Sverige är vårt land på jorden, överlägset alla andra stater och länder.

Överlägset för oss som bor där och som är svenskar. Liksom Japan är det för japaner, Somalia för Somalier, Norge för norrmän, och så vidare, FATTA DET! Japan är man, om man ser ut som en japan, pratar japanska, anser sig vara japan, delar japanska väsentliga uppfattningar, det är inget konstigt med det, det är vackert, det är äkta mångfald.

Vissa delar av Sverige är de vackraste av alla bitar av jorden, sådana platser finns t.ex i Dalarna, Skåne, Uppland, Västerbotten, Gotland och Sörmland. Inga andra delar av jorden kan i skönhet mäta sig med dessa, vilket vi är evigt stolta och lyckligt tacksamma över.

Sedan vår störste konung Gustav Wasa tågade in i Stockholm 1522  har vi i princip haft fred, frihet och hållit alla utländska makter utanför våra gränser. Förmodligen den enda nationen i världen som har lyckats med det.

Men glöm aldrig att frihet är ett högsta ting, som endast få klarar att bära! Det skrev redan biskop Thomas i sin namnkunniga frihetssång för femhundra år sedan.

I hela världen finns och har funnits väsentliga innovationer och begrepp som gjorts av svenskar eller i Sverige, såsom

Kylskåpet, AGA-fyren, IKEA, dynamiten, Boforskanonerna, blixtlåset, blåslampan, celsiustermometern, namn på växter och djur (Linné), kullagret, propellern, trefassystemet (för växelström), telefonen, tändstickan, rörtången, skiftnyckeln, volfram (den tunga metallen döptes till tungsten av upptäckaren Scheele, men sedan han bestämt namnet Wolfram hade redan det svenska ordet tungsten läckt ut), fotogenköket, ordet skarn för kalkhaltig sulfidmalm med mera.

Säg inte att du inte någon gång, medvetet eller omedvetet, har använt, eller haft nytta av någon av dessa svenska upptäckter.

Liksom alla otacksamma barn som tanklöst tar sin lycka för given, vänder sig enstaka enklare individer mot sitt upphov, och tror sig i obegränsad barnslig enfald sväva som en liten efemär bubbla över alla andra, utan att skämmas, vilket de sannerligen borde.

Så går det runt, runt, runt, runt, runt (en, två, tre, fyra, fem).

Erkänn att livet är mycket underbart och skönt, men glöm inte att vi på hela planeten, den enda i universum vi känner till med liv, är raskt ökande 6,5 MILJARDER människor för många; hjärtat gråter över alla dessa som kommer att tvingas försvinna inom de närmaste tvåhundra åren.

Ha förtröstan! Det har jag.

Odi profanum vulgus, et arceo.

Söndagen den 6 maj 1962 innan vi for till Lund på stor karneval.

Tvätten klar, allt upphängt i torkrummet, alla fyra skjortor på galgar. Jag har slutat knäppa andra knappen uppifrån, som jag tidigare gjorde i många år. Om man inte flaffsar för mycket med skjortan, hänger den gott och väl kvar ändå.

Flaffsa? Ja, tjafsa då? Spelar väl ingen roll vad man kallar det, förresten är det väl inget konstigt i att man uppfinner ett och annat ord, om det skulle behövas.

Läste lite mer om Gustav Wasa, och efter en stund var jag framme dit biljetten gällde, jag bestämde mig för att gå resten av biten, det vore enbart nyttigt och jag trodde att jag borde klara det utan större problem.

Enda osäkerheten var om jag verkligen skulle hitta, men räknade med att det fanns skyltar och att jag kunde fråga någon när som helst.

Det var en förvånansvärd massa trappor och korridorer i det ena köpcentret efter det andra i den här stadsdelen. Vilket ofantligt utbud av varor, det var särskilt gott om antikvitetshandlare i området, den ena långsmala butiken efter den andra med hela väggar tätt prydda med tavlor, fotografier och reproduktioner, de flesta snyggt inramade, några satt väl lite snett, men det kändes mest som om det hörde till, det var ju uppenbart att ägaren hade mycket att göra med att plocka fram olika objekt till kunderna.

