Det tragiska mordet på Saddam Hussein

Kryssning med La Vie till Nystad

Om Triola Alice många fina trioler

Kinesiska vikingasajter

Mitt stillsamma 75-årsfirande i Uddevalla om en vecka

Sanningen om Säkkijärven polka

Nära  Music Skill-målet i Sims social

Lussi i livet som kallar sig Lusse som heter Lucia

Kårsdragets tragiska degradering till showorkester utan publik

Studiebesök på KTH

Folk e inte kloka

faktiskt mycket mer, det kommer senare!   

 Kajsa ringde i går förmiddag och undrade om jag hade lust att titta på Miras arbeten, som de ställde ut i Värmdö Gymnasium vid Gullmarsplan, där hon går i sista gymnasieklassen.

Ringar hette det förr, det var en bra beteckning, som skiljde sig  från andra nivåuppsättningar; undras vilka övernitiska städande hjärnor som tog bort det? Ringar hette det i Göteborg och sannolikt hela Sverige redan i början av nittonhundratalet, kanske ännu tidigare, vad var det för fel med det? Att historiken härleds ur betydelsen "sitta i ring" runt sin lärare, gör väl inte ordet årskurs som infördes på 1960-talet roligare? Förresten heter det ännu boxningsring, men det är väl ingen som bryr sig, hur fyrkantig den än numera av många skäl är.

Det är trevligt med gamla begrepp! En fasa är nuvarande Västermalmsgallerian som är ny och definitivt ligger på Kungsholmen, och inte minst Norra Station ett namn sedan järnvägens i Sverige tillkomst på 1800-talet, som alla ännu känner till , men som ska transsubstansieras till Hagastan, fastän det alls inte ligger i vårt kära gamla Haga.

Dumt, sjukt, enfaldigt och med doft av profitvärldens obehag. SÄG INTE EMOT!

Skolan hade öppet hus kombinerat med en liten julmarknad.

Det blev ett  trevligt besök.

Efter tolv minuters väntande vid den vidlyftiga men trevliga Gullmarsplans tunnelbaneentré, kom så Kajsa, och vi gick ner till skolan.

Det hade kommit helt lätt med snö på marken för första gången i år, men täckte kanske till max tio procent.

Redan i skolentrén märkte man den positiva och trevliga miljön.

Unga människor på väg, oftast glada och söta, viss övervikt av tjejer.

Vi steg in genom dörrarna och ser omedelbart till vänster ett välskött akvarium med kolblock som dekoration på botten.

På den södra kortvägen sitter två rätt omfångsrika anslagstavlor med koncentriskt halvcirkelformat uppsatta färgbilder på skolans personal. Vi studerade tavlorna ett tag, innan vi gick upp trapporna till nästa plan, som tydligen fungerar som en central med stor ljushall med en hel del sittgrupper runtom.

Där vid ett långbord till vänster satt Mira med klasskamrater helt avspänt och bevakade elevarbeten och annat som fungerade som julmarknad.

Lucia

Just som vi kom fram till bordet, började sång uppifrån tredje planet i ljushallen.

Det visade sig vara generalrepetition av ett kommande Luciaframträdande.

Vilken lycklig tur!

Jag satte mig i en bekväm stol och lyssnade igenom hela föreställningen.

Mycket väldisciplinerat och vackert. En egendomlig dragning på vissa toner som nog måste skyllas på den moderna svenska popsångtekniken.

Dirigenten stod mitt emot kören på första radens balkong. Hon gjorde några få avslag och kommentarer, annars verkar allt komma att fungera mycket bra.

Så fick man även i år höra de vanligaste luciasångerna, och helt gratis dessutom, framförallt får man slippa gå upp sex på morgonen, även om det onekligen har sin stora stämning.

Alla låtar var välbekanta, utom en kongenial tonsättning av Viktor Rydbergs Tomten, som jag aldrig hört tidigare.

Midvinternatterns köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma, alla sover i enslig gård, djupt under midnatts timma.

