Tvekan är en dygd?

Jag är i valet och kvalet.

Ska jag äta min sista burk med fiskbullar?

Kanske är för sent nu när klockan är halv tolv på natten?

Sveriges damer slog sydafrikas negresser med 5-1.

Är det framtiden? Den reklamfria kanalen jag kan titta på uppe i kompisens TV, visar sig vara värre än någonsin vad reklamen beträffar. Hur i fridens namn kan det tillåtas? Den fria TV-kanalen? Tack för att du betalar licensen?

Men får med en märklig, dunkande bakgrundsmusik se den ena animerade reklamskylten efter den andra i en odrägligt störande sekvens av tredimensionella företagsnamn.

Man hinner gå på muggen. Man hinner koka kaffe. Man hinner rita en Filink. Man hinner bläddra mellan kompisens övriga 67 kanaler.

Ska detta vara meningen i denna degenererade föreställning som olympiska spelen har svällt upp till? Stoppa skiten! Lämna EU! Skrota förenta nationerna!

Ska jag ta mej en kopp kaffe? Kaffet brukar göra mig sömnig, eller har jag redan sovit för mycket?

Nästa vecka far jag söderut på tre veckor. Jag gillar det inte, hatar det där flummiga landet med sina enkelspåriga mathållning. Vitlök, olja, växtkryddor och tomat. 

Men jag känner mig nästan tvungen. Kompisarna far till Italien, och då så.

Jag har tonat håret kattbrunt, vilket medför att även unga jäntor i tunnelbanan ibland möter min blick i uppåt en komma åtta till två sekunder.

Lite märkligt kanske med tanke på, att jag verkligen ogillar katter, de är otrevliga, läskiga, allmänt otäcka, allergigenererande, smygande smittospridare och borde endast finnas burade, eller hålla sig i lagården. För att inte tala om de hyllmetrar av kattmat som även människornas livsmedelsbutiker tvingas lämna plats för.

En sak som var väldigt sympatiskt med det gamla kommunistiska Albanien var ju onekligen, att de lyckades utrota alla katter och höll det kattfritt i många år, i varje fall så länge som den märkliga kinastödda kommunistregimen håll landet i ett efterblivet järnåldersgrepp.

På apoteket idag den vackraste Sara vid kassan, vilken lycka!

Jag visste inte förut vad hon hette.

Har installerat massor. Återstår framför allt, Macromedia Dreamweaver, perl och Visual basic. Det finns en hel del av programmen där, som måste gås igenom.

Förresten måste jag visa en bild här på hur min nya Intel CORE i6-2320 ter sig på undersidan av moderkortet. Det är sällan man ser de där plastikplupparna när de är instoppade i sitt sköte, men på mitt nya chassi går det bra, eftersom även den sidan går att montera av med lätthet.

  
Jag har petat in några pilar som ska göra blupparna lite mer uppmärksammade. Blupparna är fästet för processorfläkten alltså.

Eller ska jag ta några sömntabletter, för att sova ännu mer?

Jag kan springa ner till Seven-Eleven och köpa marsipanlimpa, för jag förmodar att de inte har några chokladbiskvier. Om de hade chokladbiskvier vore det då ingen tvekan, eftersom chokladbiskvier för närvarande är det bästaste jag veter.

Jag tycker det är så fint av mig att ha hittat på dessa nya svenska ord och ordböjningar, särskilt som jag vet att de kommer att sprida sig, och snart brukas av nästan varje intelligent människa i detta avlångande lander. Tyvärr saknar jag själv varje spår av intelligens, det vet jag sedan jag testade mig för många år sedan.

Det var en märklig historia, som höll mig vaken flera nätter i ett främmande hus.

Någon hade införskaffat sig en på den tiden populär bok, som helt och hållet handlade om intelligenstester.

Man skulle inför sig själver på heder och samvetet, söka lösa de intrikata testerna på trettio minuter, och sedan räkna ihop poängen.

Det var idel märkliga frågor och uppgifter, ofta serieutvecklingar där man skulle säga vilket som skulle komma nästa i tal- eller bokstavsföljden. Det var betydelsen av några ovanliga ord. Det var tecknade figurer i olika stadier av rotation eller speglings-, eller andra symmetrier. Ofta flervalsfrågor, så det var föga besvär med att passa tiden.

Så jag drog igång, skrev svar på ett papper. Test efter test.

Hur jag än gjorde kunde jag inte komma över ett visst värde. Det var i och för sig nog så högt, men själv upplevde jag det som pinsamt, beklämmande lågt.

Men det roliga i saken var detta smygande!

Under de dygn jag bodde som gäst bland flera andra i detta hus, märkte man så småningom att boken smusslades runt lite här och var.

Ingen sa något så att det märktes, men det var uppenbart att det förekom ett väldigt smygande och tasslande.

Testresultaten smögs runt och hymlades, och jag upplevde en intensiv motvilja mot hela saken.

Det satt i många år.

Man var dum. Totalt intelligensbefriad.

Vad hade man egentligen trott?

Nu lärde jag mig att med underbar verbal säkerhet bevisa hur dum jag var.

Det fanns inga ursäkter. Alla var mer begåvade, och för övrigt både vackrare och större dessutom. Man var en nolla, ett minus, ett jävla pulver.

Jag hade timslånga diskussioner med folk, som helt säkert var mig överlägsna i allt.

Jag lyckades för det mesta vinna argumentationen, med den egendomliga påföljden att den av mig påvisade stupiditeten, snarare hade ett omvänt inflytande.

Ungefär som dagens oikofobiska bakvändheter.

Många år senare sipprade det fram vilket inflytande de nattliga ångestförsöken verkligen hade haft per se.

Jag fick ett rykte om att vara tvärtom. Inte dum, men tvärtom.

Många gånger har jag väl haft nytta av det, när man träffat så många korkade idioter. Det gäller bara att hålla med, och det fanns föga tveksamhet om vem som var vad.

Odi profanum vulgus ett arceo.

Det gamla latinska uttalandet fick ett djupare värde, och det,  att jag gick latinlinjen, och senare fick privilegiet att lära mig jordens historia, är nog det som mer än mycket annat, gjorde mig kvalificerad att formulera rapporten till den där fjärran galaxen.

Och förresten är det nog detta, att aldrig upphöra med sin förkovran, som är det största i livet.