Totalintrycket var både trassligt och imponerande, det skänkte en viss spänning i mångfalden, jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att bestämma sig, om jag fastnade för någon bild.

Men det var inte bara dessa bilder, på många hyllor och små piedestaler fanns konstföremål av olika slag, liksom på lådor, burkar och askar, jag undrade verkligen hur någon kunde klara att hålla reda på allt detta.

Jag mindes dock att någon berättat, att där inte fanns någon tvekan, ägarna hade fullständig koll, det var en ständig rörelse kring alltihopa, kunder pratade och pekade, frågade och diskuterade.

Jag passerade den ena underjordiska gallerian efter den andra. Förutom dessa antikaffärer fanns en massa caféer, pubar och små restauranger, alla med rätt mycket folk. Det förekom en rätt livlig samvaro mellan borden, man pratade, skrattade och fnittrade. Helhetsintrycket var att folk verkade glada och spralliga, men man undrade ju om restaurangägarna verkligen fick in så mycket på sina kunder, de flesta verkade bara sitta och hänga med en kopp kaffe, och gjorde det i timmar.

En sak som präglade totalintrycket var de många små eller stora nivåerna mellan de olika avdelningarna, inga stora skillnader, men mängder av små trappor på bara några få steg. Mellan borden fanns här och där låga väggar som man kunde sträcka sig över för att prata med andra gäster, eller skicka över en bok eller bricka med något som för ögonblicket intresserade.

Nu var jag framme mot slutet av hållplatsens restaurangdel och tyckte att jag måste fråga någon om vägen. Jag fick böja mig ner över en liten avbalkning och fråga den kostymklädde mannen som utpekades som källarmästaren för det här stället. Jodå, han visste besked, men uttryckte oro för rasismen som var rätt utbredd på gatorna, om jag nu verkligen var tvungen att förflytta mig till fots. Gå ut genom portalen där nere, så kommer du till Smidesälta, och när du ser andra sidan gatan med sina butiker, tar du av till höger.

Jag gjorde som han sa och vandrade vidare, tittade in i de stora skyltfönstren, här liksom på de flesta andra ställen dessa ständiga bilder och inglasade teckningar, en del faktiskt riktigt vackra.

Så kom jag mot slutet av gallerian, såg skylten med Smidesälta, och måste fråga igen. Det glada sällskapet såg lite förvånade ut när jag sa att biljetten inte längre gällde, och att jag måste gå ända till Stockholm.

Nu fick jag ge mig ut över fälten och lämnade staden bakom mig, det var lerigt och ganska så kuperat, inte särskilt varmt, lite dimmigt och trist, jag gick och gick.

Jag tyckte det kändes lite pinsamt att fråga någon igen, det verkade som om folk inte hade tid, alla hade så bråttom och hukade sig i det gråa duggregnet.

Det kändes inte alls roligt, jag mindes med värme de glada ungdomsgängen inne i pubarna, deras glada skratt och uppmuntrande värme.

Jag hittade inte mobilen, så jag gick ut i vardagsrummet och kände mig väldigt trött och stel, fick sträcka mig fram för att se den radiostyrda klockan där i mitten på bokhyllan. Hon var över tolv, aj då, jag hade försovit mig, usch så obehagligt, nästa tvättid måste ha börjat för länge sedan. På med kläderna, greppade nycklarna och gick ner i tvättstugan, jodå, någon hade tagit ner min tvätt och placerat den i en av korgarna, usch, jag visste inte vem det var, men mindes väldigt tydligt ilskan som nästan alltid kom, när man hade inkräktat på någons tid.

Tack och lov, ingen kom, och jag slank in med korgen och hängde nycklarna på sin plats.

 Det finns egentligen inget riktigt så enkelt att det löser sig själv, men det finns vissa styrande och välgörande indelningsgrunder, som man kan gå efter, om man är en normalutvecklad människa med normal tidsuppfattning.