Tack Maggan för denna rättelse i den höglitterära minnesgrytan!
Naturligtvis tänker jag på salig MADs travesti, som en gång inlärd inte glöms i första taget:

Midvinternattens köld är hård, kärnorna knastra och flamma, Allan sover i enslig gård, samma gör Allans mamma.

Så gick vi runt o tittade litet. Allt verkade städat och välordnat, ingen störande livlighet, endast ett intryck av att här pågår någon form av dagligt arbete eller studier.

Men det fanns ett ganska irriterande undantag.   

Samtliga bord ute i ljushallens periferi var fulla av matrester som brödbitar, papper, smulor, halvtorkade gurkskivor och senap, äckligt och fullkomligt onödigt.

Här var det något som har brustit i organisationen.

Sannolikt borde detta städas av barnen själva, men det hela strandar troligen på kontrollbrist och obefintligt delegerande.

Om inte annat borde det dagligen utses någon jourfunktion som har ansvar.

Detta påminner om den bristande sjukhusstädningen som en gång sköttes minutiöst av avdelningarna själva med en stenhård översköterska i den högsta ledningen.

Den är nu utdelegerad på entreprenad, på alla sätt otillfreställande.

En parallell i denna skolas julmarknad var att man inte fick servera/sälja kaffe, då det påstods skulle inkräkta på entreprenadverksamhetn hos skolans kafé på nedre botten. Urdåligt!

Bort med entreprenader och profitiskt tänkande i ett samhälle som en gång var, och som annars vore så vackert.

Vi gjorde en sväng in i bilblioteket också, vilket gav ett intryck av mycket god organisation och ordning.

En grupp koncentrerade elever var till synes engagerade i någon slags grupparbete, kanske en inlämningsuppgift. De var så koncentrerade att jag tror de knappt märkte av vi gick runt och tittade.

Tack för en trevlig upplevelse, Värmdö Gymnasium!   

Jag försökte skicka ett epostbrev till skolans expedition för att få svar på frågan om varför skolan ligger i Johanneshov, men heter Värmdö gymnasium, och för övrigt när skolan byggdes och startade sin verksamhet. Men där kom man inte fram. Antingen fungerar adresserna inte, eller svarar folk inte, det är en sorglig spinoff i dagens högteknologisa värld. En sak är klar, skolan är populär och framgångsrik och alla elevplatser upptagna de närmaste terminerna.

Sedan skriver jag ut alla sidorna och sätter in i en pärm. Vad annars är det för mening, om man inte i lugn och ro kan sitta och bläddra igenom; det blir som en hel bok, fast den kräver antagligen nytt kolpulver till skrivaren för tusen kronor. Ve!

Stoppade låneboken i kassen.

Ner till Pressbyrån o köpte månadsmärke för fyrahundranittio kronor, ett ohyggligt ingrepp i den krympande soliditeten.

Bort till treans busstation just som trean naturligtvis gled ut ifrån hållplatsen.

Sitta och vänta, börjar det inte rentav snöa lite finkornigt?

Fyran kom, tog den i stället och for till Stadsbiblioteket.

Numera är alla läsplatser i biblioteket upptagna. Jag minns i min barndom när det var endast några få enstaka kunder, och man måste tala mycket tyst, annars kom tanterna och sa till.

Boken in i det stora återlämningsinkastet med streckkoden neråt.

Boken återlämnad OK, man trycker på bildskärmens kvittosymbol och kvitto kommer, boken är återlämnad: Håkanson, Kaj, *Ovetande och vetande", som jag lånat i avsikt att finna något om människans tidsuppfattning. Men där stod ingenting sådant, det var mest psykologi, om människors beteende vid otrohet och annat hjärnskrynkligt.

Gick upp till Odenplan och upplevde röran. En buss Två kom, men han skulle inte passera  Karolinska.

Bakom kom en fyra, som smet iväg.

Jag gick neråt Sankt Eriksplan.

Två tuffa små snyggisar i tjugoårsåldern passerade arm i arm i rask takt, så lika, så unga, så glada.

