag gå på läkarbesök på onsdag som planerat. Ny doktor. Långt borta i andra ändan av den dolda kedjan.

Jag har lärt mig meningen med livet, skönjer slutet. Det finns ingen mening, helt enkelt. Ingenting sker av en slump, ingenting sker med någon plan eller avsikt. Det finns en skönhet, utan tvekan, men ingen ondska eller kärlek.

Ingen kan skapa något, inte heller förstöra något, det är bara en illusion.

Man kan uppleva smärta och man kan uppleva glädje, man kan uppleva sorg, och sorgen uppkommer ur kopplade sammanhang.

Idag har jag redan hunnit bli mycket ledsen flera gånger. Det man förstår är det omöjliga, alltså kan man inte heller förstå det uppenbara.

Men insikten vågar jag inte förmedla, eftersom det är få förunnat att verkligen inse dessa sammanhang, och om man tvingar sig på, kan det orsaka fatala brännskador.

På väg mot utgången en omväg, men jag valde att inte följa den ovanligt lockande dragningen. Var det en vilja? Var det en slump?

Nu börjar huvudvärken förnimmas. Den är obeveklig sådana här varma dagar, något nytt regn lär inte komma förrän i övermorgon. Det är flera dagar att gömma sig i detta helvete. Snart måste jag medicinera, det går helt enkelt inte att låta bli.

I mellantiden vänta på post från den goda fén. Goda féer finns, men man kan inte styra relationen till dem, inte heller hysa hopp eller längtan efter djupare relationer. Bäst är väl att hålla sig på ytan och spana, stilla och tyst i stoisk orörlighet.

Livet är helt enkelt superunderbart!