När tomaten kom till Sverige väckte den omedelbart berättigat uppseende. Så röda, saftiga, läckra, åtråvärda.

Maja-Lisa, hennes syskon och skolkamrater stirrade längtansfullt på de läckra frukterna.

I varje fall på torget i Västerås, när någon djärv handelsman år 1920 tog hem dessa grönsaker till beskådande och försäljning. Alldeles för dyra för vanligt folk förstås, men en dag var det dags att få smaka.

Besvikelsen var total. Vad i fridens namn var detta? Ja, söta var de ju inte, vad skulle man ha dem till?

Solanum lycopersicum är lätt att lära sig. Solanum är ju samma som potatis, men med annat efternamn solanum tuberosum.

Potatisens gröna frukter är giftiga, så man måste väl vara misstrogen mot den illröda tomaten. Det tog ganska lång tid innan man lärde sig, liksom att det tog väldigt lång tid till kunskapen att det var potatisens rotknölar, som man skulle äta och inte de giftiga, gröna frukterna.

Numera har vi lärt oss. Vi har dem i sallader, som garnityr, i grytor, som ketchup, kanske inte så ofta naturell men en Wasa sportbrödsmörgås med tomatskivor, salt och peppar duger. Om man skulle försöka beskriva smaken för någon som inte alls vet, gör man ju det rätt svårt för sig, inte salt, inte sött, inte beskt, inte surt.

Varenda korvgubbe levererar korven med senap och ketchup, och då avses tomatketchup.

Tomaten kommer från Peru, men hur kom den då dit? Den tillhör väl de organismer som under årmiljonerna utvecklas efter det naturliga urvalets geniala recepter

Inte var det mycket med tomater när vi var där. I Peru alltså. Frukter fanns ju av alla möjliga slag, vars smaker förde tankarna till en blandning av äpple, banan, persika, plommon, körsbär, kort sagt någon frukt sådär i allmänhet.

I övrigt fanns det inget märkvärdigt eller gott att äta i Peru. Jag minns dock gratinerade ostron på någon restaurang och en del biff på finare näringsställen.

Man flaggade för Ceviche, en slags syrlig fiskstuvning, som nu också sipprat hit till Sverige, men det var då verkligen inte mycket att komma med.

Blev det något läckert så var det från övriga delar av världen. Svensk mat fick man bara längta efter. Det fanns visserligen en svensk karl som i Lima hade skapat kaféet Pasteleria Sueca, men det var inte myckat man kunde få där, kanske hade han importerat knäckebröd och kanske tubkaviar, men det är ju ingenting att komma med för en chollo. Nej internationella maträtter ska man äta i det landet dom emanerar från, kanske med undantag för det främlingstokiga Sverige, som numera håller sig med utländska maträtter stöpta i försvenskad form.

En annan frukt med stor potential är bananen, frukternas clown. Bananer har ju en god, väldefinierad smak, och när kriget bröt ut tog all import helt slut på en gång.

Vi växte dock upp med banandrömmen som var något stort och märkvärdigt. I skolan sjöng vi om Nisse som tänkte bli sjöman och hämta bananer ifrån ön Jamaica. År efter år fick vi höra om bananer, mamma berättade att hon gjort tårtor med bananer nedstuckna i vispgrädden.

Längtan efter bananen var något helt vidunderligt underbart.

Så kom den stora dagen. Vi hade hört om att bananer skulle importeras, och att vi snart skull få smaka denna ljuvliga frukt. I dagstidningarna läste vi om vilken dag de skulle börja säljas, men redan dagen innan var det någon som hade med sig en banan i någon annan klass. Ett bananskal kom ut på skolgården och väckte otrolig uppmärksamhet, några försökte slicka eller lukta på det, andra sparkade omkring det under barnens glada vrål, förväntningarna nådde överväldigande höjder, och när vi äntligen fick smaka en bit av en banan när vi kom hem, var det ingen besvikelse.

