Måste lappa revor i jeans!

Kommer inte undan. Jag har visserligen ett par som ännu inte fått hål, men de är löjligt sjaviga och sladdriga, och i nästa tvätt vet man aldrig vad som kan hända.

Att köpa nya ligger långt utanför de ekonomiska möjligheternas gränser. Förresten är det mycket som måste till. Skosnörena i mina slitna skor måste bytas ut, det är bara en smal,  brun tråd på det smalaste stället.

Jag har hittat en länk på Internet, som verkar bra.

Nu ska man inte tro ett dyft av vad alla besserwissare påstår på nätet, men den här kan vara sann. En tant som är utbildad sömmerska och som påstår sig vara specialist på att laga jeans.

OK, vi försöker då.

Först gällde det att leta fram en tråd, och applicera den i symaskinen. Jag hittade inte manualen, utan fick chansa.

Till slut fixade jag det, såvitt jag förstår.

Så måste man snurra på en massa av samma trådslag i den lilla underrullen. Efter ett antal trixanden ordnade sig det också. Puh.

När man långsamt börjar sy på en bit provtyg, verkar det funka!

Först glömde jag att fälla ner syarmen, vilket man dock märker efter ett par stygn.

Någonstans ska man kunna skära av tråden i närheten av själva syarmen. Den har jag inte hittat ännu, så jag får nöja mig med sax till en början.

Sytanten rekommenderar en ljusare tråd än jeansfärgen, och anledningen är att färgen lämpligen ska drunkna i den betydligt ljusare nyans som själva revan har när man ser den från framsidan.

Man klipper nu en lagom stor lapp av nytt jeanstyg, och nålar fast den på INSIDAN!

För att göra det måste man vända det aktuella jeansbenet ut och in. Genast visar sig det trassliga, och de spatiala upplevelseproblemen med sömnad framtonar obevekligen.

OK, jag lyckades nåla fast lappen med fyra knappnålar.

Man sticker sig ofta, det är obehagligt och allmänt otrevligt, men till slut satt den där i varje fall.

Jag stack  mig flera gånger. Skräddarna använder ordet nåltam, vilket den lärling förhoppningsvis blir, som har gått igenom de första månadernas förfärliga mödor.

Så vänder jag tillbaka jeansbenet och trär in det i maskinens friarm.

Börjar sedan att sy en raksöm till vänster.

Man ska stanna med nålen nere i tyget. Då kan man lyfta armen och vrida tyget runt nålen. Jag gjorde det för att fortsätta sy bakåt.

Ja, hur backar man? Det hade jag totalt glömt, och granskar noga den komplicerade maskinens alla knappar och symboler. Där finns en symbol som ser ut som en böjd pil. Jo, det stämmer. Men man måste hålla inne knappen hela tiden man backar, där förlorade  jag en arm, som väl hade behövts att hålla i tyget.

Så backade jag, backade igen några korta gånger för att fästa tråden, och körde ny raksöm lite till höger om den första.

Det började likna något.

Efter en massa fram och back och riktningsändring verkade lappen sitta där på insidan. Så gäller det att klippa bort alla tusentals lösa trådar och trådändar som har bildats under proceduren.

Jag granskade resultatet, och tyckte nog att jag borde köra över några gånger till rakt över revan.

Men då tog det stopp.

Det verkade vara något med undertråden, var den slut? Jag tog ut den och fann att det fanns gott om tråd kvar.

Men hur fan satte man nu i den? Tydligen hade jag råkat göra rätt första gången, men nu funkade det inte alls. Efter några stygn uppstod världens trassel som drog nålen åt ena hållet. Jag fick ge upp samtidigt som jag erinrade mig att man kunde ha zigsackat också.

Men vad gör jag nu? Hjääälp!    

Ska jag släpa ner den tunga maskinen till Mannen nere vid symaskinsverkstan? Nej, inte i första taget.

Men jag kan ju gå dit och fråga honom. Det var ju han som reparerade maskinen för några år sedan.

Detta är alltså skrivet av en människa som lärde sig sy en hel del en gång i tiden.

För att slippa leta kläder i passande storlekar kom jag nämligen på den geniala lösningen att sy själv.

Jag skaffade en gammal Singer, och lånade alla böcker om sömnad som fanns på stadsbiblioteket. Under några veckor satt jag dag och natt och lärde mig om alla slags sömmar, hur man syr kragar, fickor, ärmar. Jag började intressera mig för alla underbara tyger som fanns i sömnadsbutikerna. Hela perioden blev jag bättre och bättre, och under åren sydde jag flera skjortor, byxor, kavajer. Jag sydde mig till och med en fullt fungerande frackskjorta som blev incitament till en underbart trevlig nyårsmiddag, där mitt livs enda tal handlade om att vi hade träffats enkom för att jag skulle få användning av min nya frackskjorta som jag sytt helt själv med piké och allt.

Jag lärde mig massor om olika sorters tyg, och byggde upp en enorm respekt för alla symänniskor i alla tider.

Alla dessa sömmerskor som suttit långa nätter och sytt de finaste klädesplagg utan maskin. Alla skräddare som suttit nåltama på sina bord och sytt, sytt, sytt.

Men nu vet jag alltså knappt hur man sätter i undertråden!

Det kan ju för sjutton inte vara svårt, eller har maskinen gått sönder igen?

Ett av jeansparen kan jag i alla fall använda ett tag till.

Nu ska jag göra en stor skiva rostat bröd med smör och berlinerwurst.