Det är den egenskapen och  ingen annan, som skiljer oss från djuren, vi bör låta den styra oss och vara vördnadsfyllt medvetna om den!

Visst kan och ska man skämta om saker, något av de roligaste på länge läste jag nyligen på en slumpvist framletad och nedan hänvisad till, blogg, var detta konstaterande någonstans i sin levande livssituation: ”Dä en inte har i huve får en ha i Volvon”.

Mina gamla a priori ska jag inte repetera här nu, men vill gärna framhålla något annat mycket viktigt.

En sak kan jag i varje fall

Jag kan inte så väldigt mycket som en och annan tycks tro, men jag kan lite av varje, och är faktiskt nära nog specialist inom ett enda område av mänsklig verksamhet, det är fullt tillräckligt för mig, det är jag stolt och lycklig över, och det har styrt mig genom många svåra passager i livet: Mineralogin. I det ämnet har jag en lång period till och med undervisat på Stockholms universitet, och det har innerligt styrt mitt liv under så många fina år.

Jag tog sextio poäng på doktorsgraden också, men sedan kom de i mitt liv nedbrytande  reformerna i kapp, jag klarade inte, trots erbjudande, att välja bort familj, musik och hela det sociala nätet för att flytta till Norrland. Det hade kanske funkat, det får vi aldrig veta, många större personer har ju gjort det. Usch vad jag ångrar det ibland, att jag inte doktorerade alltså, men tänker man efter enligt befintliga fakta, tror jag knappast det hade ändrat så mycket.

Inte på allvar

Däremot är världen i övrigt beklagligtvis alltför smockfylld av tramsare, flamsare, flumsare och fnittrare.

Samt elakheter.

Ibland är det som om kärleken är bortglömd (vilket jag dock innerst inne inte tror).

Alla de senare gör mig mycket sorgsen emellanåt, eftersom deras tramsande oftare bygger på slarv, förhastade slutsatser och ibland rent flagranta felaktigheter. Folk klarar inte att ta till sig ur det enorma TV-utbudet.

En slumpvis påträffad webb att följa

Jag vill gärna passa på att framhålla att jag av en tillfällighet har hittat en trevlig och riktig bra webbsida; den påminner mig om min första flygtur till Karlstad en vinter, en lycklig tid då jag hamnade som skollärare i det mycket värmländska Ekshärad. Det var innan jag själv hade lyckan att bygga upp befrielsen från dilletanteri, osäkerhet och velighet. Den nämnda webbskribenten är en anspråkslös människa tillhörande en bondefamilj, som har en ovanligt imponerande självinsikt och mognad med överblick över sin plats i tillvaron. Man får inte låta lura sig av den inledande glamorösa framtoningen.

Musiken

Trumpet har jag spelat hela tiden sedan tonåren, och funderar förstås ibland på vad sätt det kan ha påverkat mitt liv.

När jag for till Ekshärad den vintern och blev klassföreståndare för klass 8b på Centralskolan, medförde jag en lånad altsaxofon, som jag kom att öva på timme efter timme efter timme på kvällarna i tomma klassrum, enbart för att bygga upp en ton och teknik, som människor skulle kunna lyssna på utan att förtvivlas. Efter hela vårterminens övande kände jag tydligt hur jag hade vuxit med instrumentet, som sedan under många lyckliga år skulle ledsaga mig i min underbara tillvaro.

Men spelandet är en annan sak, och en sak för sig själv, beskrivningen av allt det ligger och blir påmejslat lite då och då. Det kommer helt klart en hel del webbskrivande om den saken i sinom tid, som det heter.

Gustav Wasa, Cecilia, Erik, och många fler

Annars är jag just nu inne i studier av det imponerande förloppet med Gustav Vasas liv och alla hans barn och omständigheterna kring det. Sedan Gustav Vasa blev kung i juni 1522 har vi haft fred här i Sverige, inga främmande makter har tafsat på svenskt territorium, och det finns tack och lov krafter som än i denna dag strävar efter att vidmakthålla den situationen.