 
Nisse seglade efter sockertopp, kaffebönor, apelsiner, hyacinter och tulpaner också, men vad var det mot dessa underbara bananer!

Sångboken hette ”Nu ska vi sjunga” och innehöll allt man behövde från nationalsången till den evigt vackra ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

 
Denna sångbok kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig, men kriget bekymrade oss inte ett dyft. Vi fick lära oss att Tyskland låg neråt gatan, så var det inte mer med det.

Och barnen fick verkligen lära sig att sjunga, de som brummade, dvs de som inte klarade att hålla tonhöjderna, var befriade från sång. Nu för tiden är det tyvärr det motsatta. Endast i de kvalificerade sångklasserna klingar det väl OK. Om flera röster sjunger toner tillsammans uppstår högst oönskade övertoner om någon inte kan hålla sin tonfrekvens. Det är en naturlag, som bara är att acceptera.

Och på första sidan i sångboken har förstaklassaren skrivit med allra finaste nyinlärda skrivstilen ”Tom-Gunnar Bergh”.

Det finns ett förvånansvärt tacksamt ”dolda-kameran-skämt”, som  går ut på att man i förbigående pekar på någons skor, och mumlar ”du har något under skon”.

Detta får folk att stanna upp, försöka böja upp benet, för att kunna se under skon, tvingas hoppa lite vingligt på ett ben, och förgäves granska skons undersida, utan en tanke på det orimliga i, att någon skulle se, vad man hade under skorna.

Det verkar som om vi har en stor motvilja mot att gå omkring med något under skorna, även om ingen kan se det, kanske den första förklaring  man tänker på är hundbajs eller annat, som man kan ha trampat på.

Jag har fått allt svårare att gå. Det är väl normalt med åren. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är inte konditionen, inte bara i varje fall.

Så hände nyligen, någon påpekade att jag verkade ha något under skon. Jag såg genast att något var fel, men väntade till hemkomsten med att kontrollera.

Jodå. Stora hål på undersidan. Den fiffiga luftkudde som funnits under hälen hade spruckit upp, och det var stora revor i gummisulan. Den har väl hållit så där en tre år. Skorna gav spänstiga steg, det är kanske samma mekanism som i träningsskor.

 
Under sprickorna har det funnits luftkuddar, som skapade en elegant fjädrande gång. Nu känns det stumt och allmänt obehagligt.

Så nu måste jag köpa nya skor, vilket jag inte har råd med. Mellan ett och två tusen kan jag aldrig få fram, enda möjligheten vore att låna med väl utsträckt avbetalningstid, vilket förstås inte är lätt att uppnå.  Tvärtom. Snabba lån kan åstadkommas, men ränteläget blir då groteskt.

Storlek 49 finns inte heller på många ställen, det är en annan nackdel med vårt ekonomiska tänkande. Kan man ta ut mer pengar gör man det, förr var det mer så, att kostnaderna för olika storlekar fördelades på annat sätt, genom något slags ”folkhemsätt”. Det är i varje fall min upplevelse, att det har varit på det sättet. Jag har ingen känsla av att större storlekar var dyrare. Nära två meter lång med skor därefter har aldrig medfört någon omedelbar fördyring för min del.

Nu känns det helt stumt att gå. Som att inte ha annat än en ojämn träbit under fötterna. Det gäller båda skorna. Det var ju heller inget problem när man var ung, frisk och stark.

Förr köpte jag gymnastikskor vid den här tiden på året. Det finns en vansinnig massa sorter, jag kan inte förstå hur jag hade råd redan för över femton år sedan, men jag ska glida runt lite och kolla. Ibland ser man reklam, till och med i TV, om vissa eleganta märken som kostar helt överkomligt. Men den sorten finns inte för mej. Upp till storlek 45 kanske, men även det är inte det vanligaste.