De stannade plötsligt och fnittrade av någon obekant anledning, och jag passerade.

Efter några minuter kom de farande igen och gick om mig, stannade igen och snodde in i en antikbutik. När jag kommit ner till Sankt Eriksplan gick naturligtvis trean, och arm-i-armtjejerna kom ikapp igen.

Det var alltså den andra trean som gick just som jag kom. Jag gick över till hållplatsen ändå, och sedan, märkligt nog, kom en trea till, och den var dessutom nästan tom. En skön färd till Karolinska sjukhuset.

In till kassan som var köfri, tjejen tog leg och knackade på datorn, det tog en oväntat lång tid, 390 kronor till, fasansfullt, men hon fyllde i det i frikortet, kanske det blir någon utdelning i förlängningen.

Gick in på toiletten, men vände då det stank något avskyvärt och jag vandrade in till nästa WC som var tom och ren.

Passerade då provtagningsavdelningen och satte mig i kön på ren impuls. Lika bra att få det gjort. Jag hade skjutit upp alltför länge.

Min tur, pling-plong.

En liten söt, lagom knubbig sköterska. Det luktade vitlök och jag påpekade det, hon berättade ett det var en tidigare patient.

Så blev hon alldeles konsternerad, när jag bad henne sticka i den stora, tydliga venen i underarmen som jag lärde mig av en proffsköterska på en akutmottagning för många år sedan. Honr ropade, aningen desperat, på sin kollega, åjo, det skulle väl gå bra, gjorde ett försök som gjorde enormt ont, och nålen kom ingenstans. Kollegan demonstrerade och stack nästan helt smärtfritt. Jag kommer att tänka min avsky och irritation när man visar nålstick i TV. Varför i fridens namn ska dom fokusera på sådant? Det är ju klart obehagligt och onödigt.

Minns när jag låg på militärsjukhuset på I4 i Linköping för en förkylning. Om man hade minst 38 graders feber, blev man rutinmässigt inlagd.

Det skulle tas prover, kanske sänkan, och en ny sjukvårdare skulle lära sig.

Vi var sex sjuklingar i salen. Sköterskan styrde efter en kort tvekan stegen direkt mot mig.

Det var en stor tur, hon skulle visa hur man gjorde för sjukvårdaren, som skulle göra det för allra första gången.

Sen låg jag där, smärtfritt stucken, och följde hur de andra med svårighet sökte dämpa ljuden av smärta, det var en stor fasa i salen.

Tog en bild av  Foyen på Karolinska som minne. Med kvällstidningarnas löpsedlar och allt.

Tänkte köpa en bit godis, men struntade i det.

Ner till buss Trean. Nu massor av folk, det var den mörka tiden på sena eftermiddagen när folk slutar jobbet. Jag fick dock en sittplats med fin utsikt, men många fick stå i bussen som blev alldeles fullsat.

Den korta resan in till Sankt Eriksplan tog ovanligt lång tid.

Når jag kom in i porten och halade fram nycklarna kom en liten blond dam nerstruttande för trapporna i värsta fläng, där kunde man verkligen prata om full rulle.

Ja, detta är verklig blogg!

Jag har nu arbetat superintensivt sedan tidigt i morse. Har sorterat kilovis, dimmorna skingras, skingrorna dimras.

Som kaffe med punsch, knaffe med pnusch, har man en gång hört det, sitter det.   

Äter filmjölk med hårt bröd och socker. Gott. Gammaldags.

Känner att jag måste bromsa en stund, men har ett dilemma.

Borde fara till Karolinska för att betala räkning, men har inget sjuttiokort!

Ska jag, eller ska jag inte köpa detta kort? Jag kommer att använda det mycket, eftersom det kommer att gälla ända över nyår, men den disponibla summan till nästa utbetalning är klart på gränsen för liten.

Vad ska jag göra, vilken vånda, vilken ångest! Det är för långt att gå, det orkar jag inte längre.

En kamrat från den professionella, musikaliska världen påpekade att en blåsare som jammade i Studentorkestern, uppenbarligen var väldigt förtjust i trioler,  hon borde kallas "Triola" sa hon.

