Det var andra gången jag såg och hörde henne idag efter Schweiz fantastiska vinst över Tjeckien i ishockey-VM.

Underbart fyllig röst, en riktig operasopran, med på gränsen till lite för mycket vibrato, men det är väl en mode- och smaksak.

Min bästa ungdomskamrat Bob Lindqvists dotter Lotta. Lotta Lindqvist, som lekte med mina barn på Ljusterö, när vi var och hälsade på i Gärdsvik. Jag undrar om Kajsa har några gemensamma minnen, de är ju nära nog jämnåriga.

 
Här Lotta just efter avslutad sång, då hann jag med en mycket kort sekvens från TV 4 hos kompisen, dit jag så ofta brukar smyga mig och titta, när han är bortrest.

Jag hade nyss varit uppe hos Lilla Indian och köpt billig kalvsylta och bröd att rosta, som något barn en gång i tiden kallade för ”brörosta”.

Olyckligtvis hade jag glömt hörapparaten i hastigheten, och upplevde mej  som i stort sett totalt döv. Bara ett sus och tystnaden. Hörde ingenting av kassaflickans ord, men utgick från att hon undrade om jag ville ha kvitto, som jag alltid vill ha.

Ett kort ögonblick, en glimt, av obehaget och den djupa fruktan av misslyckande och otillräcklighet. Man jag chansade, nickade ja, mötte hennes likgiltiga blicka och räckte mej kvittot, så att jag måste ta emot det, samtidigt som jag stoppade ner kortet i den lilla kortasken av metall som jag köpte med Elli, samma dag som hon för första gången skjutsade mig lite runt med sitt nya körkort..

Jag minns Lotta sedan hon var liten flicka, och senare under många år bodde i samma område som jag. Vi nickade, hälsade, innan hon tydligen fick barn, och försvann till något annat område.

En förfärlig dag idag, då jag vaknade med smärtor redan före fem. Stort dilemma, skulle jag ta en kopp kaffe på ren rutin, och försöka somna om? Det blev Alvedon och försök att dåsa i den stora tröttheten.

Sedan var det ishockey, stor sensation, och vi väntar alla på det svenska landslaget som vilar och preparerar sig mentalt före nästa ödesmatch mot Kanada klockan kvart över åtta. Kanada som var det omöjliga laget, ständiga världsmästare, liksom Sovjet på den tiden, då vi år efter år var fyllda av förhoppningsfyllt pirrande, som alltid utmynnade i samma resignerade besvikelse.

Kalvsylta och brörosta. Allt enligt den gamla underbara dietlistan från en hemsk dysenteriperiod med stoppande opiumdroppar och filosofistudier, som märkligt nog utmynnade i ett litet a i slutbetyg i studentexamen. I samma veva minns jag förstås moster Siggans vänliga ord uppe hos Märta på Sturegatan i dessa glädjens dagar, ”den enda i släkten”.

Tro dom inte!

Innan du vet ordet av, är det nån som vill ha något, som du inte har bett om. Det senaste för min del är, att mitt gamla kostnadsfria  antivirusprogram har börjat göra onödig reklam, efter många års trogen uppdatering varje år.

Det ständiga virrandet om det ska vara ”de, dom eller dem”, är ju så att  man skäms. Här verkar det vara rena promiskuiteten, vilken leder till en undran, om det överhuvudtaget finns fungerande lärare kvar i vårt kära fosterland.

 Det finns dock några dagars förmildrande omständigheter varje vår, något som stärker anden, leder in den i trygghet, och levererar en stunds lycka och god underhållning. Världsmästerskapen i ishockey. Ett svenskt sjabblande, men understundom fungerande landslag utan inblandning av främmande raser eller utlänningar av något slag.

Definitivt inga judar och säkert varken araber, kineser eller andra främlingar.

Det svenska ishockeylandslaget!

Numera har det utvecklats till att till viss del bestå av professionella spelare, som agerat i de Kanadensiska proffslagen. Det är märkligt, och inte minst märkligt att även övriga deltagarnationer också håller sig med proffs som verkat i kanadensiska klubblag.

Nu har tvillingarna Sedin kommit, dessa snälla, duktiga lirare som ska rädda välbefinnande ett kort tag. Jag minns den gången Sverige senast vann världsmästerskapen. Då var det stor folkfest runt plattan vid Sergels torg, tusen och åter tusen jublande svenska, germanska människor som sjöng ut sin obeskrivliga lycka och glädje för de guldhjälmsbeprydda spelarna, jag tror det var 2006, och nu kommer en verklig ödesmatch i övermorgon, då Sverige ska möta Kanada, denna gamla fasansfulla motståndare.

