Ja, igår var det fredagen den trettonde, och det har jag redan babblat om, så här har du en länk till denna intressanta kommentar

Fradag 13

Tjoppadoj!

Genom att inte gnälla och klaga, blir man ju en bättre människa, som får ett lättare och större liv i glädje och harmoni.

En underbar sagolik filosofi i högsta dignitet, så otroligt genialisk i sin enkelhet och nästan överbegåvade storhet, att man blir gråtfärdig av lycka och glädje.

Jag tänker inte gnälla, helt enkelt eftersom det inte finns något att gnälla över, om man tänker efter det minsta.

Som det här med vattnet till exempel.

Jag gläder mig så åt min suveränt billiga och geniala skurhink, jag köpte i i ett sånt där lågprisvaruhus, Prisextra heter det visst, som säljer extremt billiga och förträffliga varor, förmodligen i avsikt att skänka mänskligheten en större lycka och dessutom en massa pengar över, för vilka man kan gå ut och göra någonting roligt, i stället för att sitta hemma och gnälla över småsaker.

Åh, dessa filantropiska företagare med sina hjärtegoda avsikter i harmoni och medmänsklig humanism. Ni som vill oss alla så väl i alla lägen - Reinfeldts pojkar!

Jag hade en tid använt den förträffliga skurhinken, och slabbat omkring på golven och fönstren, och till och med en gång med stor framgång tvättat fönstren på utsidan mot gatan, så att jag mycket bättre kunde se vad som sig därute i det stora livet sig tillldrager.

Lycklig och tacksam för denna mig bibringade vävilja, dristade jag mig att ta en liten paus, som jag verkligen ansåg mig ha förtjänat efter så mycket trevligt och nyttigt arbete.

Innan jag skulle fortsätta mitt ambitiösa id, ställde jag hinken att vila en liten stund på dörrmattan, medan jag gjorde i ordning en välförtjänt kopp kaffe med kanelbulle som jag bakat tidigare och nyss tagit ur frysen.

Så råkade jag ta mig en liten titt på den fina hinken med sin mopp där den stod på dörrmatten i den lilla hallen.

Fan, att det var så skitigt, jag måste verkligen se till att jag tvättade den där lilla IKEA-mattan, det såg ju inte klokt ut, sådär kan man inte ha det.

Böjde mig ner och kände på mattan, varför är den så blöt, jag har verkligen inte moppat något på mattan? Men den var ju blöt, helt enkelt plaskvåt, vad är det här?

Tittade efter under  hinken, och finner att jag inte egentligen har något att klaga över, men hinken läcker, fanskapet har diskret spruckit upp i bottenfogen. Är det sant, det måste ju vara rekord i dålig kvalité, när man låter tillverka och säljer en skurhink som släpper igenom vatten!

Parkettgolvet under den blöta matten var alldeles svart av vattnet som runnit ner i ekparkettplattorna, kanske måste jag slipa om en bit, det är ju bara roligt, och jag känner naturligtvis en stor tacksamhet över att få lite extra sysselsättning, i stället för att behöva sitta här framför datorn och gnälla över skitsaker.

För säkerhetsskull placerar jag en torr matta på badrumsgolvet, fyller i lite rent vatten i skurhinken och ställer den på mattan, nu skulle jag få se att jag bara inbillat mig. Hinken fick stå i fem minuter och sedan tog jag en bild på djävulstyget.

Ja, det ser ju fint ut, lite blött på mattan en bit runt hinken bara.

Inget att klaga över, det är därför jag inte gnäller heller.

När man vänder på hinken finner man en liten etikett "Made in Italy". Jaha:
 

Lyssnar åter  på Bruckners fjärde symfoni.

Den är underbar, och tillräckligt lång (57 minuter) för att man inte ska tröttna i första taget.

Precis som honom, skulle jag nog ha velat komponera, om jag hade kommit in i det i tid.

Men jag är så nöjd med att få lyssna på detta underbara. Så omväxlande, så vansinnigt tonalt, sällan förutsägbart, och hela tiden behagligt, imponerande och emellanåt obeskrivligt vackert. Detta är kultur när den är som bäst, odepraverad, rak och välgärande.

Jag önskar alla fick chansen att höra detta, helst i unga år. Men inriktningen har ju tagit andra vägar för de flesta stackare, som aldrig kommer att få smaka.

I går upplevde jag något extremt obehagligt. Totalt oväntat och ganska läbbigt.

Jag ämnade mig ut i det vackra vädret.

Lagom sval temperatur, skulle söka mig lite nostalgiska promenadvägar, och kanske fotografera någon vacker vattenkontur om någon kom i närheten.

Tittade ut genom fönstret och beslöt ta med paraplyt i reserv, man kunde ju inte veta.