Så hattar jag om tider till tvättstugan, jag måste tvätta snart, har varit nere flera dagar och begrundat alla bokningsnycklarna, det värsta är att jag tror många nycklar snarare är parkerade, än representerande några riktiga beställningar.

//Hej, tjong på lång stång!

Jimmy Åkesson är en märklig person

som slingrat sig in i den svenska riksdagen med hjälp av järnsrörsbeväpnade nazistiska bajsbrunskjortade fyllon, som på nätterna springer omkring på gatorna, och hånskrattande slår ner utlänningar och oskyldiga flickor med tillmälena babbe och hora.

Söt, glad, oskyldig flicka som nätt och jämnt undgått att bli krossad av SD-huliganernas järnrör, sedan hon först kallats "liten hora". 

Åkesson och hans medbrottslingar hyser den märkliga föreställningen att Sverige borde bestå av bl.a svenskar, fastän det bevisligen inte finns en enda svensk.

Jag själv har en möjlig blatte (=babbe) till mormorsmors morfar, så man blir ju lite illa berörd av sådana påhopp.

Det senaste är att Jimmy har förnedrat sin söta fästmö på ett sätt som noga har utretts i Expressen (en av nordens största dagstidningar). Expressen har en stor mängd ytterst skickliga journalister, som arbetar hårt för att sanningen ska komma fram till folket om samhällets väsentligheter.

Konstigt att ett sådant parti kommit in i Sveriges riksdag, och dessutom blivit det tredje största.

Var i jösse namn får de sina röster ifrån? Svenskar kan det ju inte vara. Man undrar vad framtiden kommer att tycka om sådana element, om de överhuvudtaget har någon framtid, vilket många nu betvivlar.

När Åkesson uttalar sig, söker han svekfullt härma en professionell politiker genom sin sannolikt bedrägliga skicklighet i att orubbad åla sig igenom den värsta skärseld som vänliga journalister kan leverera. Hans säkerhet och kristallklara formuleringsskicklighet är troligen en ren bluff, som väl ingen kan gå på.

Nu ska jag koka torskfilé och göra citronsås, det är mycket bättre, tycker jag. Man reder med äggula också, och smaksätter med färsk utländsk citron.

Se för övrigt min site om redningar.

Börja vakna.

Dom har sagt det så många gånger förut, och alla har skrattat åt det så löjligt och vinklade i den förfalskade uppfattningen.

När jag vaknade hade jag hade redan vaknat i timmar, i flera timmar hade jag legat där och vaknat i det obehagliga, till en början helt oförklarliga obehaget.

Långsamt, långsamt flöt jag upp till medvetandets mörka yta där ovanför i gränslandet, om och om igen närmade jag mig, och jag visste det sedan länge.

En vinflaska, en flaska rött vin av två som jag köpte med en möbelknapp, en gulbrun möbelknapp.

Huvudvärken, den torra obehagliga otäcka smaken i munnen, strupen, hela kroppen.

Jag kände igen det, långsamt närmade jag mig, värre kan det knappast vara.

Jag började minnas att jag druckit hela den där flaskan, hela flaskan med rött, surt vin, en hel flaska, ensam.

Och ännu värre, det var andra dagen i följd, jag började ana hela omfattningen av det totala obehaget.

Det sura vinet, en hel flaska, alldeles ensam.

Var det den totala bakfyllan som tog över, två dagars fylla, två dagars supande, två hela flaskor rött, surt vin, alldeles ensam.

Jag kunde inte röra mig, försökte röra huvudet, stänga den torra stinkande munnen med de vidriga dunsterna av nattståndet rödvin.

Andra dagen.

Jag som var så glad över att jag inte druckit en droppe någonting sedan minst åtta månader.

Det hade inte varit något besvär alls, jag trodde jag hade tröttnat helt enkelt, så läste jag den där läckra kokboken om fransk mat och alla underbara vinerna som beskrevs i boken.