Jag har en obeveklig blodsjukdom, men ärligt taget vet jag väldigt lite, alltför lite. Det är ett spel för död räkning, min dåvarande husläkare hade grubblat sig fram över mina blodprovsresultat, och remitterat mig till specialist på Karolinska, där man kom fram till att det var just denna sjukdom, för vilken jag påstås yvingas äta en särskild medicin. En lång tid fick jag gå och bli tappad på blod, få ett glas saft och vänligt bemötande, men såvitt jag vet inte ger några kliniska symptom. Det är den enda sjukdomen som inte yttrar sig i några speciella symptom, det är rent teoretiskt och har diagnostiserats uteslutande genom dessa blodprover.

Nu är det så att blodproverna inte alls är någon sinekur, jag tycker det är ytterligt obehagligt, bara tanken på att någon med våld ska sticka in en ihålig stålnål i något blodkärl underbygger min fobi. Egentligen vägrar jag, och hävdar att de enda acceptabla omständigheterna vore en provtagning i nedsövt skick, eller med hjälp av någon fungerande bedövning. Sådan finns, man kan saklöst applicera xylocain på epidermis, antingen som en salva eller med hjälp av speciella plåster, produkten heter Emla, runt vilken cirkulerar en mängd myter och okunskaper. Några sköterskor tror att Emlaappliceringen på något sätt förändrar blodkärlens läge, och därmed gör det svårare att använda. Andra vet att det inte alls är så, men myterna frodas på gränsen till vidskelighet, att handskas med sådant folk är minst sagt irriterande.

Om det nu vore så att de personer, som ska sticka mej vore människor av min egen sort, personer som jag kunde hysa ett lugnt förtroende för, som liknar mina egna släktingar, mina mostrar eller klasskamrater, men så är långt ifrån fallet. För det första är det olika varje gång, och för det andra är det människor av alla upptänkliga raser och utseende, sådana jag finner motbjudande, som jag inte kan tala med och som jag helt normalt inte vill ha med att göra.

För en tid sedan blev jag undersökt av en grekisk läkare. En grekisk läkare! Han hade förvisso de gedignaste kunskaper inom läkarvetenskapen, men att kommunicera med hans bristfälliga svenskakunskaper var mycket sorgligt och  obehagligt, och dessutom såg han alltför grekisk ut för att det skulle kännas tillfredsställande.

Men kanske det i särklass mest beklämmande, är ju det faktum att vi har över åtta procents arbetslöshet här i landet. Hur är det då möjligt att utlänningar får anställningar i den svenska vården? Förutom obehaget i sak, är det helt förkastligt ur arbetsmarknadens synpunkt. Att ligga där på en brits och bli palperad av en grek, kanske vore acceptabelt om jag vore i Grekland, man jag är inte i Grekland utan i mitt eget hemland Sverige, där vi är germaner, ser ut som germaner, har blåa ögon, och talar oklanderlig nyanserad svenska.

Sedan sju år har man med framgång lyckats ta prov på det enda ställe i min kropp, som garanterat fungerar, nämligen vena basilica, som den går fram på underarmens undersida. Bara att övertyga provtagaren om detta faktum, kräver ibland en avsevärd, irriterande moralisk styrka.

Det var en helprofessionell, vit operationssköterska på Karolinska, som fixade saken första gången med kommentaren ”Ja, kan vi inte ta provet i armvecket får vi väl ta det down under”. Vilket hon så gjorde utan minsta problem eller bedövning.

Avgiften för specialistbehandling i den svenska vården dubblerades för något år sedan, liksom den totala summan man måste ha erlagt för att få frikort. Resultatet blir alltså att jag inte har råd.

I kväll vann Sverige över Danmark med 4-2, men det satt åt, och kommentatorerna var verkligen oroliga, inte minst den skickige och omdömesgille Niklas Wikegård, en person man verkligen får det djupaste förtroende för.

Jag skulle gå ut och köpa kaffe innan matchen började, sa hej till min biokatalyspluggande KTH:are

som satt vid mitt matbord med internetuppkoppling, promenerade hela vägen upp till ICA på Karlbergsvägen och köpte några basvaror expedierad av en duktig kille, vars en trevlig kvinnlig kollega humoristiskt upplyste mig om, att man både hade kaffe, och var man hade det. Jag observerade en liten skylt med information om att Nescafé fanns i kassan dessutom.
 