Tog med en sopkasse och öppnade dörren till gården där sopnedkastet ligger på fem meters avstånd.

Det är en stor gård med många hus runtomkring, de flesta på 5-6 våningar:

Just som jag öppnade dörren ut mot gården började det regna. Bokstavligen som en öppnad vattenkran, stora tunga droppar, mitt i dörröppningen fällde jag upp mitt golfparaply prån Claes Olsson, och gick sedan den korta biten mot sopnedkastet.

Just när jag pulade in soppåsen kom blixten.

Den bländade mig helt, och mindra än en sekund efteråt kom det kraftigaste, knastrande, dånande åskmuller jag någonsin hört.

Det måst ha slagit ner i trädet mitt på gården. Det sprängdånande, sprakande mullret ekade emellan gårdshusen, och jag kommenterade högt för mig själv, något om att det där var då väldigt nära.

Man skakas till i ren okontrollerbar reflex. När jag under paraplyet i ösregnet gick tillbaka till gårdsdörren, tänkte jag på att just så här måste miljoner förfäder ha upplevt åskan, utan att ha det minsta begrepp om vad vi nu vet, att det verkligen är.

Jag minns händelser under geologtiden, när jag var ute och karterade ute i naturen, och åskan drog ihop sig. Man nästan kände elektricitetsladdningen i luften, när det mörknade och kom allt närmare, och man kände ett odefinierbart obehag av att befinna sig alltför högt uppe på något bergsområde. Man sökte sig neråt och i skydd, för att om möjligt komma  undan, när regnet med blixtar och dunder kom. I allmänhet var dagen förstörd, man blev dyblöt, och tvingades hem till kvarteret för att inte utsätta kartmaterialet för risker.

Skräckreflexen måste ha påverkat hjärtverksamheten, jag kände aningen av infarkttillståndet, och blev alldeles matt och trött, och var tvungen att gå  upp och lägga mig. Kände enobehaglig värk i bröstet. Tanken på att gå ut på nostalgipromenad falnade. Samtidigt fick jag huvudvärk, fan också.

Det är så trist, och ingen har man att skylla på. Den vidskeplige skulle ha miljoner maffiga tankar om ödet, makterna, gudarna, liksom miljoner haft tidigare under årmiljonernas gång.

Blixt och dunder.

Inget nytt under solen!

För länge, länge sedan tyckte invånarna  i den medeltida tyska staden Hameln att det hade gått för långt. Råttorna hade tagit över totalt.

De fanns överallt, tog över och blandade sig i all verksamhet.

Man måste göra något åt saken.

I Stockholm och andra svenska städer på 1400-talet förekom något liknande.

Tyskarna  hade tagit över genom sin större skicklighet i handel och lurendrejeri.

På Sten Stures tid stod till slut slaget vid Brunkeberg, och Sturarna vann till slut över de danska härarna som med båt tagit sig ända in i staden.

En lång tid av fred och uppbyggande i välstånd följde.

Sverige var på väg att gå under i invasionen av utlänningar, många gatunamn i Gamla stan i Stockholm minner ännu om denna förödmjukelsens tid.

Man fick ändra lagtexter så att ingen utländsk man längre skulle få inneha något högre ämbete.

I Stockholms stadslag infördes texten "Ej må eller skall någonsin någon utländsk man borgmästare eller rådman vara".

Sedan dess har Sverige en lång tid in på nittonhundratalet varit svenskt.

I dag har vi andra lagar som bromsar utvecklingen. Långsamt, långsamt börjar det dock att jäsa i de befolkningsgrupper som inte är så priviligierade, att de till och med kan tycka att råttor är gulliga.

På Hamelns i 1200-talet tid antog man erbjudandet från den långe smale mannen med sin förtrolllade pipa, som erbjöd sig att lura ut råttorna i floden, så att de skulle drunkna.

Han spelade och lurade miljoner råttor ner i vattnet att drunkna och förintas.

Men han fick inget betalt, som utlovat var, och lurade som hämnd alla stadens barn att drunkna på samma sätt, utom två, varav en var blind och en annan lam, som blev kvar för att kunna berätta vad som hade hänt.

En tänkvärd liknelse.

Nästan alla element i sagan föreligger i dagens Sverige. På ett eller annat sätt kommer naturligtvis stora förändringar att ske, men det finns stora problem.

Idag är det televisionen som är det ohyggliga råttanfallet, och bakom den finns tafatta programledare, USA och en stor del av det västerländska samhället, som tycker att råttor är så gulliga.

Ska det bli Kina och Ryssland som räddar oss? Kan vi betala för det, eller måste vi själva gå under?

Inget kul att gå under...