Men hur ska man göra då?

Jag söker husläkare.

Man ska få välja själv, men så slutar de, och  man tilldelas en ny som har hand om NN:s gamla patienter.

Man undrar hur läkarna själva tänker i saken?

De flesta har väl en ärlig ambition att göra sitt bästa, andra är tämligen likgiltiga i kraft av tanken att jobb finns ju alltid.

Det hjälper inte att jag ber mina pigor och andra anställda, dom orkar inte.

Jag känner personligen ett antal läkare, men ingen som jag är patient till. Jag minns speciellt en färgstark person, nu borta sedan många år. Hans enda ambition var att tjäna pengar, och att ha mycket snygga syrror i mottagningen. Han jobbade på en husläkarmottagning någonstans, om vilken jag en gång fick höra den raljanta kommentaren, att de två läkarna på samma mottagning hade helt olika framtoningar. Den enes väntrum var alltid fullt med förhoppningsfulla patienter, men NN:s väntrum var nästan alltid tomt.

Det är alltså när de slutar som problemen uppstår. Någon tanklös webbkontakt kommenterade att man ju har rätt att välja läkare själv. Jamen vem ska man välja? Hur ska man veta vilka som finns att välja mellan, och framförallt, har man tid och ork att lägga ned mycken tid på det? Man är ju sjuk. Det är hela grejen. Man är sjuk och orkar inte, i varje fall inte hela tiden.

Det känns ganska så jobbigt. Jag har pratat med flera vårdtagare som säger samma sak. När man får en ny ska man gå igenom samma långa procedur om igen. Man ska förklara sin situation, kanske be dem ladda ner journaler som med tiden kan bli tämligen omfattande. De sitter och stirrar ambitiöst in i bildskärmen och levererar kommentarer och frågor, som om allting var fullkomligt nytt. Det är tröttsamt, irriterande och jobbigt, och det finns inget utrymme för några som helst privata utvecklingar av situationen, man förblir ett anonymt objekt, tills man möjligen med möda kan bygga upp något mer värdefullt.

Nyss har jag tvingat mig äta en liten frukost. Med viss möda har jag plockat fram ägg, salt, sked, äggkopp, äggsked, kniv, bröd, smör, brödrost, äggkokare, kaffe, socker, kopp och vatten. Denna sorts klassiska frukost, som i det här fallet blev en lunch, skapar alltid dåliga omständigheter i magregionerna, som förr eller senare kräver en Novalucol.

Jamen ät då inte en sådan frukost säger någon. Nej, det gör jag för det mesta inte heller. Men någon enstaka gång är det den enda kombinationen som står till buds, och när det fungerar med tajming och ingredienser kan det vara hyfsat angenämt.

Det är en balansgång, och man orkar mindre och mindre för varenda dag. Turligt nog har man ett gott humör och en allmänt positiv attityd, som man kan leva länge på. Tack för det.

Andra webbor av Thom.

Vackraste vinterbilden:

Upprop! Efterlysning!

Det har kommit in en förfrågan om Elsa Åkerbloms tavlor, och jag vidarebefordrar härmed denna glädjande händelse, då jag antar att åtskilliga kusiner och kusinbarn har någon av hennes fina målningar, i första hand akvarellerna.

Elsa tog ju med sina färger och penslar till olika ställen hon besökte under sin aktiva period, och det har ju ett stort intresse att för framtiden registrera vad hon presterade

Det är en konstnär med tidiga förbindelse med Bulls presstjänst, som har föreslagit till att börja med anordnandet av en nätutställning av Elsas tavlor.

Det som behövs är:

-Vem som äger verket. Namn och adress.

-En bild på tavlan i färg, skannad eller fotografi.

-Namn (motivet)

-Årtal

-Storlek i cm.

Det har även erbjudits uppsökande aktivitet, om du har svårigheter att få fram en bild, dvs någon kommer och fotograferar bilden där den finns.

Det viktigaste i första hand är att registrera vilka tavlor som finns.

Om du har en tavla av Elsa Åkerblom meddela mig gärna i så fall via Facebook, e-post, eller på annat sätt!

Meddela mig när du får nys på en Elsatavla!

//Thom

Memento mori. Jag och min personal. Kan någon ge mig ett råd?