För länge sedan lärde jag mig ordet kronvrak. Inget vanligt ord, när jag läste det i nittioettan, fick jag förstås fråga mamma, som förklarade begreppet. Jo, det var värnpliktiga, som var så storvuxna att man inte kunde få fram passande uniformer bland kronans kläder, och deras matkonsumtion var så tilltagen, att det var bättre att låta dem slippa försvarssystemet.

Nåja, som ett kronvrak har jag aldrig behövt känna mig. Både skor och uniformer som passade var inga problem att få fram i den väl fungerande, vänliga Svenska krigsmakten på den tiden. Jag minns många undrande tankar över vilka mina föregångare kan ha varit, när jag satt och borstade de stora skorna i logementet.

Idag är det redan onsdag och det är tio extremt magra dagar till nästa utbetalning. Det är en förtvivlans känsla, mindre än nittio kronor per dag till mat, kläder, resor, nöjen, oväntade utgifter, allt.

Under dessa dagar kommer våren. Ännu är det några kalla nätter, men sedan kommer det. Ett jävla tjat om den saken. Som om denna vinter vore den första i sitt kylslagna slag.

Livet är en underbar konstruktion. När vi har lärt oss hela evolutionen, och valt vilka ämnesområden man ska studera extra noggrant, inser man sig ha kommit till ett stopp ute vid en brygga ut i det stora, okända vattnet. Vattnet? Ja, nånting är det ju, men det kan vi inte föreställa oss, det är retfullt och obehagligt. Bäst är att inte grubbla, bara hålla käften och vänta tills allt tar slut.

De tre dimensionerna hindrar oss effektivt från att ens teoretiskt kunna begripa något mer. Redan i början av nittonhundratalet var man inne  på att utöka dimensionerna till fem, och satte då den femte dimensionen till tiden, samma som snart även Einstein formulerade i sin enkla formel.

Men längre kommer vi inte. De fem dimensionerna passar lik förbaskat in i ett tredimensionellt system där en enstaka punkt får den utökade innebörden händelse. Jag grubblade lite på det, när jag skapade mitt system av tempererade skalor. Det är ju ändå en endimensionell apparat, som dock med fördel kan åskådliggöras både två och tredimensionellt, om man så önskar. Jag minns en berömmande kommentar för några år sedan: ”You guys most certainly did your homework to come up with something like this”. Men vi killar var bara en, det är ett tveeggat svärd. Ensam är stark - vi måste hålla ihop.

Och vad gör jag nu? Åker iväg och köper sallad till paj. Av någon outgrundlig anledning måste det vara dyrbar, grön plocksallad till paj.

Ja, livet är underbart, men ibland så enkelt att det är omöjligt att förstå.

Tiden är relativ rörelse, brukade jag säga. Utan rörelse - ingen tid!

    =D   Yes! kram

.

Följ mina  3 gyllene regler, och jag garanterar att du kommer längre än du anar:

• Undvik att klaga och gnälla på sådant du ändå inte kan kontrollera.

• Skriv vänligt, snällt och med respekt.

• Tänk efter om det du skriver verkligen behövs.

Dessa regler har jag följt i hela mitt liv, och jag kan lugnt konstatera att jag hittills levt ett lyckligare liv än någon annan jag känner.

Idag har jag bakat Margits supergoda lyxvetebröd. Jag levererar gärna receptet till den som vill.

 
Kaffe med dopp.

Och glöm inte Mesosaurus, en liten 30 cm lång vasstandad sötvattenödla som levde i perm för några hundra miljoner år sedan. Den har teckningen gjorde jag i morse:

Denna lilla ödla, med simhud mellan fingrar och tår, var duktig på att simma och fånga fiskar i älvar och insjöar med  den mångtandade näbben, men kunde sannolikt också krypa upp på land ungefär som havssköldpaddor gör. Fossil är påträffade i Afrika och i Sydamerika, som på den tiden var en enda kontinent, Gondwanalandet, kanske har du tänkt på att Sydamerika och Afrika passar ihop som pusselbitar?

Idag har jag  också bytt vatten i akvariet till alla 25 Tanychtus förtjusning.

