I dag fick jag för mig en längtan att promenera runt Kanalen igen.

Minus 11 grader Celsius är dock på gränsen.

En skjorta, en tunn tröja, en vinterjacka med kapuschong, handskar, strumpor, långkalsonger och vinterskor.

Jag startade klockan 10:38 och var nere vid båtplatserna åtta minuter senare

Båtarna sover sannerligen sömnen, som stilla situationen skapar. På en av farkosterna finns en skylt med talet fem, är det månne en hastighetsupplysning?

Så kommer den vackra Karlbergssjön i sin vinterklädsel, Det verkar som om vattnet har frusit helt nu.

För några månader sedan tog jag en fantastiskt vacker bild med detta motiv, där ännu en del av ytan var öppen, och en annan del hade vita fält som i en vacker målning. Den bilden finns här i denna blogg nånstans, om du skulle orka skifta över en stund.. Nej förresten, jag lägger in den bilden här, så slipper du hoppa:

Men återigen, fan, JAG HITTAR DEN INTE!

Alltså leta, den bara får inte vara försvunnen... nä, detta svammel ledde ingenstans, jag måste ta ett gigantiskt tag i hela skiten, måste finna stabila riktlinjer.

Sedan passerade jag 10:50 kanalen med kolonilotterna på andra sidan. Helt igenfruset, inga ankor simmar emot och hoppas på att bli matade.

Var framme vid bron 10:58 och tog denna vackra bild.

Nu började det emellertid kännas ganska så kallt, handskarna räcker nätt och jämnt. Särskilt när jag måsta ta dem av mig för att fotografera med den iskalla kameran. Att den faktiskt fungerar i kylan! Men kyla... det kan vara mycket värre, som vi alla vet.

Klockan 11:21 var jag på fiket Florence Nightinggale och hade beställt en kycklingklettrekantmacka och kaffe med två sockerbitar. Alltså en slags sandwhich i trekantig form som innehåller något slags kletig föda med bland annat kycklingpartiklar.

Mackan var sannerligen inte rolig, jag begrundade smakuppplevelsen, när jag långsamt tuggade den i mej, det var inga enkelt definierbara smaker. Ärligt talat var det ganska hemskt, men förmodligen i paritet med livsmedelsverkets fördomsfyllda rekommendationer.

Slarvläste i en vulgärtidning av den gratissort som tillhandahåll lite här och var, Metro hette den visst. Bara det. Någonstans finns en omfattande tidningsredaktion, med allt som hör till av högavlönad personal, som ska försöka dra ihop något lagom sensationellt och om möjligt oponionsbildande.

Råkade snubbla in på en förtjusande bloggsida om julen. Kolla!

Ska man tycka synd om miljöpartisterna? Där finns också ett dilemma. En gång i tiden eliminerade man upptäckare och vetenskapsmän som hade lyckats ta reda  på stora sammanhang, och man gjorde det i styrkan av den dominerande vidskepligheten som har tillskyndare i alla läger och i alla tider. Visst är det synd om alla dessa vilseförda varelser, de  begriper ju inte bättre, men den skada de åstadkommer är så fruktansvärt stor, att inga botemedel tycks hjälpa.

Jorden runt solen, månen runt jorden, Saturnus vaddå, universum runt andra universa. Sitter du och metar vid Åkersbergskanalen är det ointressant vad som utspelar sig på stranden av Iwo Jima. Men det kan ju vara skoj att fundera  på, som så många andra har funderat, grunnat, begripit och undrat genom årtusendena.

Själv är jag lite dum, och har svårt att hänga med i svängarna, men jag saknar inte hederlighet och kanske är det just så, att ärligheten och den vänliga, sanna vägen, är den enda som står till buds för oss dumma, som ändå mer eller mindre oavsiktligt lyckas klura ut de verkliga sammanhangen. Klassiskt är ju bilden av det lilla barnet som så rakt på sak beskriver vad som händer, med samma rättframhet som i en katastroffilm på bioduken.

Jag hade den oändliga lyckan att råka halka in på mineralogin och därigenom hela kunskapen om jordens historia, och de åren jag undervisade i ämnet på Stockholms universitet, är väl mitt livs utan jämförelse största och mest meningsfulla.

Tänk om man kunde få in fler miljöpartister på en sådan väg, i stället för att låta de arma, livsfarliga stackarna flyta omkring med sina missuppfattningar i den enda värld de känner liksom de trettio nykläckta kardinalfiskynglen i mitt akvarium?

Till och med jag har insett att mänskligheten inte på minsta sätt har lyckats ens snudda vid en kursförändring.

Sorgligt är det förvisso.

Kylan gjorde att jag vid passeringen av Kungsholmsgallerian, tog rulltrappan ner till nästa passage, och tog bilder av både rulltrappan med två tidstypiska flickor på väg ner, och det livsfarliga, blankpolerade golvytan mot nästa utgång mot Sankt Eriksgatan.

När jag kom åter hem, köpte jag fyra vichyvatten, mjölk och två stora chokladbiskvier på ICA Sankt Eriksplan av den söta lilla vänliga flickan i kassa ett, som alltid med ett leende räckte mig kvittot på transaktionen, som jag alltid begär.

Kajsa har varit på SÖS och fått en slags stövel i stället för gipset, vilket får mig att tänka på mitt effektiva halkskydd, som dock är livsfarligt på hårda, blankpolerade golv. Nu kan hon ta av sig stöveln vid dusch och bad, men ändå ha ett adekvat stöd när hon försöker förflytta sig.

Nu har jag druckit påtår och de två maffiga chokladbiskvierna, mums!

Trumpetövande

I förmiddags liksom varje dag systematiskt ambisövande ner i från lägsta klingande E och upp till höga klingande ass. Tonen kommer så sakteliga. Tänk om man hade kommit att tänka på detta sätt, när man började vid fyllda sjutton års ålder?

Superviktigt när man övar är, att man hela tiden är medveten om vilka toner man spelar. Hur ska man då definiera den medvetenheten? Praktiskt är ju förstås att man alltid håller reda på vad den klingande tonen heter, men det ska vara ett medvetande på djupet. Om du någonsin ska kunna spela tillsammans med andra, är det förstås viktigast, att du har ett gott gehör, en god intonation och en god stabilitet i tonsituationen. Där kommer du inte undan,  helt enkelt.

En dag ska jag presentera alla mina många hundratals spelningar jag har varit med om i så många trevliga grupper, och i den presentationen finns några pärlor, som jag lever länge på, som Kenneth Ahrnström en gång påpekade.

ADHD

Förresten, är du under arton år?

Har du klart svårt att koncentrera dej?

Har du svårt att sitta stilla?

Då kanske du lider av Attention Deficit Hyperactivity Disorders, och kanske borde käka Ritalin?

Jag har ett antal kompisar som ideligen hävdar att de har detta ADHD, vilket i deras fall fullständigt saknar förankring, vill jag påstå.

Det värsta är nog dock att koncentrationssvårigheterna ofta inte alls saknas, när det gäller att sitta vid datorn och spela sjuka krigsspel till exempel.

Nej, gör som Stålmannen! Var snäll, klaga inte, älska allt vackert och fint, ha inga fördomar, och var inte vidskeplig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...