Dagens ojoj oj.   

Numera kommer uppdateringarna helt oförblommerat rakt på, utan minsta ursäkter eller förklaringar.

Plötsligt läser man en krasst och vasst påträngande text på bildskärmen om att uppgraderingarna är klara att installeras. Punkt och slut.

Ingen förklaring, ingen upplysning. Vilka jävla uppdateringar?

Det gäller såväl Windows som Adobe, förmodligen andra väsentliga program också, som man har djupt installerade i datamaskinen.

Bara att hålla med och acceptera. Man kommer inte undan.

**************************************************

Råkade titta på damernas linjelopp. Vilken mardröm! Denna tjocka klunga av cyklister, kanske flera hundra, tätt, tätt, i ett fem mil långt lopp, jag undrar hur långt, fyra timmar eller så?

Jag vet ju att Emma Johansson faktiskt vann i förra OS i Peking, det var en olympiad det i ordets nya bemärkelse, vilket var en oväntad sensation, och nu hoppas man förstås att hon ska upprepa den bravaden.

Engelsmännen stod i går och väntade på sitt guldhopp, men han kom visst på sextionde plats eller så. Drömmen om guld sprack totalt, och två helt oväntade förmågor segrade. Så kan det gå i olympiadtävlingar.

Men varför mardröm? Ja, för mig personligen är det känslan av obehag i täta cykelklungor inför risken att kollidera med andra och annat. Jag kan tänka mig att människor som inte är vana vid riktig segling kan uppleva motsvarande obehag, när man ser lutande båtar, höga vågor, kullseglingar och det hårda, trista jobbet med att navigera och att slita i skot och stag.

Usch denna migrän, tydligen kombinerad med näranog nackspärr. Har ätit några tabletter, inte hjälper det. Sorgligt.

*************************************************

Ur led är tiden sa William, och det har troligen alltid någon sagt i alla tider.

Men nu vet vi faktiskt, att vi snurrar rakt emot förintelsen under ett stadigt tjafsande och snattrande, som om allt var helt OK och ingenting har hänt.

Hela tiden visas det som händer helt oförblommerat, ingenting döljs eller hymlas, men massor av information vinklas, omtolkas eller metamorfiseras. Det kanske mest tragiska i hela denna fundamentala sak är, att det sannolikt inte sker medvetet eller avsiktligt ont i uppsåt.

Det sker bara i naiv förtröstan på att allting nog innerst inne är bara bra.

Alla är ju små svenskar innerst inne, svenskar som är snälla och vänliga, aningslösa och med ett humoristiskt deltagande leende  i mungipan. Skämtar du?

Det vore lätt att här göra en lista över dårskapen, men som utomstående väntar jag med det ett tag till.

Denna satans huvudvärk. Tabletter, tabletter, helvete.

"Att leva med smärta."

Vad hjälper det mot smärtan att producera sådant trams? Ingenting går att använda som tröst för tigerhjärtan, det hjälper inte att jag vet, att miljoner minsann har det likadant eller värre.

Nåja, sedan dör man och lidandet får äntligen ett slut.   

Stackars Emma fick punktering, lyckades hinna ifatt klungan, avancera och slutligen rulla in på sjätte plats. Ingen kommer någonsin att få veta hur det annars kunde ha gått. Man kommer att tänka på Winston Churchill. Det dröjer länge innan man begriper sitt misstag.

**************************************************
**************************************************

Sedan kommer Sara. En av många vackra Saror.

Sara Sjöström, som ska ta medalj i sitt andra OS, hon var ju med redan i Peking för fyra år sedan. Nu är hon arton och vårt största medaljhopp.

Hennes mamma o pappa sitter på plats, och ska titta på det där hundra meters fjärilsimmandet.

En egendomlig gren, men i egendomlighet föga betydelsefullt märklig jämfört med alla andra egendomligheter som snurrar med vår stackars jord, nu inne på de sista varven.

Fast det är väl inte jorden, utan snarare kulturen, som går under. Det var mindre än hundra år sedan dom där människorna skar bort sin bästa bit, för att sedan ägna all återstående tid till att förklara vilken duktig operation man har gjort samtidigt som man desperat säker stoppa livssaften från att rinna ut.

Om det blir några över, kommer det, som en klok man har yttrat, bli mycket svårt att förklara hur planetens högsta kultur kunde gå under med god hjälp av miljoner efterlevande, som hellre tittar på TV utan att begripa vad de ser, än att i desperat bestörtning gå ut för att göra något åt saken.   

Halleluja!