// Thom

Gyllenbom! Bringing up father!

Seriefiguren skapades av George McManus redan före första världskriget, år 1913, otroligt! Hans humor och tecknarskicklighet måste vara bland de mest högt stående av alla serieskapare i hela världen. Han föddes i Sankt Louis, Missuori, USA av irländska föräldrar år 1884 och levde till 1954, dvs året efter det att jag fick min första trumpet.

Bara grundkonceptet är helt betagande i sin skenbart omöjliga sammansatthet.

En irländsk familj som tidigare varit mycket  fattig blir plötsligt mycket rik, vilket förstås medför hela rader av omöjliga sammanhang.

Det förekommer ingen förklaring till rikedomen, men den är uppenbarligen mycket stabil; snarare än en lättare förslösbar lotterivinst, är det väl något gediget arv efter en tidigare okänd anförvant.

Mannen Anders Petter Gyllenbom klär sig snyggt i svart kavajkostym, röd väst, blå slips, alltid med en god cigarr i munnen, och när han går ut på promenad, har han käpp och en glänsande cylinderhatt.

Man flyttar till en flott villa med generösa utrymmen, vackra möbler och förnämliga inventarier i form av stora urnor, utsmyckade lampor, gedigna mattor och mängder av tjänstefolk såsom betjänter, pigor, kökspersonal och allt som kan behövas.

Herr Gyllenbom saknar många av sina gamla vänner, och försöker hela tiden smyga sig till att återknyta kontakt med dem för att spela kort, dricka konjak och ha allmänt trevligt.

Serien heter i USA ”Bringing up father”, vilket där är allmänt känt (Can you confirm that, my US friends?).

Det så svenska Gyllenbom kamouflerar effektivt seriens grunduppbyggnad. Innan familjen blev rik benämns de på svenska enbart Bom.

För ovanlighetens skull är herr Gyllenbom förnöjsamt glad på väg hem från kontoret i förväntan på att få vila på den sköna soffan. De viktiga attributen är skor med damasker, glänsande cylinderhatt, cigarr, käpp, vit skjorta med manshettknappar, blå slips, röd väst och svart kavajkostym.

Prydnadsföremålen är mest staffage, men förekommer understundom i handlingen genom att dramatiskt gå i bitar genom någon mänsklig incident, som till exempel att halka på något som ligger på fel ställe.

     
Urna/blomvas, fantastiska lampor med konstfulla skärmar oftast lite på sidan eller i bakgrunden.

Hustrun Rosamunda skaffar sig omedelbart allt som behövs för att försöka komma in i den rätta, lämpliga societeten, vilket dock visar sig lättare sagt än gjort. Hon övar sig ständigt i att sjunga vackra romanser till sitt eget ackompagnemang på den dyrbara flygeln.

"Hur härligt det klingar", sjunger Rosamunda i en bild ur detta album från 1934.

Rosamunda ogillar Anders Petters tidigare umgänge, som hon numera anser sig stå betydligt över.  Anders Petter kommenterar detta faktum ibland, och framhåller att de visserligen är enkla människor, men definitivt ärligare. I förbigående begabbar han hennes struntförnäma attityder, och slänger med något av sin irritation över att hon klär sig som en 17-åring...

Familjens vackra bortskämda dotter Eulalia klär sig ståndsmässigt, omger sig med adekvata vänner, passande umgänge, och hyser en typiskt bristande respekt för sina föräldrar..

Dessutom figurerar dyrbara husdjur som då och då passerar i handlingen.

Jag fångades tidigt av några små figurer, som visar tecknarens komiska begåvning. Se till exempel den lilla knähunden som tittar fram (vad kan det vara för ras?), och den lustigt promenerande katten:

Längst ner i en och annan bildruta ser man ibland tecknarens omisskännliga signatur GeoMCManus som ser ut så här:

George McManus lät sig en gång fotograferas i Herr Gyllenboms utstyrsel, och det råder knappast något tvivel om att här föreligger en viss grad av självporträtterande likhet.