Jag har mina duktiga tjänare, som jag kan tacka för allt!

Jag skänker er härmed, som alltid, mitt stora och varmaste tack för era insatser, och är evigt glad för så länge ni vill stanna hos mig, fast jag måste skära ner på er lön för varje månad..

Min butler, Jimmy, som håller reda på mina kläder, gör inköpen och sköter en del av städningen i min stora, vackra lägenhet.

Min kock, Peter, min chef de la cuisine, som ordnar matsedel och lagar min mat. Någon semla blev det inte idag denna fettisdag, jag skällde ut honom för det efter noter.

Mina pigor Eva och Mari, som sköter allt annat, städar, diskar, tvättar, och allt annat som kan komma upp. Det är Eva som går upp på morgonen, matar fiskarna och gör en kopp kaffe åt mig. Ibland ger hon mig en skorpa också, om det finns hemma. Utan henne skulle livet vara svårt.

Alla är till synes nöjda med sina uppdrag, men är tyvärr ofta sjuka, varför det hela haltar ganska betänkligt, utan att jag kan göra något åt det.

Jag har en god inkomst, men det är oftast för lite varje månad, för att jag ska ha råd med allt jag skulle önska.

Svårast är det nog med maten. När butlern Jimmy är sjuk får jag klara mig själv. Jag har som målsättning att äta ett lagat mål mat varje dag, men det är tyvärr sällan pengarna eller tiden räcker till.

Utgifterna är i första hand hyran, som har stigit med många hundra procent sedan jag började hyra här, då 800 kronor, nu 7000 i månaden. Jag tycker att det är märkligt, jag känner det som orättfärdigt, och undrar vad för slags samhälle vi lever i.

Pigorna Eva och Mari, som sköter dammsugningen är tyvärr ofta sjuka båda två, liksom Jimmy, och även Peter är sjuka rätt ofta, och jag tycker det vore fel att be dem sköta arbeten, som egentligen borde tillkomma den övrig personalen.

Jag har en datamaskin, genom vilken jag tvingas sköta nästan all kontakt med yttervärlden. Där är jag helt beroende av mina Internetleverantörer, som höjer priserna för varje år. Då och då tvingas jag anlita en expert, Harry, för att laga, korrigera, modifiera, eller modernisera hela systemet så att det fungerar, vilket det för det mesta gör.

Jag har maximala utlägg för sjukvård varje år. Energi och datorkostnad som alla andra. Det där är en sak jag undrar över. Hur ska man klara dessa extrautgifter, som dock är tvingande nödvändiga, telefonen har jag stängt av, och har nu bara min mobil, som också genererar sina fakturor varje månad.

Resorna inskränker sig till att jag fyller på mitt Acceskort några gånger i månaden för 200 kronor.

Jag brukar promenera runt kanalen, och det här ar den absolut vackraste bilden:

Den är från den 21 december 2012:

Jag är medlem i två föreningar, vilka ska ha sin medlemsavgift i början av varje år, Albert Engströmsällskapet (250:-) och Sjöfartsmuseerna(200:-). Frågan är om jag inte måste sluta med de utgifterna.

När man nu lägger till och drar ifrån finner jag att jag kan disponera 3400 kronor varje månad till alla utgifter, varav maten och kläderna utan tvekan är de största posterna.

Jag äger två påslakan, varför jag tvättar och byter två gånger i veckan, resten av dagarna ligger jag direkt under täcket. Rena sängkläder är ett måste för mig, om personaen inte klarar det, blir jag rasande på dem.

Jag köpte en ny vinterjacka år 2000, den är lite fransig, men så länge den rejäla dragkedjan fungerar duger den.

Den senaste utlandsresan jag gjorde var 1967, då jag med familj besökte svärföräldrar i Peru. Den resan gav inte särskilt mycket, men på dit- och hemvägen kunde vi vistas en dag i New York, då man fick en god bild av det livet. Det gav knappast någon mersmak.

Jag har varit i Åbo flera gånger och även en gång i Helsingfors. Har aldrig sett medelhavet, och det är heller inget jag längtar till. Det är samma uppfattning som vi alla har, Harry, Mari, Eva, Jimmy och jag, men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi alla är en och samma person.

