Vad är nu det?

Jag läste i en lokaltidning om detta "världens slappaste sommarjobb" och bestämde mig för att åka dit och titta, kosta vad det kosta ville.

Alltså.

Det utannonserades just som "slappaste sommarjobbet", fick över åtta tusen sökanden, och så småningom en tjugoårig flicka, Josefin Karlsson från Linköping, som hade att vakta denna automatiska gräsklippare i den vida Rålambshovsparken. Hon jobbar som gatumusikant o pluggar fysisk teater i Vasa, Finland.

Jag promenerade ner till Norr Mälarstrand och vandrade utefter stranden, och minsann, just framme vid parken, såg jag den nästan med detsamma, en liten bullig sak som trufflade fram över gräsmattan helt för sig själv.

Hurra!

Jag tog en bild över hela scenariot, och där ser man det viktigaste denna underbara sommardag:

Observera nu vad som finns uppe till vänster i bilden, en solstol, några kassar, och en herdinna som inte var tillfinnandes just nu.

Efter en kort stund kom hon, kanske hade varit på muggen, bredde ut en tjock filt bredvid solstolen och pratade på i sin mobiltelefon.

På den här bilden är klipparen just framme vid en grusgång.

När den är framme vid något som är i vägen, stannar den kvickt, ändrar riktning.  

Herdinnan pratar på med någon kompis. Det stod uttryckligen i jobbeskrivningen att hon fick göra precis vad hon önskade, bara hon höll ett öga på klippmaskinen och hade den under kontroll.

Jag skulle ha intervjuat henne, men hon verkade så upptagen med sitt pratande, att jag inte nändes störa.

Här har maskinen stött på grusgången och omedelbart vänt för att fortssätta i en ny riktning, nu på väg mot herdinnan själv.

Herdinnan pratar och pratar, precis som hon hade tillåtelse att göra.

Vilken grej, men kanske inte utan att mått av PR också. Såvitt jag kunde se var gräsklipparen av märket Husqvarna.

Troligen får hon massor av frågor och kommentarer från många nyfikna åskådare, och dom flesta frågar väl ungefär samma sak.

Någonstans läste jag att maskinen söker sig till närmaste eluttag när ackumulatorerna börjar vekna. Det är en urgammal programmeringsfunktion som jag läste om hos robotliknande saker redan för minst tjugo år sedan. Robotens mening med livet, så att säga.

Men vad jag skulle vilja veta var, om den gick på död räkning, eller om den faktiskt hade såpass minneskapacitet, att den kom ihåg hela den tillryggalagda rutten med alla koordinater. Naturligtvis ingår också någon slumpfunktion, när den ska ändra riktning.

Ja, ja, den tekniken och dess utveckling. Teknikens triumf, ett av Freddys favorituttryck.

På 1800-talet kameran och daguerrotyupin. Fantastiskt, underbart!

Så refflade kanoner och skjutvapen. Fantastiskt, underbart!

Så radio och trådlös telegrafi. Fantastiskt, underbart!

Så ljudinspelning. Fantastiskt underbart.

Så flyget. Fantastiskt, underbart.

Så rörlig bildinspelning, TV.  Fantastiskt, underbart. 

Och hela tiden medicinska landvinningar.

Hur ska det sluta?

Vi får väl ta till oss så mycket det går, så länge det bär.

Säga vad man vill, men den här sommaren har varit den finaste på mannaminne, sol och regn i lagom mängder, helt fantastiskt. Just nu vill vi ha mera regn, och gräset är grönare än jag minns på mycket länge.

Tjabah!

På Järntorget befann sig i förrgår (4 juli 2012) en liten blyg grupp musikanter med en klarinettissa och några gitarrer , som när jag gick förbi bland annat spelade  "All Of Me", en typisk studentorkestersk jammargrupp alltså. En kille stod och gjorde i ordning en klarinett.

Nu spelar det naturligtvis väldigt lten roll vem eller vilka det var, men det tillhör avdelningen "kul att veta", eftersom jag många år varit engagerad i studentmusik i Stockholm.

Det kan förstås lika gärna ha varit någon grupp utifrån, liksom Kårsdraget numera varje år begår utlandsturnéer i norra Europa, och likaledes har en mycket duktig klarinettissa som heter Alice, och kallas för det. Det tycks ha blivit på modet att tjejer spelar jamklarinett, en lustig förändring, som det vore kul att få någon utveckling om.

Är det någon som vet?

På min tid fanns det under åren många klarinettissor i Kårsdraget, men ingen som kom att bli tillräckligt duktig jammarklarinettist.

I Dixiegruppen, det vill säga Kårsdragets Dixiegrupp, som så ofta spelade på Stampen och Gamlingen (Källaren) i Gamla stan, hade vi ju salig Magnus Bongenhielm på klarinett i alla år.

Ibland undrar jag vart dom tog vägen, dessa glada musikanter.

Trevliga inslag i gatubilden är det under alla omständigheter.

Tempora mutantur nos et mutamur in illis.