Det verkar bara bli värre.

Folk försvinner. Det har dom rätt till. Inte mer med det.

Men sorgligt ändå.

Min granne, en gång gladast av alla glada; vi stötte ihop ibland, men nu är han försvunnen. Någon enstaka gång ser jag honom komma med en matkasse i famnen från ICA, om vi ser varann hälsar vi glatt. Men det är nu över fem år sedan han liksom stängde sig inne.

Man vill ju absolut inte tränga sej på.

En före detta närstående har telefonsvarare på sin mobil. Det är särdeles märkligt och desutom dyrt, varje gång jag ringer i något litet ärende, får jag betala samtalsavgiften. Jag förstår inte anledningen, jag kan själv inte komma på någon enda orsak till att skaffa telesvarare till mobilen. Vitsen med mobil var väl, att man skulle kunna prata var man än befann sig? Det är så sorgligt. Jag ville bara fråga om en bit jeanstyg.

Så pratar man med någon. eller har SMS-kontakt, kanske ställer en fråga, men får inget svar. Bara tystnaden.

Jag trodde de var Midsumer Murder i kväll, men det var tydligen fel. Vad ska man då göra. Kommissarie Morse är det visst, alltid något.

Öppnar eposten och finner bara oönskat trams. Totalt onödiga meddelanden från FaceBook.

Jag finner en länk att trycka för att få bort detta spam, som jag anser att det är.

Det verkar fungera!

Men efter några veckor kommer det tillbaka, som om ingenting har hänt.

Migrän som vanligt. En tryckande, molande huvudvärk som gör mig vansinnig. Det är så himla sorgligt, finns inget botemedel. visst kan jag ta en Alvedon, men det hjälper inte mycket.

Andra som ringde tämligen regelbundet så där en gång i månaden, och hade långa trevliga samtal om minnen och gamla gemensamma bekanta, har bara slutat.

Jag ringer förvisso själv någon gång, men det känns bara som om man störde på något vis.

Den här läskiga, tryckande värmen är alltid incitament till migrän. Varje grad över femton grader är ett helvete för mig. Jag brukar säga att jag är lite högt ställd. Som tändningen i gamla bilar.

Jag blåser mina långa toner, och övar någon enstaka gång på någon standard. Det spelar föga roll på vilken, man kan spela vad man vill på vilka ackord som helst, bara man spelar är det OK.

Sitter vid datorn och skriver som ingen kan läsa eller bry sig.

Kanske skulle man skriva något mer substansiellt.

Om de knullande aporna till exempel?

Som mina grannar en gång för många år sedan.

På den tiden hade vi bad- och duschrum i källaren. Alldeles utmärkt, och mycket bättre än mången har det på denna planet. Vi hade också en bastu, och många sköna stunder ägde rum i bastun. Det var en fastighetsskötare som var intresserad. Han hade finskt ursprung och var en trevlig karl som alltid var närvarande, som fastighetsskötare alltid borde vara.

Ibland hörde man dom hålla på inne i bastun

- Åh, åh-hå, Sven, åh, ah, åh Sven!

De vackraste ljud som finns.

Men dom flesta tjejer låter ju inget alls. Andra kanske bara överdriver, en del hugger i som om dom fick världens orgasm, bara för att dom ville att det skulle ta slut nån gång.

 Killar bryr sej inte. Om dom verkligen stönar, är det nog mest för att göra sig till, i varje fall utom i själva de himmelska utlösningssekunderna.

Så glömde jag nyckeln där nere en gång, och kom inte in i varken min lägenhet eller i källarutrymmena.

Jag visste att mina grannar var där nere i tvättstugan, jag hade hälsat på dom när dom kom, inget alls märkvärdigt med det.

Jag tänkte väl att det inte skulle dröja särskilt länge, innan dom kom upp, så att jag kunde kunde komma in, och ner att hämta mina nycklar.

Men det tog en väldig tid, och jag började förstå, att dom nog höll på.

Det kan ju dra ut lite på tiden. Inte själva knullandet, men väl de trevande inledningarna, när det stannar upp och börjar bli spännande, börjar pirra och rinna till. Kramarna, smekandet.

Alla har ju varit med om det. Det är så privat, så stort. Störst av allt. Och det tar aldrig slut.

Alla levande människor har i varje fall föräldrar som gjort det.

Man brukar tänka på det ibland, när man ser dom.

Ibland så lätt att förstå hur det kunde bli av, när man ser kvinnornas skönhet.

Efter en jäkla tid hörde jag äntligen, att de kom uppför trappan där bakom källardörren. Flickan kanske rodnade en aning, när de förstod att jag varit tvungen att vänta rätt länge.

Hon förstod att jag förstod, det som alla så lätt kunde förstå.

Ett år senare barnvagn och liten bäbis i hissen,

Vi hälsade glatt och alla verkade så glada och lyckliga, växlade till och med en och annan mening och lite skratt.

Så lärde sig barnet gå, och det kom en till. Familjen blev större. Ibland hördes irriterade skrik och smäll i dörrar, barntjut.  Så flyttade dom, och den biten av sagan var slut för min del.

Men aporna på Skansen? De knullande aporna?

Jag måste ha gått i första klassens första termin, och vi gjorde skolutflykt till Skansen, och bland mycket annat aphuset som det hette på den tiden.

Åskådarna hade ett lågt järnstaket framför själva buren, så vi fick stå kanske någon meter ifrån själva apburen.

Mitt framför ögonen på oss gjorde dom det, hannen med sin lilla röda, styva pitt stående rakt upp och honan med sitt röda i baken, samtidigt som dom tuggade på någon godsak som alltid fanns i buren, ditslängd av av glada besökare trots matningsförbud.

Några juck, så var det klart.

Vi begrep ingenting, och hörde inga kommentarer. Det tog bara några sekunder och aporna tittade hit och dit, och sträckte ibland ut händerna för att locka fram mera  godis. På något sätt anade vi ändå skönheten och glädjen i det hela.

Så gjorde vi ett Skansenbesök till på vårterminen, och nu hade våra apor fått ungar, det var så uppenbart, så trevligt, men själva visste vi inte ännu riktigt hela sammanhanget.

Det var en klasskamrat, Jan Carlström, som berättade det i ett gathörn, "pappas sak måste nudda mammas, för att det skulle kunna bli barn". Jag glömmer aldrig situationen, och att han använde just ordet nudda.

En spännande information. Pusselbitar på plats en gång för alla. Jag höll masken och tog glatt emot den oerhört hemliga informationen. Hemlig för vem?

Från och med nu var den hemliga informationen något man inte fick yppa en millimeter av för de vuxna. Säkert en inbyggd mekanism, som missbrukats av många vuxna i senare totalt missriktad hjälpsamhet.

Är det nu åska i luften?  Jag har en intuitiv känsla av att sådana saker och varierande lufttryck kan bidraga till migränsmärtorna.

Jag blir, vet inte, fruktansvärt jobbigt är det i varje fall. Helvete.

 Middag idag kaffe med hårt bröd och smör.