Kommer att tänka på min gamla tysklärare i gymnasiet, när jag såg om en Kårsdragare som ansökt om att byta namn.

Också en märklig egendomlighet dessa namnbyten, undras om det är specifikt för Sverige?

Det genererar för evigt ett löjets skimrande, när gamla fina svenska namn byts ut mot något som de anser vara finare och bättre.

Vad sägs om Kasteskog i stället för det fina Pettersson?

Vad sägs om Myrenfors i stället för det gamla hederligt tilltalande Andersson?

Och så detta efternamnet ”Vare”! Man anar brist på kunskap både horisontellt och vertikalt, när man hör att en ”Håkansson” drömmer om denna förändring.

Min tysklärare pratade om konjunktiv, och så här efteråt måste jag vara mig evigt tacksam för att jag valde latinlinjen i gymnasiet. Jag tycker faktiskt synd om alla dem, som aldrig kom i närheten av dessa guldgruvor, som den språkliga teoretiska lärdomen kan skänka.

Kårsdragets mest namnkunniga medlem under alla tider hette Håkansson, PO Håkansson. Jag skulle tro att hans konferencierskap är det som under så många år gjorde orkesternamnet välbekant i hela landet.

Den första kommentaren man mötte på tal om Kårsdraget, var en uppsprickande glädje vid påminnelsen om ”den där dirigenten”.

Hå, hå, ja, ja!

Det var nämligen inte dirigenten man menade, för dirigenten det var jag, Thom Bergh.

Men min roll i sammanhanget var en liten blygsam roll som musikalisk ledare framför orkestern, det folk kommer ihåg var den underbart skicklige pratmakaren vid mikrofonen framför.

Numera är han pratmakare i EXdraget med den äran, även om hastigheten bland de verbala böljorna kanske har lagt sig något med åren.

Men de allra första åren hade vi ännu inte insett hans storhet, utan drog igång med vårt bla-bla-bla bla bla-bla bla-bla, när vi upplevde att PO blev lite för långrandig. Vi ville ju spela, och trodde förstås att publiken ville det också.

Med tiden insåg vi kapaciteten, och blev snarare tacksammare för ju längre han kunde hålla på. Då blev det tid för att plocka fram noter och ställa in oss inför den kommande nästa låten.

Sedan är det ju en annan sak om PO, när det till sist gällde att klämma fram styckets titel, hade glömt det, inte hittade den bland sina anteckningar, och måste fråga någon i närheten, ofta mig, som stod där med dirigentpinnen i beredskap.

Tyskläraren pratade om konjunktiv. De gamla förr i tiden så vanliga konjunktivböjningarna har väl försvunnit, även om den konjunktivistiska andemeningen förstås alltid kommer att finnas kvar.

Böjningsformerna hade ofta omljud, och vad jag specifikt i sammanhanget minns var en förmiddagslektion när magistern som exempel uttalade den längtansfyllda meningen ”Ack fröse det i morgon.” Alltså med innebörden ”Tänk om det ändå frös till (is) i morgon”.

Nu är det ju alltså så, att formen ”vare” är konjunktiv av verbet ”vara” med betydelsen hur ett infekterat sår kan utvecklas i en oönskad riktning. Man kan klämma fram var till exempel. Obehagligt, otrevligt…

Så om någon byter namn  till ”Vare” så kan man uppleva den sannolikt oönskade betydelsen ”om (såret) ändå började vara (sig)”.

Sådana associationer kan förekomma på många ställen. Jag minns att när det var tal om balettsektionens i Kårsdraget namn, låg ju ordet ”Kårsetten” nära till hands, vilket av många upplevdes som något medicinskt obehagligt, kanske irriterande.

I år firar kårsdragsballeten 40 årsjubileum, vilket enligt uppgift kommer att avfiras med en speciellt dedikerad höstkonsert.

Gå och se den! Tjejerna är vackra, snygga och duktiga.