Så jag skrev det till Studentorkestern på mejlinglistan, hoppas det funkar, min lilla idéspruta tycker nog det är kul. Hon har humor, min lilla vän.

För många, många år sedan satte jag mig ner, eller snarare promenerade runt, levde med tankarna, mina egna tankar, och begrundade tiden.

Motivet var att förklara denna fråga som många människor med tidsuppfattning förr eller senare ställer sig!

Så löste jag det, så enkelt, men oöverblickbart på samma gång, det var som ett skimmer, och jag kunde hanskas med hela livet  på ett nytt sätt.

Långt senare gick jag igenom några följdriktiga tankegångar som vidgade insikten. När man slutligen når denna överblick uppkommer en djup glädje och man kan återgå till den gamla pregnanta sentensen
odi profanum vulgus et arceo.

1. Endast en bråkdel av allt liv som finns och har funnits här på den enda jorden, har tidsuppfattning.

 Tidsuppfattningen kommer endast hos vuxna, helt utvecklade individer. Ett barn har ingen tidsuppfattning, liksom inte heller ett djur eller en växt. De kan visserligen förutse vissa skeenden och reagera, mer eller mindre medvetet, om något ser ett träd falla kan det försöka rädda sig undan, men inte säkert förutsäga.

2. Fundamentala element är sådant som kan förutsägas på lång sikt, vilket därmed hos den oinvigde kan ge intryck av magi.

När uppkom medvetenheten om konceptionstiden? När uppkom medvetenheten om vår egen födelse och död?

När uppkom medvetenheten om himlakropparnas relativa positioner?

Vi vet att detta skedde mycket tidigt, då vi har sekundära yttringar som visar det.

Exempel är så nya företeelser som pyramiderna, grottmålningarna eller Stone Henge.

Kanske satte man ett märke om dagen och lärde sig årets längd?

Som en enkel adventskalender:

 
Denna lilla kalender fick jag av min dotter den 30 november. Formatet är 17,5 x 11,5 cm. Den räknar dagarna till julafton, men idén är säkerligen urgammal.

3. Allt vetande, alla tankar hos en tidsmedveten varelse, är påhittat av andra tidsmedvetna varelser. Detta betyder att en oerhört stor massa av av vårt vetande är tankebryggor med stöd endast i tidigare varelsers hjärnor. Det finns således ingenting utanför detta, inga gudar, inga makter som styr eller direkt påverkar vårt liv. Men det existerar en gigantisk vetenskap om allt detta, som endast är påhittat och som på biblioteken rubriceras som religion, filosofi, psykologi och liknande. Här finns många hyllmetrar. I tidigare generationer sökte man förmedla och bevara sådana påhittade kunskaper genom muntlig generationsöverföring. Många element i generationsöverföringen speglar verkliga skeenden.

Allt annat är sagor, gissningar, hypoteser, skenbilder. Men dessa skenbilder kan upplevas minst lika verkligt som verkliga. Det är samma tanke som meddelas av Strindberg angående inbillade sjukdomar: "Skulle den sjukdomen vara lättare att bära än en verklig?"

Se här rubrukerna om en del av vidskepelsens kunskap på stadsbiblioteket i Stockholm.

Jag frågar mig om till exempel övergången från neandertalmänniskor till homo sapiens kan förklaras med skillnader i tidsuppfattning? De överlägset flesta antalet arter av levande varelser på denna vår enda, kända jord har dött ut för mycket länge sedan. Fram till de sista sekunderna av livets existens har detta gått helt av sig själv.

Livets mening är att döda och konsumera andra levande varelser.

Så har det alltid varit, och så är det idag. Det finns dock inbyggda element i de reflexmässiga beteendemönstren som delvis skyddar den egna arten. Därav vår naturliga motvilja mot påträngande migration.

Ecce res! Se varelsen!

