Beroendeframkallande.

Nu kom FaceBook med det där spelet, som ska likna livets verklighet.

Som om det inte vore nog, har jag fått lära mig att det finns ett RIKTIGT Sims också...

Mänskligheten som frisbee

Det är så sant som det är sagt.

Dom kan ändå aldrig likna Frisbeens flykt, Flight of the fresbee.

Arsinoe som begriper allt, och vet hur allt är och ska vara (liksom jag), skriver om sådant hon tycker suger i frågan om åsikter:

• Skattefusk är acceptabelt.
• Man ska ha strängare fängelsestraff.
• Den som blir våldtagen får skylla sig själv.
• Det är okej att överkonsumera.
• Klassklyftor är bra.

Hon har så rätt, där hon sitter på sin vackra, snurrande frisbee.

Men det har Sweden Confidential också på sin andra ända av fresbeen, och alla disparata omöjligheter hatar förstås varandra.

Så har vi min gamle spelkompis Thomas Böhm som tydligen viger sitt liv åt att evigheter för sent helt öppet, på sin tredje fresbeesida gnälla över andra världskrigets narcissismer för sextio år sedan, med sin tråkiga, malande stämma. Stackars Thomas. För vem då?

I min torftiga fattigsimsverklighet, kör jag en stund i Sims Social och vägrar köpa skojpengar för riktiga pengar, vilka erbjudanden jag än får. Allt med enorma rabatter, fantastiskt.

Omgiven av sjuk, onödig och larvig reklam, slingrar jag mig mellan de dårhusmässiga alternativen och letar upp tydligaste avstängningskryss om det ens finns något.

Ett rött hjärta

Så skulle jag ha ett illrött hjärta, för att öppna ännu en väg, detta hjärta kunde man erhålla genom att utföra en romantisk handling, varför jag besöker en av mina kvinnliga Sims socialvänner och skänker blommor, ger en slängkyss, meddelar ett flirtigt skämt, ger en romantisk kyss, antyder djupare känslor, levererar smicker, och allt övrigt som erbjuds som alternativ.

Ja, till slut plingar det fram ett hjärta!

En kort stund innan den nu hela, lagade, men lågkapacitiva, gamla datorn ger upp med en suck och måste startas om. Faktiskt. Ett rött hjärta, med denna positiva avbockning.

Men var faan är mina fina kryssmejslar?

Så nu kunde jag charmera ormen ännu några steg. ”Charm the snake”, med sittkudde, pipa, rökelsekar och urna med snäll glasögonorm, som endast äter möss av marsipan.

Smärta, plåga och lidande, narcissism...

I detta dårhus befinner jag mig med min helvetes huvudvärk, mitt flimmer i synfältet, mina cancersorter, som läkarna gör allt för att benämna vad som helst utom cancer, trots att vi alla vet väldigt väl, vad det är för sorts mediciner jag måste ta med minutiös noggrannhet.

Bibacksedlarna säger allt.

På sista tiden, några månader eller så, har den,  jävla, stora tröttheten kommit smygande också, och trots denna den ljuvaste sommar i mannaminne, har det också börjat skymta fram egendomliga olfaktoriska effekter, som bara kan komma inifrån mig själv, inbegripande en egendomlig längtan efter den sköna lukten av aromatiska kolväten. Kaningen skänka mig några centiliter äkta, gammaldags bensin, jag vill återuppleva min barndoms misslyckade försök att få igång den där aktersnurran neråt viken nedanför Olssons gård.

Mikrougn

Jag överväger starkt att köpa mig en mikrougn, fast jag alls inte har råd. Omständigheterna föser mig, jag orkar inte laga ordentlig mat, utan tvingas av ekonomiska skäl leva på kaffe, mjölk och Wasa sportbrödssmörgåsar med smör. Den här månaden är värre än någonsin jag minns med teliaräkningar och specialistpatientavgifter.

Vad kostar dom, mikrougnarna? tusen? tvåtusen?

De ständigt under evigheter långsamt uppstekta supertrista, frysta småköttbullarna står mig bokstavligen upp i halsen.

Det sägs att man snabbt kan tina upp tjuprysta produkter, och få dem ätfärdiga på några sekunder, vilket också stämmer med förpackningarnas anvisningar, där alternativen stekpanna eller ugn försvinner med allt mindre och mindre stil, för att sannolikt försvinna med ett litet poff i en snar framtid.

H2O-molekylernas frekvensdans...

Märker ni att det tydligt redan nu börjar bli skönare på kvällarna, när den stora bländande sommarsolståndplågan har passerat?