Jag saknar möjligheten att bjuda någon på middag som jag dock kunde göra bara för några år sedan.

Jag använder Facebook varje dag, men det är numera ganska så magert med kontakterna där också, liksom även e-posten och SMS, men vafan...

Det duger att leva på vackra minnen

Vid genomgång av mina hushållskvitton häromdagen fann jag, att min senaste utgift på systembolaget var den andra mars 2012, vilket är snart ett år sedan, då jag köpte en flaska vitt vin.

Sakta men säkert falnar vi bort till ett försvinnande intet, det är så det är med livet. Memento te mortalem esse, säger jag med Tertullianus, jag har det bra, och just därför ska man väl akta sig för att göra sig alltför märkvärdig.

Memento mori.

Rekommenderas: Leif Störmer, Jordens og livets historie

Elsas upprop

Mera Thomsidor

I denna jävla huvudvärk.

Det bara kommer, det tar aldrig slut, det börjar om och om igen, säkert sedan jag åtta år gammal låg på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus i fjorton dagar för undersökningar, utan att man kom fram till någon som helst diagnos.

Jag har längtat efter en äkta semla. För en gångs skull. En riktig semla med varm, sötad mjölk och kanel, en urgammal delikatess.

Så jag beslöt promenera upp till  systrarna Aderssons i hörnan, och hoppades att det fanns några kvar av dagens produktion. Denna vandring iväg, visserligen ett stillsamt snöfall, som jag älskar, det är perfekt denna årstid, löven och björnarna kommer senare, mycket senare, i den dramatiska Frühlingsrauschen.

Vandringen upp till bageriet är fylld av oro och kval. En trist vandring, med sitt osäkra utfall.

Framme vid hörnan ser jag direkt att det finns minst tio vinterklädda personer i kö framför disken, på det minimala utrymmet, som dessutom till över hälften är avdelat som servering med många gäster närvarande.

Jag gick ändå in och ställde mig  längst bak, två tjejer skymtade bakom disken, riktiga semlor fanns, och det verkade faktiskt som om många var där just för att köpa semlor på fettisdagen, den snälla älskade fettisdagen, då vi en gång i tiden åt semlor på denna enda tillåtna semmeldag, numera hopplöst överkörd av semmelkonsumtion ända sedan man började  irritera sig på otillåtet semmelutbud redan för säkert femtio år sedan.

Jag insåg att jag inte klarade detta, beslöt att lämna kön, vid utgången mötte jag två ytterligare flickor med semmelblick i ögonen.

Drog ner mot konsum på vägen. Det nya avskyvärda löjligt fördyrade kravstället med säkert bedrägligt utbud av miljövaror. Jag tror inte på det.

Vid ingången en jättelåda med semlor i 2-pack, falska semlor där locket var skuret i ett enda latmanssnitt, gud vet när dessa tillverkades.

Nej, detta var inte aktuellt för min del. Semlor ska vara skurna med ett trekantigt lock, under vilket  man gjort en urgröpning med mandelmassa, och sedan spritsat vispgrädden och avslutat med pudersocker.

Men en ny tanke dök upp. Bason- och purjolåda kunde vara något. Det var rätt länge sedan, jag har ägg och mjölk hemma, sagt och gjort, plockade ett pasonpaket och hämtade minsta möjliga, helt lagoma purjolök.

Gick till kassan med den otillåtet söta flickan, som faktiskt log, så rutinerat som  hon är lärd, hela kalaset gick på 16:50, bara en enda semla i bageriet hade väl kostat mer.

Nervägen hem i den still snöyran i gatljusskenet var rätt angenäm, dels på grund av snön och dels på grund av den lätta nerförsbacken och dels på grund också av det nyss fattade avgörande beslutet att göra bason- och purjolåda, som ju är en läckerhet bara man inte kör det för ofta.

Jag har tvätten på tork i tvättstugan. Inte så väldigt mycket, men det måste hämtas en halv timme innan nästa tvättare börjar vid sextiden.

Det hade ju varit gott med en riktig semla för en gångs skull. Ont. Sus.

Upprop! Efterlysning!

Det har kommit in en förfrågan om Elsa Åkerbloms tavlor, och jag vidarebefordrar härmed denna glädjande händelse, då jag antar att åtskilliga kusiner och kusinbarn har någon av hennes fina målningar, i första hand akvarellerna.

