I går gjorde jag fläsk o bonnsås, en gammal underbar svensk husmanskosträtt man alltid uppskattar.

Börja med att skala tre mospotatisar, lägg dem i väl saltat vattten och koka upp.

Medan potatisen kokar steker jag fläsk, långsamt, det tar lika lång tid som potatisarna, dvs 26 minuter..

Tag upp fläskskivorna och tillsätt en näve vetemjöl, som brynes lätt.

Späd med vatten till en lagom sås, salta och  krydda noga med soja och nymalen vitpeppar.

Lägg tillbaka fläskskivorna

Servera

Mosa potatisen i den läckra såsen

Denna goda maträtt ser man sällan på några finare middagar. Den tillhör definitivt den urgamla, enkla svenska husmanskosten.

Vi barn älskade denna rätt liksom vid semmeltiden "semmelmjölk och bulle".

När vi inte hade semlor eller mandelmassa, dög det med skivor av vetebröd i varm sötad mjölk, där mamma hade lagt en sockerbit i brödskivan.

Man kan använda stekfläsket till tre svenska maträtter: fläsk och bonnsås, fläsk och bruna bönor samt kokt fläsk med potatismos.

Frågan är om inte dessa enkla rätter står sig gott i konkurrensen med alla dessa främmande maträtter från jordens alla hörn, som nu är så populära att syssla med.

Matlagningsprogrammen är ju legio, men jag tvivlar starkt på de mer eller mindre etablerade kockarnas ständiga utrop om hur gott det  är, verkligen stämmer.

Jorden snurrar på och de svenska politikerna är totalt vilsna. Vi är sju miljarder för många på planeten, och inser inte hur vi ska råda bot på detta.

Det är för sorgligt.

Ringde husläkaren, trycka si och trycka så och trycka, tala in, sluta med nåt annat, gav upp, gjorde mig i ordning, staplade omkring, köpte reskassa, tunnelbana och buss still vårdcentralen, väntrum, väntrum, akvarium i mitten, läste ointressant veckotidning, men så kom han, min husläkare, märkligt nog! Stapplade in och visade upp, diagnos troligt bakterieangrepp, penicillin, vandrade till apotek, fick medicin, tunnelbana hem.

Upptäckte att grannens fönster var tomma, lägenheten utrensad, så ödsligt, tomt och sorgligt, känsla av övergivenhet, när hände vad? Redan ett nytt namn på skylten i porten, många års glada hälsande tydligen slut, när såg jag honom sist? I somras nån gång?

Genom gardinlösa fönster en stilla sopborste kvar snett över golvet

Alla relativa rörelser går på som vanligt, tiden går.

Nu är det måndag morgon. Klockan 00:12, alltså upplevelsen ännu söndag efter Midsomer Murders, en jag aldrig sett förut. Lite modernare, man ser det på mobiltelefonernas ringa storlek. Men telefonerna har tydliga ringsignaler. Min däremot har egendomliga svaga kinesiska melodier, som är svårt att tolka som ringsignaler. Hatar alla våra fiender, hatar, hatar, hatar!

Datum nu alltså den 7 oktober år 2013. Det har gått åtta dagar sedan jag rev upp foten, och den är nu svullen som en stor, röd svullen fot. Jätteläskigt. Har svårt att få på mig skor, och gör ont när jag går, väldigt obehagligt, det spänner hårt i foten när jag rör den.

Vad i fridens namn ska jag ta mig till? Det kostar tvåhundra att gå till vårdcentralen, jag blir tvungen, men drar mig, gruvar mig, som en som gruvar sig  obegränsat. Det här är nytt i mitt liv.

Såret verkar läkt, men jag kan inte se det, det sitter så på baksidan av  benet att jag omöjligen kan komma åt.

Oroande, skrämmande. Trött, ont. Alltid dyker det upp något nytt, obehagligt, oväntat. Dessutom väldigt sömnig.'

Ja, det spänner i foten, den är så uppsvullen att den liksom har låst sig själv, jag har aldrig hört talas om något liknande. Jag vågar inte visa någon bild, jag vill inte visa någon detta det obehagligaste.

Den hårt svullna foten har börjat värka nu också.

Jag har liksom inte den minsta förtröstan, till att dom ska kunna lista ut vad det kan vara, om inte en framåtskridan infektion av hemskaste slag.