Utetemperaturen har nu stigit så mycket att smärtorna runt käkarna känns nästan inte alls, när man går utomhus, även om det blåser.

När matchen var slut fick man se Wikegårds hemlige gäst som idag var Loa Falkman, som med sin underbara röst framför Du Gamla Du Fria före Sveriges matcher. En stor del av Globenpubliken sjunger numera med, vilket bådar gott, och likaledes är en god krydda i ishockeyupplevelsen. Om Sverige sedan går vidare mot Kanada på torsdag, finns ju ytterligare lite spänning och Loa Falkman kvar, sedan är det bara att vänta till nästa år igen.

Till slut blev jag tvungen.

Vilket bedrövligt liv, ensam i ständig smärta, jag står helt enkelt inte ut med denna ständiga fysiska smärta. Man ger ut böcker om hur man ska leva med smärta, att ha ont nästan hela tiden.

Det är för jävligt. Ni som inte har det förstår ingenting, ni borde skämmas.

Jag äter så mycket tabletter jag vågar. Alla tre sorterna typ Alvedon, typ Magnecyl, typ Ipren, men ingen av dessa varianter får jag egentligen äta på grund av medicineringen mot blodsjukdom.

Måste laga mat ibland. Vill laga mat ibland, även om det är sällan jag kan köpa de råvaror jag längtar efter.

Ont i huvudet, ont i nacken, ont bara att böja huvudet, värk. Jamen jag kan ju avsluta skiten själv, ja-ja, men det vill jag inte, för det finns så mycket vackert och fint att ännu lära sig, och förkovran är förutom dödandet kanske det viktigaste i denna märklig tillvaro, som missförstås ända upp i de mest privilegierade nivåer.

Det har kommit på modet att slösa med reportage om elände från olika sammanhang. Jag undrar vari meningen ligger med detta. Jag anar att det är fasan för vad som komma skall, som tvingar murvlarna att dra fram enkla defekter, och döpa om dem, eller åtminstone modifiera förutsättningarna. Allt är normalt, alla lider.

Tröst för ett tigerhjärta!

Jag upphör aldrig att ta reda på saker, som går att få reda på. Det är den enda sanna njutningen efter de andra. Jag vägrar att fly, jag har ännu styrkan, och behöver inga droger som förr i världen. Har inte varit på Systemet på fjorton månader.

Långsamt växer röran, emellanåt diskas och görs rent i ett evigt pulserande. Så skulle jag värma upp något, kanske skulle jag helt enkelt laga mannagrynsgröt, som är en acceptabelt kostnadseffektiv maträtt, vilken med kall saftsås är en delikatess.

Men lågan tände inte. Man vrider ratten, och håller in den, så tickar de elektriska gnistorna några i sekunden, som ska tända gasen, men nu hände ingenting, tick, tick, tick, tick, tick, ingen låga. Huvudet värker, jag orkar inte. Flyttar till en annan låga, men den är placerad längre bort och besvärlig att komma åt, när man ska röra om med visp, vilket man är tvungen till under de fyra minuter det tar att göra mannagrynsgröten.

Sedan orkar jag inte mer än lägga upp med slickepott och bära in, spelande sin egen betjänt och mumlande ett diskret varsågod,  Sir. Jag tackar, och börjar njuta av den varma gröten och den kalla saftsåsen som stått i kylskåpet sin kvart, för att komma ner till rätt temperatur.

Nästa morgon bestämde jag mig tidigt för att fixa det hela. Diska den lilla disken, ställa in den som stått i tork. Dra fram spisen, spraya med rengöringsmedel, ha varmvatten i städhinken. Slabba, tvätta, gnugga, usch. Det är nu man motvilligt kommer att tänka på Augiastallet. Det var alltså en kung i den gamla grekmytologin som inte sett till att göra rent stallet med trettio tusen djur på trettio år, man kan ju tänka sig. Sedan kom hjälten och fixade det på en enda dag. Nu är det i princip fixat, men tro inte att lågan tänder som den ska. Måste ändå rekvirera professionell hjälp för att kontrollera och justera.

Empati, jag undrar jag.

Det var en elevgrupp på Svenska filminstitutet som skulle skapa en uppsättning av ett drama med August Strindbergs Dödsdansen (tror jag).