    
Som tecknare är han suverän med sina eleganta linjer, sin renhet och välgörande befrielse från skuggningar eller skrafferingar.

Familjens stora pekuniära rikedom manifesteras i Rosamundas många utstyrslar.

I varenda situation bär hon en ny klänning, uppenbarligen byter hon många gånger varje dag. Här några stycken olika klänningar i ett skeende som pågår endast någon dag:

Det ligger något storartat genialiskt i hela konceptet. Ingen kan hysa några elaka tankar mot dessa oförargliga varelser med sina rättframt mänskliga strävanden, som knappast kan skada någon. Det enda som skadas är ett och annat dyrbart prydnadsföremål eller någon urna...

Regradiering ner mot infantilism. Det är vad som pågår!

Det blir värre och värre.

Med mobiltelefonerna kan man skicka SMS, men många alltför gamla datoranvändare vet inte ens hur man gör.

Resultatet blir larvigt kryptiskt förkortade meddelandefragment, som förhoppningsvis ska tolkas välvilligt av förstående mottagare. Det hela blir barnsligt, larvigt och egentligen ganska dårhusmässigt.

Man kläcker ur sig ett fåtal ord, fast man är väl medveten om att det långtifrån räcker till att överföra en komplett önskad information.

Inte ens i den här situationen, med ett fungerande terminalsystem (dator, tangentbord och bildskärm alltså), klarar jag att överföra de tankar jag vill.

Det blir liksom ingen dialog.

Som så ofta tidigare, gick jag upp en trappa till kompisen här ovanför, för att kolla på hans TV.

Jag har ju lovat att titta till hans lägenhet så ofta jag hinner, för att om möjligt reducera risken för inbrott och andra oönskade aktiviteter. Det passar mig ju bra eftersom jag inte har någon egen TV-mottagare, och tycker det är bara bra att röra mig lite. Det finns hiss, men jag använder den sällan, jag skaffar mig bra med motion genom att gå upp denna trappa till våningen ovanför. Han har ju gott om värdeföremål däruppe, så det är inte svårt inse att han vill ha hjälp med bevakningen, nu när han är bortrest.

Vart han har rest har jag lovat att inte avslöja.

Han betalar mig 155 kronor om dagen för denna tjänst, och jag tycker jag kan ställa upp på det, särskilt som han inte ställer några som helst krav på hur länge jag vistas där, det verkar som om det räcker att jag tittar upp någon eller några gånger per dag bara, och helst på oregelbundna tider (gick någon på det.. hi-hi   ).

Han har många vackra tavlor, en del enligt uppgift väldigt värdefulla, och en massa vackra, antika möbler av ett slag som jag själv väldigt gärna skulle vilja ha.

Hans lägenhet kommer mig att tänka på den roligaste, mest geniala seriefigur som någonsin har skapats. Men det tog mig lång tid att inse detta faktum, även om jag alltid förnummit vissa lustkänslor varje gång jag läser serien ifråga, och det började någon gång när jag var ett helt litet barn.

Jag tänker nu inte på Kronblom, utan något betydligt mer avancerat. Det var först helt nyligen som jag via Internet fick reda på hela sammanhanget.

Kronblom är väl kanske en av världens absolut roligaste serier, men framförallt är det ju den sammantagna bilden av figurer, landskap och dråpliga situationer, som bygger upp glädjen och tryggheten hos läsaren.

Men nej jag tänker inte på Kronblom, utan någon helt annan. Jag antar att ni, kära läsare vid det här laget har börjat inse vem jag tänker på, ja, just det:

Gyllenbom! Bringing up father!

Seriefiguren skapades av George McManus redan före första världskriget, år 1913, otroligt! Hans humor och tecknarskicklighet måste vara kanske det mest högt stående bland alla serieskapare i hela världen. Han föddes i Sankt Louis, Missuori, USA av irländska föräldrar år 1884 och levde till 1954, dvs året efter det att jag fick min första trumpet.