Den har perceptioner för att orientera sig, till eller från andra. Den har taggar, klor, käftar, sugsnablar eller giftkörtlar, för att döda andra varelser. Den har extremiteter för att kunna förflytta sig för att döda, eller undkomma faror. Och mycket mer. Fritt för förslag.

Vilken skönhet ligger det inte i detta!

Livet är underbart, och vi människor, eller en del av oss, arbetar oförtrutet på att fördjupa vårt vetande och skingra dimmorna. Frågan är dock om vi någonsin klarar att utrota vidskepelse och inbillad tro.

Jag för min del kämpar med mina små vardagliga ting, och betraktar klockan som går. Går på död räkning, även om den är radiokontrollerad från Frankfurt.

Jag kommer en liten bit varje dag, det är så mycket man kan begära. Däremellan äta, sova, toilett, hygien, disk, komponera, läsa, skriva litet, öva musikinstrument, laga saker, kontakta omvärden, tämja datorn, betala räkningar, sortera kvitton, papper, pärmar, läkarbesök och dricka kaffe med skorpor.

Vi har nu två nära liggande längtans mål, som jag ska försöka se på kompisens TV: Den Finska självständighetsdagen och Nobelfesten, i år med underbara programledare, det ska bli underbart, bara inte förväntan dödar upplevelsen!

.

Man går ner och tittar på bokningstavlan, när man tycker att det börjar bli dags.

Finns tid?, finns inte?

Nåja, nånstans brukar det finnas ett tomt hål där bokningsnyckelcylindern ska sitta.

Ibland glömmer man bort det, ve och fasa, för en och annan innebär det en liten glädje, då en tid visar sig oväntat ledig.

För många år sedan var det ett annat system, man skrev upp på sitt namn på en lista, som man alltid ögnade igenom, och tänkte på vilka det var, efternamnen  i klartext, Johannson, Zweifel, Dowen, Berg, Rennerlinn.

Några gånger förekom också kändisar från teater och media.

Sedan blev det hopplöst anonymt, ganska trist, man försöker memorera nyckelnumret, om man råkar stöta på någon, men det blir liksom sällan något med det.

Nu vet jag i varje fall vem det är som har 304 och kanske några till. Vad har jag för glädje av det? Inte mycket, kanske någon liten glimt av igenkännande, där är han, där är hon, tvättar om en vecka, tvättade i går eftermiddag.

Om man träffade på någon som man sett förut, kunde det bli lite konservation, hur gick de med honom, vart tog hon vägen. Man fick veta om sådana som dött, det fanns visst några släktingar i Finland, dom hittade honom efter flera månader. Kanske hade man anat att något var förändrat, då man inte sett vederbörande på så länge.

Farligt med tvättstugor. Någon enstaka gång har man gjort fel och det kan få konsekvenser. Ja, man blir själv väldigt irriterad om någon inkräktar i ens bokade tid, kanske flyttar kläder, till och med stänger av mitt i tvättproceduren, fasa! Det finns surpuppor och vänliga trevliga bekantskaper, efter några år försvinner dom och man saknar dom, vad hände? En del beter sig som om man tänker slå ihjäl dom eller våldta dom. Det är väl mänskligt, men lätt kränkande.

Jag kommer att tänka på flickan i Heller's Moment 22 som hela tiden helt oväntat yttrade "Du ska inte tro att du får ligga med mig". En del unga damer ser för övrigt ut så, även om dom inte blir överraskade i någon tvättstuga. Lite ledsen blir man allt. Man försöker på sin höjd vara lite trevlig. Det bästa är att hålla käften, eller att göra som fransmännen som i trapphuset mumlar ett "excuse..". Man ber om ursäkt för att att man råkar mötas. Ju sötare dom är desto ilsknare går blicken. Ja, man kan förstå dem. Det finns nog mången som skulle vilja. Så är det med skönheten, och allt som hänger samman med den starkaste av drifter.

En gång för länge sedan, på Hammars tid, var det en trevlig dam som visade hur vi gör här, med kläder som kommit på fel ställe, vi lägger in byltet i strykrummet helt enkelt, utan prut. Så det så!