Elsa tog ju med sina färger och penslar till olika ställen hon besökte under sin aktiva period, och det har ju ett stort intresse att för framtiden registrera vad hon presterade

Det är en konstnär med tidiga förbindelse med Bulls presstjänst, som har föreslagit till att börja med anordnandet av en nätutställning av Elsas tavlor.

Det som behövs är:

-Vem som äger verket. Namn och adress.

-En bild på tavlan i färg, skannad eller fotografi.

-Namn (motivet)

-Årtal

-Storlek i cm.

Det har även erbjudits uppsökande aktivitet, om du har svårigheter att få fram en bild.

Det viktigaste i första hand är att registrera vilka tavlor som finns.

Om du har en tavla av Elsa Åkerblom meddela mig gärna i så fall via Facebook, e-post, eller på annat sätt!

//Thom

Middagen idag.

Middagen idag bestod av kaffe med mjölk och socker samt smörgås med köttbullar och rödbetssallad.

Man tar ut 12 stycken köttbullar ur frusen, och värmer i mikron i en och en halv minut.

Skär sex skivor inlagda, skivade rödbetor på längden och på tvären, till små tärningar alltså, och blanda noga med en rågad matsked äkta majonaise. Inte lätt- för guds skull!

Bre en skiva färskt vitt bröd med mycket smör. Bre noga! Det ska vara ett jämnt lager smör över hela brödytan.

Detta är ett av de få fall, där man kan lämna kvar kanterna på brödet, som naturligtvis inte får ha varit fryst.

En lång stund efter dagens kanalpromenad stod jag och tittade på köttfärs i ICA, men kunde inte välja, då förpackningarna saknade datum. Tanken hade ju inte helt osökt slagit mig, att jag kanske borde göra egna köttbullar, men åtrade mig, då det dels var rätt besvärligt, och dels saknades förpackningsdatum. Den enda datum som återfanns  på förpackningen var bästföredatum. Jo, jag tackar jag. Rena bluffen, vem förmyndar konsumenten vad som är bäst före? Detta är en del av det stora förfallet i vårt samhälle, som allt snabbare ramlar utför och nedåt i slapphetens och penninghysterins dybottnar.

De stora motpolerna är det seriösa och det slappa, det senare representerat av promiskuitet och profitvansinne. Det är sorgligt och deprimerande.

Min pappa sa alltid, att fel sida vann vid det andra världskriget, och menade då att Frankrike borde ha vunnit, som var hans drömland, där han byggt upp en affärsrörelse på 1920-talet "Compagnie Scandinave". Men det blev USA som vann, något som grämde honom i hela livet. Vi hade några minnen hemma från det franska i form av ett äkta roulettspel, köpt i Frankrike på 1930-talet, som roade oss så många gånger i familjen, när vi var små, ”faites vos jeux, messieurs-dames” och ”rien va plus”. Jag minns hur pappa och jag satt i vardagsrummet och konverserade på franska vid tiden för studentexamen. För mig synnerligen haltande, men med gott uttal, medan pappa pratade på så flytande, som han hade lärt sig i ungdomsåren i Paris.

Själv börjar jag mer och mer luta åt, om det inte hade varit bäst om något annat land hade segrat. Ingen vet säkert, men segrarmakterna tjatar på än i dag. Vae victis! Jordens befokning ökar och ökar, och är nu uppe i nära sju MILIARDER individer, och alla ska bestämma. När vi lekte roulette hemma på Styrmansgatan på speciella familjelördagar, var hela jordens befolkning bara två och en halv miljard. Redan det förstås för många, om man betänker att den i långa tider existerande normalpopulationen människor är drygt en miljard individer!

Så på med rödbetssalladen, och på den de svalnande köttbullarna.

Det blev ojämförbart gott. Det är det fräscha, färska, nygjorda som tilltalar. OK, köttbullarna var frysta, men faktiskt riktigt goda ändå i sitt sammanhang, och mikrovågsugnen var ju helt förträfflig i sammanhanget!

Kaffe med socker och mjölk i den kannelerade koppen. Vitt bröd med smör, rödbetssallad och snabbtinade små delikatessköttbullar. Jo, det funkade faktiskt! 