Peter Schück hette den lille författaren. Han var totalsåld på fransk matlagning, var källarmästare på åtminstone en välkänd förstaklassrestaurang i Stockholm, och hade alla kulinariska ordnar värda att nämnas i band runt halsen.

Jag och Bob var där en gång, jag har underbara minnen från den kvällen.

Vilket skulle man föredra, Bordeaux eller Bourgogne? Hur skulle man dricka vinet? Nej inte dricka, man skulle ju bara lukta, läppja, känna den ljuva aromen i det stora, kupiga tunnväggiga glaset, vrida det lutande glaset, betrakta färgen och sedan bara tala om vinet, njuta av dofterna, smakerna, de tusen smakkombinationerna av denna livets och gudarnas mest ypperliga produkt.

Jag kände hatet över mitt misslyckande. Det var ju så lätt. De första små klunkarna till den goda, lyxiga entrérätten, känna vätskan rinna ner i strupen och sakta, sakta känna värmen och glädjen av alkoholens underbara verkningar.

Bara ett glas, kanske två, inte mer, bara riktigt njuta av den perfekta tempereringen och den djupa värmen och uppblommande lyckokänslan som spred sig i kroppen.

Nu var livet verkligen värt att leva, så här kunde det vara, så fantastiskt underbart.

Så kom längtan till att höra av sig till någon, det är alltid tristare att dricka ensam, nu måste jag prata med någon, spelar inte så stor roll vem egentligen, bara någon. Jag skickade ett antal fåniga SMS, som man gör nuförtiden. Förr ringde man, det kunde bli timmar av samtal, ibland gick man ut och träffade någon dessutom. Eller åtminstone planerade.

Närmade mig slutet på buteljen, men var väl medveten om att det fanns en flaska till om det skulle behövas.

Nu började jag vakna, och greps av det fruktansvärda obehaget, stelheten, värken, andra dagen dessutom, nej aldrig mer, så totalt onödigt.  Det hade jag tänkt dagen innan också, aldrig mer. Men ett nytt glas skulle leda till ännu en härlig omgång av detta så underbara.

Mindes möbelknappen, men kom inte riktigt ihåg varför den fanns med i bilden.

Åh, denna helvetes huvudvärk, denna förlamande stelhet, den äckliga smaken i munnen.

Långsamt, långsamt bestämde jag mig, ja, nu måsta jag försöka vakna, sakta, sakta närmade jag mig medvetandets dunkla gränsskikt där ovanför. I gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Sakta, sakta återkom medvetandet, jag lyckade slå  upp ögonen, till en början bara som ett kisande, hela tiden dränkt i ångesten och ilskan över att jag hade gjort, det. Två hela flaskor rödvin och en möbelknapp.

Vad var det med den gulbruna möbelknappen? Varför dessa två flaskor rödvin, jag mindes inte ens vad det var för märke. Men visst vad det rött, var det Medoc? Jag mindes ordet Medoc, det var i alla fall inget billigt vin, jag mindes tydligt att det var just två flaskor, och att man fick en möbelknapp till.

Jag tittade ut i rummet ännu stel och arg över den obehagliga känslan av bakfylla, av att ensam ha hällt i mej två hela flaskor vin.

Men känslan falnade. Jag sträckte på mig och fred huvudet, vad hade hänt med värken? Jag hade ingen huvudvärk, var bara lite kissnödig.

Satt mig upp på sängkanten.

Minnet levde kvar, men rätt snabbt insåg jag att allt bara varit en dröm.

En väldigt realistisk mardröm som drömmar kan vara. Drömd huvudvärk, drömd bakfylla.

Livet återvände, ut på toaletten, ingen bakfylla, ingen smak av surt vin. Borta.

Senare skulle jag kunna placera in hela skeendet i ett betydligt större sammanhang, men för ögonblicket var allt OK.

Jag funderade på om jag skulle gå och köpa några goda flaskor vin till kvällen.

