Tvätten klar, allt upphängt i torkrummet, alla fyra skjortor på galgar. Jag har slutat knäppa andra knappen uppifrån, som jag tidigare gjorde i många år. Om man inte flaffsar för mycket med skjortan, hänger den gott och väl kvar ändå.

Flaffsa? Ja, tjafsa då? Spelar väl ingen roll vad man kallar det, förresten är det väl inget konstigt i att man uppfinner ett och annat ord, om det skulle behövas.

Läste lite mer om Gustav Wasa, och efter en stund var jag framme dit biljetten gällde, jag bestämde mig för att gå resten av biten, det vore enbart nyttigt och jag trodde att jag borde klara det utan större problem.

Enda osäkerheten var om jag verkligen skulle hitta, men räknade med att det fanns skyltar och att jag kunde fråga någon när som helst.

Det var en förvånansvärd massa trappor och korridorer i det ena köpcentret efter det andra i den här stadsdelen. Vilket ofantligt utbud av varor, det var särskilt gott om antikvitetshandlare i området, den ena långsmala butiken efter den andra med hela väggar tätt prydda med tavlor, fotografier och reproduktioner, de flesta snyggt inramade, några satt väl lite snett, men det kändes mest som om det hörde till, det var ju uppenbart att ägaren hade mycket att göra med att plocka fram olika objekt till kunderna.

Totalintrycket var både trassligt och imponerande, det skänkte en viss spänning i mångfalden, jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att bestämma sig, om jag fastnade för någon bild.

Men det var inte bara dessa bilder, på många hyllor och små piedestaler fanns konstföremål av olika slag, liksom på lådor, burkar och askar, jag undrade verkligen hur någon kunde klara att hålla reda på allt detta.

Jag mindes dock att någon berättat, att där inte fanns någon tvekan, ägarna hade fullständig koll, det var en ständig rörelse kring alltihopa, kunder pratade och pekade, frågade och diskuterade.

Jag passerade den ena underjordiska gallerian efter den andra. Förutom dessa antikaffärer fanns en massa caféer, pubar och små restauranger, alla med rätt mycket folk. Det förekom en rätt livlig samvaro mellan borden, man pratade, skrattade och fnittrade. Helhetsintrycket var att folk verkade glada och spralliga, men man undrade ju om restaurangägarna verkligen fick in så mycket på sina kunder, de flesta verkade bara sitta och hänga med en kopp kaffe, och gjorde det i timmar.

En sak som präglade totalintrycket var de många små eller stora nivåerna mellan de olika avdelningarna, inga stora skillnader, men mängder av små trappor på bara några få steg. Mellan borden fanns här och där låga väggar som man kunde sträcka sig över för att prata med andra gäster, eller skicka över en bok eller bricka med något som för ögonblicket intresserade.

Nu var jag framme mot slutet av hållplatsens restaurangdel och tyckte att jag måste fråga någon om vägen. Jag fick böja mig ner över en liten avbalkning och fråga den kostymklädde mannen som utpekades som källarmästaren för det här stället. Jodå, han visste besked, men uttryckte oro för rasismen som var rätt utbredd på gatorna, om jag nu verkligen var tvungen att förflytta mig till fots. Gå ut genom portalen där nere, så kommer du till Smidesälta, och när du ser andra sidan gatan med sina butiker, tar du av till höger.

Jag gjorde som han sa och vandrade vidare, tittade in i de stora skyltfönstren, här liksom på de flesta andra ställen dessa ständiga bilder och inglasade teckningar, en del faktiskt riktigt vackra.

Så kom jag mot slutet av gallerian, såg skylten med Smidesälta, och måste fråga igen. Det glada sällskapet såg lite förvånade ut när jag sa att biljetten inte längre gällde, och att jag måste gå ända till Stockholm.

Nu fick jag ge mig ut över fälten och lämnade staden bakom mig, det var lerigt och ganska så kuperat, inte särskilt varmt, lite dimmigt och trist, jag gick och gick.

Jag tyckte det kändes lite pinsamt att fråga någon igen, det verkade som om folk inte hade tid, alla hade så bråttom och hukade sig i det gråa duggregnet.

Det kändes inte alls roligt, jag mindes med värme de glada ungdomsgängen inne i pubarna, deras glada skratt och uppmuntrande värme.

Jag hittade inte mobilen, så jag gick ut i vardagsrummet och kände mig väldigt trött och stel, fick sträcka mig fram för att se den radiostyrda klockan där i mitten på bokhyllan. Hon var över tolv, aj då, jag hade försovit mig, usch så obehagligt, nästa tvättid måste ha börjat för länge sedan. På med kläderna, greppade nycklarna och gick ner i tvättstugan, jodå, någon hade tagit ner min tvätt och placerat den i en av korgarna, usch, jag visste inte vem det var, men mindes väldigt tydligt ilskan som nästan alltid kom, när man hade inkräktat på någons tid.

Tack och lov, ingen kom, och jag slank in med korgen och hängde nycklarna på sin plats.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...