De hade ett litet konto, och ville engagera en riktig mässingssextett, som skulle spela in ett litet musikstycke som nämndes flera gånger i texten: Alcazarvalsen.

Mässingsextetten Blåsut hade för min del då förekommit i tre år, inspelningen skulle göras på filmskolan bakom konstfack på Gärdet, det var måndagen den tionde januari 1975. Harry Schein var skolans chef på den tiden,  och honom såg och hörde man i många debattprogram vid den tiden.

Det visade sig vara ett rätt vidlyftigt arbete, valsen är lång med många teman.

Jag skaffade fram noterna från Visarkivet, partiturpapper och började klinka vid pianot.

Efter att det rätt omfattande partituret var skrivet med blyerts, vidtog utskrivning av stämmorna i tusch. Jag hade då ännu ingen riktig professionell kunskap i notskrivning, som jag senare fick sommaren 1981 som extrajobbande notskrivare på Sveriges Radio.

Inte var det många spelningar vi hade, men varje gång var något av en trevlig situation i livet. Ofta var det ju i samband med fester av olika slag. Ibland behövdes sextetten som samlings- och cocktailmusik, men vid andra tillfällen var vi mer eller mindre underhållning under en hel fest, vi var så att säga inbjudna till hela föreställningen.

Vi träffade så många trevliga människor, och befann oss på de mest olikartade ställen, i trädgårdar, på båtar, i stora, fina lägenheter, oftast i glada sammanhang, någon gång blev vi engagerade av någon butiksföreståndare i samband med ett jubileum eller någon kampanj.

 
Här några år senare en spelning på Gotland. Nu hette vi Svenska Messextetten, vilket var en förkortning för Svenska Messingsextetten.

Men det här speltillfället var det nära nog privat. Elevgruppen som hade engagerat oss var unga trevliga människor från en annan värld. Vi kände inte någon, och jag minns inte hur vi blev engagerade. Många engagemang lotsades via studentorkestern Kårsdraget, som ju många gånger var alldeles för stor för sådana här mindre händelser.

Hur gick det nu med detta ambitiösa elevarbete? Ingen av oss som vet. Under många år framöver fick många spelningar, men aldrig någon som liknade denna. En sak som för alltid präglade minnet av denna inspelning, var något som hände i en inspelningspaus. Eleverna kom in med sex glas äkta punsch, till vår stora överraskning och glädje. De hade på sitt lilla konto ordnat en flaska punsch, något som de måste ha tänkt ut i förväg. Klart att en mässingssextett ska ha punsch!

Man undrar om det finns någon som minns detta som hände för trettioåtta år sedan. Någon som kan berätta om hur det gick? Det är väl inte otroligt att någon av eleverna med åren gick vidare till större  uppgifter inom film- och teatervärlden.

"Odiamus profanum vulgus".
Vilken underbar musik levererades inte från denna fina orkester på 1970-talet!

 
Svenska messextetten på toppen av sin utveckling. Längst fram vårt skyddshelgon och doggarna Ceasar och Petter, som räddade oss från en alltför förtjust publik vid många spelningar. Christer är nummer tre från höger, den mest förtjänt medaljbeprydde, han visar här upp som ende medlem t.o.m den sällsynta Svinorden. Övriga från vänster Claes, Hasse, Rolle, Christer, Anders och Thom.
  

På väg till butiken stannade jag plikttroget för rött ljus. Fastän vår måste jag dra upp blixtlåset en bit till. Låset fastnade. Jag lyckades dra det ner en decimeter, men sedan var det stopp åt det andra hållet.

Det blev grönt, och jag gick över gatan samtidigt som jag slet med blixtlåset. Sedan många år är manöverblecket trasigt, så jag får dra genom att knipa med tumme och pekfinger, vilket gör rätt ont när man måste ta i.

Gnolade på något ur Valkyrian.

 
Av någon anledning visades detta frimärke i beskrivningen av  Valkyrian på Wikipedia. Tyskt, javisst, men komponerat sådär runt 1850.

I butiken handlade jag sodavatten och riven ost. Det kostade över tvåhundra kronor. Jag granskade kvittot och fann att flickan i kassan slagit  in en stor post för mycket. Det var två småflickor just nära sin ljuva könsmognad, som hade handlat en jättepåse godis från Godiskungen, deras transaktion hade blivit avbruten och posten hamnade i mitt köp. Det hela reglerades hyfsat smidigt av kassaflickan, och tankarna återgick till det defekta blixtlåset.

