Kontakter och synförmåga

Det är med det största besvär.

Mer belysning, lite enkla lampor på rätt ställen ska väl inte vara så svårt att åstadkomma.

Terminalglas, solglas, vanliga glas, inga glas på nära håll, av och på.

Leta kontakter, dra ledningar, sticka in på rätta ställen och försöka se vad man gör. De nya SATA-kontakterna så lätthanterliga, men man måste ju lokalisera var de ska sitta.

Samma informationer, vad är sanningen?

Sanningen, inget ljug, inget fusk i smyg.

Kanske man skulle börja ljuga? Snatta?

Kanske man inte får vara ärlig eller uppriktig, kanske man ska hålla käften istället för att meddela det man vet?

Är denna sommar kanske den finaste vi upplevt? Sol, vackra moln, dessa ljuvliga sommarregn.

Förgifta

Utanför porten har man uppenbarligen hällt på växtgift.

Den nyss spirande grönaste, gröna grönskan, har blivit gul och brun, och ruttnat av något gift som fastighetsskötaren sprutat på, för att han inte orkar dra upp de små fina grästovorna som spirat i sin mest smaragdgröna skönhet denna sagolika sommar. Det ser inte klokt ut. Onaturligt och sjukt som det faktiskt är, påminner om strålningsskador, död och förintelse.

Smaragdgrön. Inte visste man vad smaragdgrön var. Vi sjöng "Vi gå över daggstänkta berg", utan att ha en  aning. Först under mineralogitiden fick jag lära mig. jo det finns faktiskt smaragdgrönt. Ja, åtskilliga gröna mineral, men vackrast av dem alla är onekligen det där aluminiumberylliumsilikatet, som får sin fantastiska gräsgröna färg av en aning krom i kristallgittret.

Mest undrar man över vad det är för sjuka tankar som rör sig i de människornas huvuden, som får tankarna att kosta på och åstadkomma något sådant som att förgifta några grässtrån vid trottoarkanten.

Nya datordelar!

Nytt moderkort, nytt minne, ny processor core i5 2320, 3 GHz, samma hastighet som förut, men åtta gånger mer minne och enormt ökad busshastighet, nya systemfläktar som ska hålla processortemperaturen inom tillåtna gränser.

Då får Windows spader! Är det inte det ena, så är det tamefan det andra.

Opsystemet kan inte starta, allt blir sabbat, bilder, ljud, texterna, allt man sysslar med vid datorn.

Den som sa't han va't!

Så sant som det är sagt.

Vad hjälper att tycka synd om de arma nollor, som inte ens anar att de balanserar på dödens rand?

Svenska arbetare

Arbetare och andra hade ingen kontakt, ingen dialog, man pratade inte om det, bara dåligt samvete, sökte gemensamma ämnen i det dagliga livet, stor vänlighet och glädje, det var ju ändå mina älskade släktningar.

Några handlade i Konsum, andra skulle inte ens drömma om det, tvärtom var läget med de många rikare butikerna som varken hade återbäring eller kvitton som det lönade sig att samla, spara och räkna.

Ett av mina finaste minnen är jobbet som arbetare på Åhlén och Åkerlunds tryckerier.

Skiftjobb, tidigt, tidigt på morgonen, sent, sent på nätterna.

Trevlig stämning i den lilla rastburken, några bord och stolar, massor av sönderlästa veckotidningar, cigarrettlukten och lukten av svett  och kroppsarbete, hyddan mitt uppe i den enorma tryckerifabriken med god ljudisolering från de dundrande maskinerna, pressarna där papperet kilade runt i de många geniala valsarna där tryckpappret for runt med rasande, dundrande fart.

Häpnadsväckande fart, det var sällan det gick sönder, men man fixade det professionellt om det hände.

 Stämpelur in och stämpelur vid utpassagen till omklädningsrummen, och stor pirrande lättnad efter arbetets slut och förväntan inför den kommande ledigheten. Jag minns en gång när jag åkte högst upp till taket på den höga skyskrapan och blickade ut över staden med dess många tindrande ljus, vågen av pirrande framtidslycka vid tanken på kommande spelningar, musiken och trumpeten, allt ännu bara i början av den sidan i mitt liv.

I bland var jag med om att rengöra bassängerna med lacknafta under pressarna från all trycksvärta.

En gång blev det för mycket av den goda naftalukten, det steg mig rakt upp i huvudet, och jag kände hur jag började förlora medvetandet, vinglade fram till ett fönster, upp på en stege, öppnade fönstret på glänt, och försökte andas in frisk luft i stora andetag.

Synintrycken förvreds, ljuden blev skramlande overkliga, och allt blev till svartvitt i egendomliga förvridna syner, Ändå var det mitt i verkligheten, min naftadrogade verklighet.

Men det var ingen tilltalande förgiftning ingen skön berusnig, och ingen varken illamående eller huvudvärk, Först efter någon halvtimme gick det över, och jag aktade mig sedan betydligt nogrannare för att undvika de  närgångna naftalinångorna. 

Bäst var morgonskiften. Tidigt den spirande dagen när kvinnor gick runt med smörgåsar och kaffe till morgonrasten. Färska frasiga småfranska med massor med smör, hackad lök och kaviar. Minns den vänliga atmosfären och den broderliga samhörighetskänslan i arbetet.

Så tonade animositeten mellan arbetare och andra så sakteliga ner, och nivelleringen kom smygande i sin dock ganska trista anonymitet.

Konsum och ägg

Men länge fanns det gamla Konsum kvar, konsumtionsföreningen, det som nu är metamorfiserat till något totalt helt annorlunda. Inte bara när det gäller namn, sortiment och priser, utan också själva personalen, de flesta i total likgiltighet, det är så sällan man får ens ett leende från de jäktade flickorna vid sina moderna kassamaskiner, som sköter en stor del av jobbet.

Då var det tanter, vanliga trevliga, snälla svenska arbetarkvinnor, som jag en gång till och med minns öppnade äggkartongerna för att se till att alla äggen var hela. Om man frågade efter något fick man vänliga svar.

Jag kom att tänka på det, när jag för någon vecka sedan var nere till det där COOP, och köpte just en kartong med ägg.

Det är en stor apparat att köpa ägg i Konsom nuförtiden.

Priserna enorma, det är frigående, det är kravmärkt, det är specialbehandlat, det går ut på att värphönorna ska kunna garanteras ett behagfullt liv, varhelst de finns.

Ja, inte ändrar jag för min del namnet, och frågan är om de verkligen gör det själva, jag kommer nog alltid att säga Konsum i stället för COOP.

Den senaste kartongen skulle väl innehålla sex vita, trevliga, varumärkta, lyckliga, hela ägg. Jag gjorde pannkakor, och jag gjorde omelett, jag vändstekte ett och hade på  en skiva Wasa Sportbröd med mycket smör, salt och peppar.

Men det sista ägget satt fast i sitt kartongfack. Jag fick ta i för få upp det och det visade sig förstås vara trasigt och hade klistrats fast i kartongpappet. När jag tog i, sprack det sönder totalt, och innehållet vällde ut.

Jag tänkte på den dagen för kanske tjugo år sedan när den rara mostern vid kassan  öppnade äggkartongen, och jag kände en vemodig tanke på tidens flykt och mitt eget lyckliga liv.

Bild här förstås, men utan Windows får det anstå.

Trist.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...