En känsla av att ha sett förut.

Ni vet, det där som kallas déja-vue.

Som en välbekant närvaro utan oro eller tvekan.

Med ett visst djup av välbehag och tillfredsställelse.

Något bra.

Men smärtan fanns där, jag hatar den, kommer det någonsin att gå över?

Ensamhet mitt ibland tusen andra jag inte kände, alla så glada.

Jag hade saxofonen runt halsen, men blåste inte en enda ton.

Jag vet att värken måste ha en orsak. Det är så vi är konstruerade. Det gör ont för att vi ska undvika det som gör ont, men vad ska jag undvika? Ingen kan tala om för mig, vad det är för fel.

Det skapar en trötthet också.

Alla sprang omkring och verkade ha något mål. Något gemensamt som jag inte riktigt förstår eller ens kunde ana.

Jag tillhörde min grupp. Jag visste att det var min, men kunde inte riktigt förklara hur.

Det fanns inga speciella kännemärken, vi såg alla tämligen lika ut.

Jag visste något så när vilka det var, men jag tror inte att någon visste vem jag var.

Jag utbytte några kommentarer. Jag pratade. Försökte använda de franska ord jag kom ihåg. Fick förklara lite närmare ibland, men kände en viss tillfredsställelse över att klara det.

Där fanns inga färger. Allt var svart eller vitt eller grått. Utom de franska orden som var gula. Ganska typiska gula franska ord.

Någon frågade mej på engelska och jag fick översätta till de gula orden.

Jag blev ombedd att skriva under ett intyg, och jag ögnade igenom texten, men förstod inte riktigt meningen.

Det handlade om att man inte skulle gnälla, utan alltid vara glad och se den positiva sidan i allting. Om man gjorde det skulle man bli lyckligare och få ett stort antal gula endorfiner.

Jag studsade till en aning, när man sa att endorfinerna var gula. Jag för min del trodde att det var de franska orden som var gula, men det var tydligen fel.

Skulle jag nu skriva under? Hur många endorfiner fick man för underskriften? Ja, det kunde man inte säga riktigt säkert, men det var säkert flera stycken, kanske inte helt säkert, men några var det då absolut.

Så jag tog sopkassen och gick ner och stoppade den i sopnedkastet, satte på mig solglasögonen, och gick ut för att gå runt kvarteret och kanske dricka en kopp te i den där trevliga tebutiken på andra sidan, där jag en gång varit inne och frågat pris på den där läckra engelska marmeladen dom skyltade med i fönstret. Jag hade varit så när att slå till, det var säkert ett år sedan och jag var så glad, och tanten i butiken var också glad och  pratade för sin vara, och  menade att det var en verkligt god marmelad, kanske den godaste som fanns i hela världen.

Jo, den skulle jag nu ha om inte annat, inte hade jag råd, men det var liksom för att knyta ihop en öppnad tråd i livet som länge legat och väntat på sin lösning. Jag anade något gult och kom iväg.

Utanför glassbutiken satt en kär anförvant och argumenterade rätt intensivt. Jag stannade och såg på honom. En lång stund, men det tog nästan en minut innan han tittade upp och blev glad för att han såg mig. Jag pekade vänligt mot honom och fortsatte min väg.

Vid Seven Eleven gick jag in och köpte ett frimärke, klistrade det på brevet till doktorn och la på i den gula brevlådan runt hörnet.

God marmelad. Vad var det nu för sort? Jag minns inte. Det var väl något dom hade importerat speciellt från England.

Jag passerade den ena butiken efter den andra, en pub, en liten restaurang, en affär som sålde italienskt målat porslin. En kypare vid puben klantade ner någon plåtburk på fel ställe, och den skramlade som ett brudparsekipage över hela gatan.

Så var jag framme vid hörnan. Var fanns tebutiken?

Hade jag verkligen passerat den utan att märka det?

Jag gick tillbaka och tittade noga in i varenda lokal, nej ingen tebutik, ingen vänlig tant som väntade med sin varma blick med vädjan om att få sälja världens godaste marmelad.

Jag vände igen. Nej, butiken var borta, och jag kunde inte ens identifiera var den hade legat.

Kände en liten sorg i hjärtat över förändringen.

Mitt i alla denna vardagliga aktivitet hos alla som flöt omkring i sitt dagliga id.

Minst två försvunna vattenhål här, kom jag ihåg. Dels det underbara, urgamla bageriet med världens godaste wienerbröd, och dels det fina urmakeriet med sin stora klocka som gatuskylt.

Allt borta. Vad hette bageriet? Till och med namnet hade jag glömt bort. Efter det utlovades att förändringen skulle bli obetydlig, men det visade sig vara en lögn. Man drog in konstiga utländska smårätter och gjorde om den gamla fina inredningen till något kantigt modernt och sterilt. Vad hette bageriet? Var det inte något med pojken? Dalpojken? Jo, det var det. Konditoriet hade säkert funnits i femtio år, konditori Dalpojken på Rörstrandsgatan 15. RIP.

Tebutiken ska vi bara inte tala om, den fanns i kanske fem år, och var väl en av många drömmar av skilsmässopengars investering.

Det gula flöt iväg och jag kände bara en stilla sorg, och insåg att det här var bara början.

Ja, jag vet vad jag skulle göra. Definitivt inte åka till Medelhavet eller Thailand.

Kanske till något litet fik i någon småstad söder om Mälaren.