På hemvägen trixade jag, men måste ge upp. Gick i blåsten med kapuschongen uppfälld för att skydda mot den kalla vårvinden.

Gnolade på detta tema ur Valkyrian som jag njutit av hela dagen. Dock inte den berömda, missbrukade inledningen till tredje akten - Valkyriaritten. Tack Wagner,  du har alltid varit en fantastisk tröst här i livet!
 
Richard Wagner (1813 - 1883), som skapade jordens mest magnifika musik.

Hemma lyckades jag efter ett enormt jämkande och slitande, få av mig den tunga vinterjackan, genom att mödosamt vicka den över huvudet. Satt mej på sängen beväpnad med en polygriptång, drog och jämkade, utan att lyckas rubba blixtlåset en millimeter.

Jag skiftade över till en annan känsla, nämligen den där jag gled in på någon rationell lösning inför framtiden. Allt tyder ju på att det blir vår nu inom några dagar, varför jag borde kunna slippa den tjocka vinterjackan åtminstone ett halvår till i höst. Fick en sorgsen tanke av uppgivenhet och resignation. Snabba kalkyler rusade igenom skallen. Vad kostar en likvärdig vinterjacka? Säkert flera tusen, många tusen. Obehaget att tvingas skjuta problemet på framtiden la sig som en tjock dyklump i medvetandet.

Som tröst skickade jag senare ett antal SMS med texten ”Glad Valborg” till alla jag kände, men fick inte ett enda svar.

Glad Valborg!

Jag blir arg. Detta trots att inget finns, som man kan bli arg på. I varje fall inte så länge det gäller väderleken.

Jag har aldrig i mitt liv varit med om detta.

Vecka ut och vecka in - fem grader varmt och stark blåst, ibland sol, ibland inte.

Om och om igen går man på samma sak – ut i blåsten med för tunna kläder. Efter bara några meter börjar det värka i kinder, käkar och öron, som om man hade tandvärk eller örsprång. Skyndar sig hem, dra på värmen, ta något varmt att dricka.

Nog minns jag odrägligt långa och kalla vårar i barndomen, med till synes oändliga förkylningsperioder, som kunde sträcka sig ändå fram till midsommar, då äntligen sommarens skönhet och värme kom ikapp, och man glömde eländet. Jag minns att min pappa berättade att det varit liknande perioder i hans ungdom, perioder då man inte riktig visste om han skulle gå igenom. Det var dessutom en tid då penicillinet inte ens var påtänkt

Många gick verkligen inte igenom, och döden hos så unga människor väckte beklämning och hemskaste fasa, som man förgäves sökte förneka. Det var åratals namnlös skräck i ett segt, ohyggligt halvmörker, som om livet in i det sista höll sig kvar i något man inte riktigt visste, ett dunkelt, kallt slem i dödens odefinierbara gyttja.

I dag var jag ute till IKEA för att inhandla en dörr- och hallmatta, eftersom den gamla var sliten och uppsliten till uppfläkta  springor. Nu var det dags, mitt i de senaste dagarnas utresningar och städande. Pendeltåg från Karlbergs station till Älvsjö. Där missade jag nog en buss, eftersom buss 173 går från två olika hållplatser, den jag skulle ha, gick från hållplats G, kom nu ihåg det till en annan gång!

Efter en kaffe i älsklingsfiket för oslagbara fem kronor, strosade jag runt bland utlänningar från sydligare länder, alla påtagligt välklädda och med bostadsplaneringens glädje i sinnet. Vi har gett dem en tillfällig fristad, eller hur, men snart ska de väl rimligtvis resa tillbaka hem till sina hemländer? Jag undrar dock om samhället inte är en aning väl generöst med fickpengar och tillfälliga bosättningslån.

Jag fann några alternativ, och fastnade för  ”LYNÄS” dörrmatta för 49 kronor, den visade sig vara helt OK för mitt behov, ligger plant, och glider inte alls omkring, ett lyckat köp.

Jag har äntligen förstått Strindberg (1849 - 1912)! Härom dagen plockade jag, i städningens virvlar, fram min Strindbergbiografi som jag en gång fått i födelsedagspresent.

Där finns så mycket information, och snart insåg jag äntligen, att karln ju endast var 22 år gammal, när han skrev ett av sina största dramer - Mäster Olof.

