Klockan elva styrde lotsens motorbåt ut genom Korsö sund med fem lyckliga passagerare ombord, som var så glada, att de rakt inte visste på vilket sätt de skulle ge uttryck åt sin belåtenhet. Havet låg som en spegel åt alla håll. Det var det underbaraste väder jag någonsin sett i Sandhamn.

Snart hade vi Sandhamnsarkipelagen bakom oss och styrde mot en blå rand vid horisonten, vilken skulle vara Björkskär. Vattnet stod stålblått mot de grå klipporna, solen brände härligt, havet öppnade sin vida famn österut, motorn puttrade pålitligt, och en liten första smörgåsvickning smakade storartat.

Så småningom växte Björkskär upp ur sjön med sina tvenne större öar, skilda åt av ett smalt sund, samt åtskilliga mindre skär. På sydsidan nära inloppet låt en otäck bränning, men den behövde inte oroa oss, för vi hade klart vatten, god utkik, lugn sjö och en båt, som var grundgående och gick endast sex knops fart.

Vi styrde in genom det vackra sundet och varseblev en stuga på den största ön.

- Det finns stugor på nästan alla ögrupper här ute, sa lotsen, men inga är bebodda. De har uppförts av skärgårdsbefolkningen till gemensamt bruk för övernattning under fiskefärderna och som tillflykt under storm. Oftast vet ingen, vem som rår om dessa stugor. Men i envar av dem ligger en bibel. För övrigt, tillade lotsen, är just Björkskär inte så trevligt, som det ser ut, för det finns gott om orm på de flesta av dessa öar, men alldeles särskilt på Björkskär.

Norr om Björkskär hade lotsen inte varit förut, så han fick ta sig fram efter karta och kompass. Kursen hölls nu nordostlig, och meningen var att gå ända till skärgårdshavets yttersta gräns i Skarvs skärgård. Om babord hade vi först Stora Nassa och sedan Fredelskärgården. Akterut hade Grönskärs fyr försvunnit, medan om styrbord Svenska högarnas fyrtorn avtecknade sig som ett streck mot horisonten.

Nu var vi ute i den verkliga vildmarken. På en solig klippa låg ett halvt dussin sälar och gassade sig för att dyka ner, när vi kom närmare, och sjöfåglar av alla slag svärmade kring oss.

Plötsligt mitt ute på den vida fjärden for Violet upp i båten med våldsam fart.

- Grund! ropade hon, Titta!

Vi tittade ner i vattnet, och verkligen syndes inte ett spetsigt berg liksom ett vidunder höja sig nerifrån djupet. Det såg för otäckt ut.

- Styrbord! ropade Stig. Ser inte lotsen?

Vi var alla förskräckta och väntade en grundstödning vilken sekund som helst, men lotsen ändrade inte kurs, utan log lugnt och sa:

- Ja, jag ser på kortet. Det är en grundklack. Men det är fem meters vatten på den. Och vi ligger inte en halv.

- Fem meters vatten här! ropade pojkarna och tittade ner. Vi går ju på nu, vet ja! Akta er!

- Nej, men sannerligen är det inte fem meter djupt, sa Violet, som fått tag i sjökortet och tittat efter. Men det kan då ingen tro.

- Neej, sa lotsen, inte när vattnet är så klart som här ute.

Men pojkarna trodde inte på de fem meterna ens, när dom sett på kortet, att det stod så. Det var inte möjligt sa dom.

Vid sextiden nalkades vi Skarv, där vi gick iland efter att ha funnit en utmärkt hamn på insidan.

Ser du 5,4 metersgrundet? Det har en utsträckning på säkert femtio meter, och måste vara en oerhörd upplevelse att se, när man är så långt ute att sjöhorisonten syns runt om. Åk dit och titta någon som har GPS, men betänk att vågorna kan vara rätt avsevärda i amplitud, även om det inte stormar eller ens blåser särskilt mycket! I storm bryter det naturligtvis, och syns på långt håll, farliga saker!

(ur Erik Pallin "En flicka på resa" J Beckmans bokförlag, Stockholm 1932)