Bara grundkonceptet är helt betagande i sin skenbart omöjliga sammansatthet.

En irländsk familj som tidigare varit mycket  fattig blir plötsligt mycket rik, vilket förstås medför hela rader av omöjliga sammanhang.

Det förekommer ingen förklaring av rikedomen, men den är uppenbarligen mycket stabil; snarare än en lättare förslösbar lotterivinst, är det väl något gediget arv efter en tidigare okänd anförvant.

Mannen Anders Petter Gyllenbom klär sig snyggt i svart kavajkostym, röd väst, blå slips, alltid med en god cigarr i munnen, och när han går ut på promenad käpp och en glänsande cylinderhatt.

Man flyttar till en flott villa med generösa utrymmen, vackra möbler och förnämliga inventarier i form av stora urnor, utsmyckade lampor, gedigna mattor och mängder av tjänstefolk såsom betjänter, pigor, kökspersonal och allt som kan behövas.

Herr Gyllenbom saknar många av sina gamla vänner, och försöker hela tiden smyga sig till att återknyta kontakt med dem för att spela kort, dricka konjak och ha allmänt trevligt.

Serien heter i USA ”Bringing up father”, vilket där är allmänt känt (Can you confirm that, my US friends?).

Det så svenska Gyllenbom kamouflerar effektivt seriens grunduppbyggnad. Innan familjen blev rik benämns de på svenska enbart Bom.

För ovanlighetens skull förnöjsamt glad på väg hem från kontoret i förväntan på att få vila på sköna soffan. De viktiga attributen är skor med damasker, glänsande cylinderhatt, cigarr, käpp, vit skjorta med manshettknappar, blå slips, röd väst och svart kavajkostym.

Prydnadsföremålen är mest staffage, men förekommer understundom i handlingen genom att dramatiskt gå i bitar genom någon mänsklig incident, som till exempel att halka på något som ligger på fel ställe.

     
Urna/blomvas, fantastiska lampor med konstfulla skärmar oftast lite på sidan eller i bakgrunden.

Hustrun Rosamunda skaffar sig omedelbart allt som behövs för att komma in i den rätta societeten, vilket dock visar sig lättare sagt än gjort. Hon övar sig ständigt i att sjunga vackra romanser till sitt eget ackompagnemang på den dyrbara flygeln.

"Hur härligt det klingar", sjunger Rosamunda i en bild ur detta album från 1934.

Rosamunda ogillar Anders Petters tidigare umgänge, som hon numera anser sig stå betydligt över.  Anders Petter kommenterar detta faktum ibland, och framhåller att de visserligen är enkla människor, men definitivt ärligare. I förbigående begabbar han hennes struntförnäma attityder, och slänger med något av sin irritation över att hon klär sig som en 17-åring...

Familjens vackra dotter Eulalia klär sig ståndsmässigt, omger sig med adekvata vänner, passande umgänge, och hyser en typiskt bristande respekt för sina föräldrar..

Dessutom figurerar dyrbara husdjur som då och då passerar i handlingen.

Jag fångades tidigt av några små figurer, som visar tecknarens komiska begåvning. Se till exempel den lilla knähunden som tittar fram (vad kan det vara för ras?), och den lustigt promenerande katten:

Längst ner i en och annan bildruta ser man ibland tecknarens omisskännliga signatur GeoMCManus som ser ut så här:

George McManus lät sig en gång fotograferas i Herr Gyllenboms utstyrsel, och det råder knappast något tvivel om att här föreligger en viss grad av självporträtterande likhet.

    
Som tecknare är han suverän med sina eleganta linjer, sin renhet och välgörande befrielse från skuggningar eller skrafferingar.

Familjens stora pekuniära rikedom manifesteras i Rosamundas många utstyrslar.