Han sände in den till Kungliga teaterna (nuvarande Dramaten), men fick den refuserad av diffusa anledningar. I samma veva dog hans redan tidigare etablerade välgörare Carl XV, och efterträddes av Oscar II. Strindberg insåg omedelbart att denne nye potentat skulle bli hans fiende, vilket sålunda också blev fallet under trettiofem dramatiska år.

Carl XV var dödssjuk, vänlig och generös, och hade en gång skänkt Strindberg ett stopendium på den oerhörda summan av 200 kronor, inte i första hand till samhällskritiskt författarskap, utan till den unge mannens studier. Strindberg reste ner på tackaudiens från Uppsala universitet där han bland annat studerade moderna språk. Innan slutligen Mäster Olof kom ut i världen omarbetade han den, och fick så smånningom fram det stora verk det blev. Pjäsen uppfördes till sist på Nya teatern på Blasieholmen 1878. Om du inte kan placera denna teater, beror det på att den totalförstördes i en brand 1925.

Detta var början på Strindbergs livslånga strävan, liv, mot- och framgång, och det är en väldig mängd information, man måste ta till sig, för att klara av att sätta allt i sitt rätta sammanhang, historiskt, geografiskt, humanistiskt och filosofiskt.

Tack Olof Lagercranz för det, du som 1979 skrev denna fina biografi, även om jag många gånger retat gallfeber på mig, över att den saknar både illustrationsförteckning och index!

Vi startade från Byholmen på Gräskö där skepparen sedan några år hyrde av familjen Sjöman.

Det var en vacker sommardag i slutet av juli.

Vi skulle segla till Uusikaupunki i Finland för att ha lite kontakt med Alf Nilsson, en av världens på sin tid skickligaste oboister, också Stockholmsfilharmoniker, som var engagerad som domare i en stor tävling i Crusellfestivalen för unga finska oboister.

Uusikaupunki heter Nystad på svenska, och grundades på sin tid i början av 1600-talet av Gustaf den II Adolf.

Besättningen var skepparen Roland, solopukslagare i Stocholmsfilharmonikerna, Ove Ranmo, violinist i samma orkester, Rolands dotter Annika och jag.

Fartyget hette La Vie och var en tvåmastad yawl byggd i trä på 1950-talet.

En yawl, till skillnad från en ketch, har mesanmasten bakom rodret.

Detta är La Vie, som såvitt jag vet, ännu seglar omkring i svenska  farvatten. 

La Vie var en god seglare, med gott om utrymme för oss fyra, och vi begav oss ut för en tur som tänktes vara ett par veckor.

En underbar bild "som har allt" inifrån båten med skepparen på tuba och Owe på gitarr. Många voro de musikstunder vi hade ombord, för min del spelade jag trumpet liksom nu.

Vi startade mitt på dagen med god förlig vind, som alltid med La Vie, skepparen hade kryssningsfobi, benämnde kryssens underbara egenskaper ”Bonnkryss”, hävdade ständigt att hon inte tog höjd, och gjorde oftast allt för att slippa denna sorts saltstänkta framfart.

Men nu hade vi som sagt medvind (propagandasegling enligt skepparen) och gick med god fart i bäring något söder om Mariehamn på Åland. Vi gick lite åt söder, då skepparen liksom vi övriga gottade oss åt de goda fartresurserna, som fick oss att segrande kappsegla med en liknande farkost. Det finns få tillstånd som kan få en seglare att så leende njuta av framfarten, som när han seglar bättre och snabbare än en medtrafikant på böljan.

Vi seglande om, och drack väl en öl för att fira, och började konstatera att den omseglade troligen snarare var på väg åt Helsingfors. Det började dra ihop sig till att söka lämplig kursändring.

Jag tittade lite runt norrut i kikaren, och får plötsligt syn på något som stack upp vid sjöhorisonten, något oväntat, som inte borde vara där enligt kortet, föreslog kursändring, och snart gick vi i samma goda vind norrut rätt på det egendomliga objektet.

Det steg sakta upp ur horisonten, och visade sig vara ett fullriggat segelfartyg med sina fyra master med beslagna segel, som låg stilla därute på havet.

 
Fullriggaren Sedov för ankar någon annanstans i världen, tecknad av konstnären Björn Svenneby.

