Visst är det skönt att slippa frysa!

Just nu är det tjugofem grader i skuggan.

Det är för mycket.

Det är inte skönt, man kan inte ta av sig skinnet.

Vovvarna ligger och flämtar med tungorna långt ute, för att möjligen få lite svalka den vägen.

Jag kan inte ens ha en skjorta på mig, det blir kladdigt och mycket obehagligt, hjälper föga ens med kalla duschar. Gräset gulnar och torkar bort.

Sedan femtio år så där, har det kommit på modet att vara ute i solen, att ligga mitt i solen med halvnaken kropp och steka sig till malign hudcancer.

Människor kastar bokstavligen bort pengar för att resa till soliga länder och inte nog med att frivilligt bränna sig i solen kastar sig i det skitiga vattnet som ett havsdjur, det är sjukt.

De gamla skärgårdsborna, som nu är borta, skulle aldrig kommit på tanken att frivilligt gå ned i vattnet "Man e fäl ingen själ, heller".

Det är enbart dumt. Inte är det vackert heller med bruna människor. Det finns tillräckligt många miljarder av dem ändå, låt dem vara. En del är vackra, andra är fula, svart som vit.

Hur kan folk frivilligt placera sig i solen, det går ju tvärt emot alla inbyggda instinkter?

Man blir  bländad och svettas obehagligt

Redan som tonåring insåg jag med övertygande klarhet att, visst sol, bara man får vistas i skuggan. En skön skugga förutsätter ju en strålande sol. Själva skuggan under platanen är a priori född ur solen.

Och alla som lever i soliga länder undviker naturligtvis solen i största möjliga mån. Jag minns det med största tydlighet när vi bodde på Nicolas de Rivera 670 i Lima i Peru, överklassvillor med prunkande kolibribefolkade trädgårdar, fantastiska tropiska blommor av många slag.

Där var det skönt med kaffe eller drinkar under parasollen.

Det finns en myt om att brunbrända människor var de som var tvungna att arbeta i solen och de som hade behållit sin ljusa skönhet var priviligierade. Därmed skulle det vara finare att vara blek. Vilket trams!

Äldre människor (över trettio) blir ju dessutom helt skadade, med fläckiga förändringar i skinnet, ökande rynkighet och motbjudande slapphet i det solplågade skinnet. Kvinnornas överläppar krymper ihop som dragspel när hormonerna försvinner i fyrtioårsåldern, en motbjudande åkomma som på sin höjd kan botas med smärtande injektioner av botox eller restylane. (Jag känner en oinjucerad, som har världens vackraste läppar, det är alltid en fröjd att se henne.)

Det hela verkar bara bli värre för varje år som går.

Jag förstår det icke.

Det finns en servering på min gata där människorna sitter mitt ute i den skadliga, brännande solen, det är så svenskt, så dumt, så enfaldigt.

Alla, ALLA kvinnor har dessutom rakade ben som skållade grissvålar, antagligen tror de själva att det är snyggt. Det är en modegrej likt den moderna trädkultiveringen, man sågar, klipper och ansar, inte så mycket för att det behövs, som för att man kan göra det med moderna maskiner.

Solen är underbar så länge man slipper skadas av den.

Det är därför man har uppfunnit parasollen.

Nej, nu ska jag sortera kvitton, dagböcker, album och skriva en stråkkvartett.

  Varje gång man startar datorn, måste man ominstallera ljudkortet, oftast två gånger, innan det tar skruv.
 

När man sedan kör någon ljudfil, knastrar det och sprakar.

Ungefär så fel ett ljud kan vara.

Kortets teoretiska resurser är ju betryggande, men verkligheten synes vara en annan.

Detta är frustrerande säger jag mitt i alla vanliga snyt, nys, host och rossel.

Den här gången tycks kontrollpanelen strula också, vad gör man åt den?