I varenda situation bär hon en ny klänning, uppenbarligen byter hon många gånger varje dag. Här några stycken i ett skeende som pågår endast någon dag:

Det ligger något storartat genialiskt i hela konceptet. Ingen kan hysa några elaka tankar mot dessa varelser med sina rättframt mänskliga strävanden, som knappast kan skada någon. Det enda som skadas är ett och annat dyrbart prydnadsföremål eller någon urna...

Flyttblock är något som på ett märkligt sätt sätter sin prägel på vårt svenska landskap.

De har transporterats med isen, och småningom ramlat ner på marken när isen smälte. Just detta med vår senaste istid är något underbart, som gett oss mängder av fantastiska naturupplevelser.

Flyttblock har hamnat på många konstiga ställen och kallas erratiska (felaktiga) med en korrekt, dock sällan använd, geologisk term.

Dels kan de ha legat inne i det kanske 2 km (2000 meter!) tjocka istäcket, och smält fram utan vidare konstigheter, men de kan också ha hamnat i ett kringflytande isberg, och transporterats avsevärda sträckor från sitt fasta klyft.

      
Ett stycke is med en stor sten i har lossnat, och flyter långsamt upp till havsytan, där det blir ett isberg, som kan flyta långt omkring, innan det slutligen smälter ut och sjunker ner  till havsbotten.

Eftersom vatten har högre densitet (täthet) än sin frysta fas, kommer ett löst isblock att kunna lyfta även en ganska stor sten som har hamnat inne i det.

Flyttblocket på den översta bilden finns någonstans i skogen nära Mariefred i Sörmland, och det är inte svårt att föreställa sig dess öden. Jag minns inte vilken bergart det bestod av, men det är väl inte otroligt att det är något av granit eller gnejs, som är så vanliga i trakten.

Flyttblocken har väl uppkommit i alla istider, inte bara vår senaste, som nu har avklingat med sin slutliga isostatiska landhöjning till följd. Ännu stiger dock den gamla havsbottnen upp med en väl mätbar hastighet på några centimeter om året, mer uppe i Norrland än i Skåne.

Vilka människor har under många tusen år betraktat det här blocket, klättrat upp på det, kanske byggt någon koja intill det? Länge har ju området varit en orörd urskog av tall, gran och björk. Ett sådant block bildar ju en naturlig vägg.

Längst ner syns ett ljust område som tycks vara en annan bergart, troligen en kvartsgång, som bör ha väckt en viss uppmärksamhet för de som har begrundat det under tidernas lopp.

En gång i tiden gick havsytan ända här uppe, och blocket har tittat fram som en  uppstickande sten. Sådana block, mycket större än det här, ligger ju nere i havsdjupen här och var, och då och då kolliderar de med fartyg som råkar köra rätt på, men annars passerar alldeles intill utan problem. Ordet flyttblock är inte ovanligt hos sjömätarna, när de träffar på en enstaka grundplätt i ett för övrigt väl uppmätt område.

Numera kartläggs dock havsbottnen med satelliter och GPS av olika slag och i hög noggrannhet. Man kan visualisera havsbotten som tredimensionella bilder, en gammal önskedröm för sjöfarare.

Nu har vi snö igen!

Jag tycker det är trevligt med snö. Det är vackrare, och mycket ärligare, så att man sedan kan uppleva våren komma på ett naturligare sätt.

Frühlingsrauschen.

Andra vet inte vart de ska vända sig i sin förtrytelse över, att makterna har kastat sig över dem. Det gäller nog mest de stackare som tycker att det är OK att skära sönder fötterna på skarpkantade snäckor under en cancerframkallande sol vid Söderhavets  stränder. Folk e inte kloka.

Utsikt genom mitt fönster förmiddagen den 20 mars år 2013.

Men snön har legat länge många gånger tidigare. Det är väl den moderna enkelriktade televisionshetsen som målar upp allt så negativt, vare sig det gäller sex, demokrati, klimatförändringar, antirasismen eller extrema matprogram. Ganska märkligt egentligen. Över sextio år efter krigets slut har man börjat tjata om det som borde varit glömt och förlåtet för länge sedan.