Det tramsiga näthatet.

När man första gången drabbas blir man förbannad, eftersom man inte kan försvara sig. Det är helt enkelt inget att göra åt, det är nätet, det är anonyma smitare som kommer undan med larviga kommentarer.

Är det verkligen hat? Nej, knappast, vad är det då? Svar: ingenting. Alla ni som sticker ut hakan, bry er inte. Det betyder ingenting alls.

Jag frågar mig själv ärligt, har jag någonsin petat in en negativ kommentar ur bakhållet, som skulle kunna kallas näthat? Nej, svaret är faktiskt nej. Om jag någon gång ändå skulle känt mig frestad, skulle jag bara skämmas. Jag är väl helt enkelt för dum och snäll.

Alla ni som absolut måste tycka provokativa saker, ni kan ha rätt, men ge fullkomligt fan i att bry er om dumma kommentarer, de saknar betydelse. De olika möjligheterna med Twitter och Facebook i främre linjen är helt enkelt bara bristfälliga mekanismer som omgärdas av nära nog sjukliga kommersiella intressen.

Framförallt är det så otroligt få som verkligen ser det. Nätbloggare vill ha höga besökssiffror, och ibland kanske de lyckas, men troligen är det mesta via bekanta eller individer i samma stad, by eller skola.

Jag läste för några veckor sedan om bilder med pornografisk eller sexistisk anstrykning som hade legat ”länge” på nätet. Men vem bryr sig? Ingen känner igen dig, och om så vore fallet, vad spelar det för roll? Och framför allt, sex är fint, kul och fundamentalt, så länge du inte missbrukar det för nöjes skull. De allra flesta får dessutom aldrig tillgång till sex, sexet tillhör de vackra, de attraktiva och de levande. Var glad för om någon verkligen ser dig som möjlig partner i ett sexuellt sammanhang!

Vi är sju miljarder för många människor på jorden just nu, antalet ökar hela tiden,  och de flesta har stora problem med att överleva, begrunda den verkligheten, och sluta aldrig att förvånas över den mänskliga enfalden, som tittar fram där man minst anar det.

Västerlandet lider ännu svårt under trycket av segrarmakternas häpnadsväckande propagandistiskt snedvinklande informationsflöde. Vem var det egentligen som segrade och varför? Vad som verkligen betyder något i sammanhanget verkar helt ha upphört att gälla. Men Västerlandet borde snarare ta sig i akt och tänka på sitt försvar mot resten, för det är dessa som är våra farligaste fiender.

Bäst är väl att helt enkelt hålla käften. Studera, lär dig i tysthet, och kanske begrunda det gamla latinska sentensen, som för de flesta är glömd, men som helt och fullt gällde redan vid den tiden den kom till.

Prospicito tecum tacitus, quid quisque loquatur: sermo hominum mores et celat et indicat idem.

(Distinca Catonis circa år 200, lästes och användes som skolbok ända från 500-talet fram till renässansen).

Vad betyder nu denna latinska sentens? Jo, ungefär att du ska kolla tyst i din ensamhet vad folk säger, för människornas egenskaper både avslöjas och göms i deras prat.

Men latinet vet ingenting om naturvetenskapliga sammanhang. För att själv klara att ta ställning i konkreta sammanhang om koldioxidutsläpp eller kontinentalförskjutningar, måste du läsa jordens historia och inte likt miljöpartister luras att tro det som yttras i televisionen.

Klöversyndromet.

Det är ett välbekant faktum att en kossa som råkar hamna i en blomstrande klöveräng, tuggar i sig av den saftiga födan tills hon  spricker och dör.

Så fungerar naturens mekanismer, om ingen stoppar dem.

Man kan stoppa processen genom att sticka kon, så att det halvsmälta innehållet i någon av magarna rinner ut och kon överlever.

Kossan har sina enkla drifter och perceptioner som normalt helt enkelt ska leda till överlevnad och fortskridande, men när något tillföres i övermått går det år pipan.

Dessa drifters effekter gäller i många sammanhang i livet, och kan påträffas i de mest häpnadsväckande situationer.

Jag kommer många gånger att hänvisa till denna skevade mekanism, den gäller i så många sammanhang.

Klöversyndromet alltså.