Vi närmade oss mer och mer, ser att fartyget ligger för ankar, och på bogen uppvisar ett namn, som vi endast kunde uttala som CEDOB. Allt tydde på ett ryskt fartyg, vi gick upp för om  henne, passerade de grova ankarkättingarna som stack snett ned i vattnet, och girade styrbord så att vi långsamt passerade nära hennes styrbordsida. Hon hade ett högt fribord, och uppe vid relingen trängdes en stor skara sjömän med randiga tröjor.

Nu skulle detta givetvis manifesteras på något iögonenfallande sätt, varför skepparen, till rors, med ena handen tog fram öl ur förrådet och började kasta upp mot besättningen. Den första burken nådde nästan upp, och det hördes ett förtjust vrål från manskapet däruppe, som nu verkligen hade aktiverats inför det underbara som skedde.

Skepparens dotter blev orolig för ombordläggning, och ropade hela tiden ”fall av, pappa, fall av”.

Vi andra kunde endast roat iakttaga det hela med ett glatt leende och stor tillfredsställelse, när åtminstone en starkölsburk verkligen fångades in av någon däruppe under stora glädjetjut.

Det hela slutade med att vi fortsatte färden in mot Mariehamn, där vi enligt skepparen skulle uppsöka en utmärkt restaurang alldeles nära kajen, där vi hade tänkt förtöja när vi kom fram.

På vägen in, när vi nyss fått en landstrimma i sikte föröver, passerade vi märkligt nog en annan fullriggare, inte riktigt lika stor som vår CEDOB, men med gröna segel i långsam slör in mot Åland.

En aktersnurra kom emot oss och någon ropade på finlandssvenska, något som vi närmast uppfattade som ”har ni tillstånd” eller något liknande.

- Vi ska inte ha nåt jävla tillstånd, muttrade skepparen, och efter en stund gav den cirkulerande motorbåten upp och vi styrde vidare mot det efterlängtade målet.

I Mariehamn fanns det häpnadsväckande gott om plats framför restaurangen, och vi förtöjde snabbt utmed kajen, med förväntansfyllda sinnen inför den stundande, varma krogmåltiden efter sju timmars segling ute på havet.

Ganska snart kommer nu en man med pondus och viss ilska fram till oss, och meddelade på sin svenskfinska dialekt:

- hur tosan har ni kommit in här?

- vaddå, kommit in, eh, vi seglade, svarade skepparen..

- så ni vet inte om då, att i morgon börjar Tall Skips Race, varför hamnen är tömd på alla vanliga båtar, eftersom här ska ligga all världens stora segelfartyg. Om ni ska ligga i Mariehamn får ni ligga därute på svaj som alla andra.

Han pekade ut på redden, där det mycket riktigt låg flera tiotals segelbåtar för ankar.

Så obeskrivligt pinsamt. Men vi hade ingen jolle, så vi var tvungna att förflytta oss iväg en bra bit bort för att leta efter någon plats att gå iland. Vi hamnade i något som närmast såg ut som ett fabriksområde med ogästvänliga ställningar och bojar, men lyckades till slut förtöja så att vi kunde gå iland. Senare lyckade skepparen hitta en brygga ägd av en gammal vänlig dam, som lät oss förtöja lite närmare staden.

Nästa morgon vaknade vi av att det ena stora segelfartyget efter det andra, kom in i hamnen, däribland vår CEDOB, med besättningen mannande rårna.

Senare tog vi kontakt med vakten vid landgången till SEDOV, som inte kunde ett ord på något annat språk än ryska, men som så småningom lyste upp i stor glädje, när han begrep att det varit vi, som kastat upp ölburkarna.

Någon dag senare gick färden vidare mot Nystad, också en resa med sina poänger, men det är en annan historia.

Det var sommar i juli och vädret var vackert. Jag var ensam i det kamuflerade 10-mannatältet några mil ute i skogen utanför Linköping, och mitt  uppdrag var att göra smärre justeringar. Minns inte var de andra var.

Jag hade trumpeten med i sitt fodral, och ibland kunde jag plocka fram den och blåsa några jamtoner i skogen. Det var en angenäm tid denna första sommar som signalist på andra kompaniet på det numera nerlagda T1 i Linköping.

Nu var vi ute på någon sommarövning.

Aldrig glömmer jag vakttjänsten i de ljusa sommarnätterna, man skulle stå osynlig med sin kpist i några buskage och bara ge sig till känna om någon passerade.

En gång hörde jag på avstånd någon annan av vaktposterna hejda en passerande cyklist, och resultatet blev mycket bullrigt.