Det kommer säkert att gå över. Vi kommer att skratta åt det i framtiden.

En sådan här snöhög kunde man se vid Karlbergs slott den 16 april år 2006, men det finns många exempel på betydligt längre kvarliggande snö. Gamla  minnen förtäljer om snö under granarna ända till midsommar.

Här står Ola på en rejäl snöhög vid Karlbergskanalen den 16 april för sju år sedan.

Nu känner vi livets historia, nu vet vi hur det har gått till. Men vi vet inte hur det började. De prekambirska avlagringarna har gömt allt liksom de igensnöade cykelspåren vid Villan den 20 december 1986.

Vi arbetar på bildvisningsprogram för Elsas fina akvareller. Många bilder har kommit in från många olika ställen. Var lugn, det är en djungel att bana sig igenom, och helst vill vi ju att det ska kosta så lite som möjligt.

Under tiden kan vi gå och titta på Wilhelm som arbetar i kassan så käckt på ICA Mathörnan vid Karlbergsvägen.

Eller gå och lyssna på Elli i Helene Stureborgs kammarkör i Norra Latins aula klockan 19:30 i kväll. Fri entré...

Hårt bröd med mycket smör är sannerligen en läckerhet.

Förr fick barnen under inga omständigheter bre smöret på sidan med de djupa hålen. Smöret var dyrt och fick endast skrapas på, lätt på baksidan som inte har några hål.

Här ser man skillnaden på ovansida och undersida av en skiva Wasa Husman. De flesta svenska hårdbrödskivor uppvisar liknande drag. Över hålen fick man inte bre smör, smöret skulle skrapas på baksidan.

Nu är smör billigt, och vi kan slösa med den nyttiga produkten.

Det fanns en tid när man trodde att man blev fet av fett. Nu har vi lärt oss att det är så tokigt. Ungefär som att bli grön av grönsaker. Om deras tvivelaktiga nyttighet kan man läsa här en bit ner.

Fett, mycket fett, måste vi ha för att hjärnan ska fungera, men många hjärnor tynar under oket av grönsaker och fettbrist. Hjärnan själv innehåller 70 % fett. Lite fett kan man få i sig genom mjölken, det är därför det är så viktigt, att de små barnen får i sig riktig mjölk i så stora mängder som möjligt. Oftast inget problem eftersom det är så gott.

När ett djur äter upp ett annat djur, smaskar det först i sig ögonen och de smarriga, feta könsdelarna, men hos människor finns det sådana som skär bort det nyttiga.

Se bara på julskinkan. Så här ska den se ut. Den godaste smaken sitter dessutom i fettet.

Det vattnas i munnen av längtan till denna perfekta julskinka, med Slottssenap.

Men jag tar en kopp kaffe och en liten smörgås av Husmansbröd och mycket smör. Det är en sann läckerhet att doppa i kaffet.

En bit hårt bröd med mycket smör duger för det mesta, om man inte råkar ha en kaka i burken.

Men så fånigt att förklara vad som är gott! Folk har sina egna idéer. De lever sina egna lyckliga liv i all sin okunnighet, styrda av TV och dess märkliga programutbud. Har ni sett alla dessa tokiga matprogram med tävlingar och skuttande kockar som hela tiden utbrister ”delicious”, ”beautiful”, samt skuttar lite till och viftar med armarna, för att publiken ska förstå hur läcker just deras läckra mat är.

Är då inte jag okunnig? Vet jag egentligen någonting? Nej, inte mycket. Jag är samma utslängda flarn i universums intighet som alla andra.

Men jag bryr mig föga. Äter god mat om jag har råd, vilket är alltför sällan, dricker 1,2 liter röd mjölk om dygnet, övar på trumpeten minst en kvart varje dag, för att få tillbaka den vackra tonen, men det verkar då inte vara lätt att få tillbaka den...

Jag har ingen migrän idag!