Timmarna i tvättstugan är oftast ensamma timmar, där man arbetar med sina minnen som kommer snurrande. Tankar på dom som har flyttat för länge sedan. Tankar på andra tvättstugor, där man bott eller bara hjälpt till med tvätten. Det finns ett visst varmt vemod där, tankarna på den relativa rörelsens framåtskridande, tiden alltså. Konstigt nog upplever jag det just i själva upphängningsmomentet, det verkar som om man alltid kommer att tänka på någon, när man hänger upp sin skjorta eller sitt lakan, kan det vara den lite extra ansträngningen som genererar aktiviteten?

Minnesbilderna av andras tvätt, minnesbilden av den okände med de kritvita underkäderna. Allt Vitt, sånt man inte trodde någon använde nuförtiden.

En gång glömde jag min nyckel i något plagg i duschrummet som låg intill tvättstugan, utan nyckel kommer man ingenstans, inte hem, inte in i förråden, man känner sig så totalt utestängd.

Det var ett ungt par där nere, jag visste att dom var där, för dom hördes och jag hade sett dom gå in, och jag vågade inte bulta, det var så förtjusande, dom höll på.

Kan väl inte vara så länge, tänkte jag och smög omkring, men det tog mycket längre tid än man kunde tro.

Till sist kom dom ut, och jag meddelade min fadäs, jag fick låna deras nyckel, som också gick till duschrummet, flickan log, men blev illröd i ansiktet.

Långt senare såg man tvättar med massor av småbarnskläder, plagg som med åren blev större och större. Vinter, sommar, höst och vår.

Man mötte barnvagn i hissen, barnen blev fler och lärde sig tala själv, och så en dag var dom borta allesamman.

En  gång något obehagligt.

En hård man som definitivt såg ut att ha hamnat på fel ställe, han hörde alls inte till huset. Jag backade och undrade om han tvättade, han gav mig en blank, hård blick, blessyrer i ansiktet och knogarna, gick därifrån.

Inne i torkrummet hade han hängt en blodig T-shirt, som han försökt tvätta utan tvättmedel. Den torkade, blev hängande i månader, och flyttades väl in i strykrummet så småningom.

Ja, det är så många som har flyttat. Några fick jag någon liten kontakt med, några har jag kunnat följa diskret på avstånd i andra städer, men minnesbilden av saker i tvättstugan lever kvar. Ett par fransiga, urtvättade jeansshorts låg i strykrummet i över ett år, Jag anade vems det var, hon var utomlands, kom tillbaka, jeansshortsen försvann, och sedan har det gått många år.

Nu torkar min tvätt därnere, och jag funderar på vad jag ska göra till middag.

Vid den stora genomgången av dokument kan man till att börja med konstatera, att när man väl har börjat, är halva jobbet gjort.

Dimidium facti est coepisse. Ausonius (310 - 393) har några tänkvärda tillägg också, men andemeningen finns ju här.

Då har man passerad prokrastineringen och ser en form.

När man ser formen, gäller det att inte fördjupa sig i detaljer med detsamma. Om du vet att bunten alfa på ett eller annat sätt inringar skattetekniska element, ska du vänta med detaljerna, förutsatt att inte just det skattetekniska är det som dagens arbete strävar till. Eller har bäring till som har blivit så modernt att yttra i affärsvärlden. Eller styr mot.

För min del hade jag bäring mot att finna dagboksanteckningar från senaste året, så jag går in i den bunten i stället, när den stora, övergripande uppdelningen är klar.

Hela tiden är jag medveten om Arnes kommentar om ipoder och Facebook: ”Någon ipod har jag inte. Jag är inte säker på vad jag skulle ha den till.”

Och så är det förstås!

Om man inte är sekreterare till en regeringschef, är ipoden rena barnkammaren, vem behöver prata i telefon på tunnelbana och buss? Vem behöver ha kurs till oviktiga, dilletantiska  faktakunskaper?

Bättre är det att lära sig något ordentligt, så kanske man uppnår något i förlängningen!

Livet är så vackert, därför är det roligt också.