Personen blev tydligen skräckslagen och vrålade hysteriskt, uppenbarligen cyklade han omkull i natten, det blev ett stort skrammel och han skrek något med svordomar om att fan fick man inte cykla genom sin egen skog.

Jag satt i tältet och hade kanske lite dåligt samvete, när jag helt plötsligt hörde det tjutande ljudet från ett snabbt annalkande fordon. Den stannade alldeles i närheten och någon ropade på signalist Bergh. Det var en furir som kommit i jeep på de smala skogsstigarna, tydligen hade han noggranna instruktioner om var jag fanns.

Order gavs, ta med trumpeten och kom med mig. Ja, furir, kom det rappt från mig, och jag tog plats i jeepen med trumpeten i sitt fodral.

I väldig fart sladdade vi ner ur skogen, och jag fick en antydan om uppdraget, jag skulle blåsa en signal i anledning av att regementschefen skulle komma på snabbvisitation.

Nere på en öppen plats fanns flaggstång och vakten samlad, totalt kanske 25 personer. Jag fick order om att placera mig längst fram bredvid vaktchefen och ha trumpeten beredd.

Regementschefen med hustru skulle alltså komma på ett sent meddelat, hastigt påkommet besök. Han hette då Bjarne Natt och Dag. Operationsbefälen hade tänkt ut att översten nog skulle imponeras av en levande trumpetsingal, han var känd för att vara rätt hård och noga med disciplinen.

För mig var det särskilt pirrigt, eftersom jag sannerligen inte kunde några militära signaler alls, men jag hade väl en aning om hur jag skulle smattra på med något signalliknande, jag hade spelat trumpet i två och ett halvt år, helt autodidakt, men visste att jag hade en bra ton, och hade lätt för att spela med en uppskattad timing i mitt eget dixielandband The Pearls i Stockholm.

Efter en kort stund dök en bil upp och order gavs om givakt och rättning, det gick fort, och jag hade instruktionen att börja på vaktchefens order. Bilen stannade och översten med fru klev ut.

Nu, spela nu! Jag valde en hemmagjorde signal i ess dur som varade ett vad jag tyckte lämpligt antal sekunder. Jag tror att det upplevdes som klart lyckat.

Ungefär så här högg jag till med. Dock hade jag inte helt lärt mig dubbeltunga, men jag gjorde som jag tyckte lät effektivt. 

Reaktionen från översten blev stark och omedelbar.

Den storväxte översten mumlade något till sin hustru, och klev med raska steg fram till mig, som förstås gjorde honnör, och hälsade helt reglementsenligt, som vi hade lärt oss i grundutbildningen.

Han uttryckte sin stora glädje och förtjusning, sade rappt och militäriskt "det är inte ofta man får höra en signal nuförtiden", och frågade vilken signal det var, jag kunde bara säga att jag improviserat, han var nöjd med det, och menade att det här skulle han inte glömma.

Sedan fortskred vaktavlösning och visitation, jag fick en vänlig nick och blev så småningom skjutsad tillbaka genom skogen och lingonriset till vårt stora sommartält.

Disciplinen var god, som den skulle, och någon lättnad uppstod knappast för min del, men jag anmodades att samla de musikkunniga på regementet för att bilda en orkester, som senare skulle spela på en regementsafton för Linköpingspubliken, speciellt för inbjudna damer. Orkestern benämndes på reklamaffischerna T1 band (14 man). Bandet hade bas, trummor, gitarr och ett antal blåsare, men byggde nästan helt på en improviserad musikstil, jag minns särskilt en barytonsaxofonist, som ideligen uttryckte längtan behov av bra arr. Jag för min del som bara spelat improviserad jam-musik i The Pearls, hade knappast någon uppfattning om vad han menade. Många år senare lärde jag mig vad arr var, och skrev också några själv.

Jag tror knappast, att detta T1 band från 1956 gick till historien som något minnesvärt, men under en period beviljades vi permissioner från utbildningen för att repetera med orkestern, och många officerare och specialister på T1 hjälpte till med att sätta upp förstärkare och högtalare inför det stora evenemanget.

Detta hände under en tid när den svenska armén var som bäst efter krigsåren. Nu är till och med värnplikten avskaffad, trots att hotbilden utifrån är större än den någonsin har varit i hela vår historia, och att Sverige med sitt geografiska läge nog är det mest lättförsvarade på hela jorden, som det ligger, naturskönast av alla länder,  mellan hav och fjäll.