Men möbelknappen? Ja, den ingick som ett irrationellt element i drömmen, inte ens en dagsupplevelse. Helt oförklarligt, som drömmar kan vara.

Senare skulle jag förstå något. Något mycket värre.

Nu gick jag ut i vardagsrummet, matade fiskarna, gjorde i ordning en kopp perfekt kaffe i den lilla kannelerade koppen, och upplevde förtröstan och en viss glädje.

Facebooks bakhållsondska fusk i smyg.

Men kanske värre är de många som sänker sig betydligt under sin intellektuella nivå, och kastar ur sig elaka och meningslösa dumheter.

Tyvärr kan man inte förvänta sig en förbättring, och alla eventuella kontrollelement gör ju bara saken värre.

Man kan bara konstatera att ju dummare folk uttrycker sig, desto mera dyker de neråt i hjärnsläppets dunkel på eget grepp.

Men ondska?

Det är ju egentligen bara dumhet och enfald, och därmed bäst att bara  ignorera.

Kanske man borde tillägga, att det förekommer rätt mycket rena provokationer också.

Jag tar mig en ny kopp kaffe, tänker på och tackar Eva I., som ringde mej o berättade om Bottis frånfälle.

De mortuis nil nisi bene fick man ju lära sig under latinstudentåren, men min relation till Botti byggdes upp i skuggan av min obegränsade kärlek till hans mellansyster den sommaren.

Jag ägde en scooter på den tiden, en Lambretta, som jag ibland skjutsade omkring den underbara femtonåriga varelsen på. Det var en annan tid, och jag upphör aldrig att med den största glädje minnas hur det var. Det var första sommaren på Vik, och jag fick uppleva skuggan av det gamla underbara svenska bondesamhället, det som starka krafter nu söker stampa ner de sista resterna av.

Vik första sommaren. Den här teckningen gjorde jag flera år senare, men jag är lyckligt tacksam mot mig själv, att jag tog bilderna just denna sommar 1957. Längst till vänster vårt hus som vi hyrde av änkan Julia, och längst till höger skymtar en liten bit av dasset. Alla övriga hus nu rivna.

Botti och jag är årsbröder, men han ansåg sig stå flera nivåer över mig, vilket han inte underlät att framhålla, han spelade liksom rollen av Mickans förmyndare. Han skulle bara veta, stackarn.

Vi spelade mycket tillsammans, särskilt en glad period med Torgnys, då vi alla verkligen njöt av livet och dess skönhet.

Här spelar vi på Stampens källare, som vi gjorde varje tistag hela äret 1992. Från vänster: Thom Bergh (tp), Sigge Dellert (dr), Rolf Olsson (b), Torgny (ss) och längst till höger vid pianot Botti - Bo Löfgren. Foto via Roffe Olsson. Det utvecklades en riktig fangrupp som troget satt vid ett bord lyssnade och applåderade varje vecka. Ibland hände det att någon okänd i publiken kom fram och frågade om det var tillåtet att dansa med orkestermedlemmarna.

Botti spelade piano och blev en suverän komppianist, vilket också var hans stora ambition. Han lärde mig en hel del element ur den lite modernare jazzmusiken än den rätt musealt återhållna tradjazzen, som var vår ungdoms musik de tidigaste åren.

Aldrig glömmer jag det gamla huset på Lyckovägen i Stocksund, jag tror jag ska göra en liten pilgrim vid tillfälle, och ta en bild med digitaltekniken. Hela environgen var en lyckoupplevelse, men jag har en viss bild av att så mycket är förändrat nu.

Nu är det bara Mickan och Nenni kvar av syskonskaran på Lyckovägen. I dag lär de vara på Bottis begravning i Göteborg.

Mickan den 16 juni 1957 på Stäket dit vi for med min Lambretta.  Det var sällan man lyckades ta någon bra bild eftersom hon av någon outgrundlig anledning alltid skulle gömma sig för kameran.

Glöm inte skönheten i livet! Passa på och njut av de stunder du har kvar, och framför allt: VAR SNÄLL!

Valet analyserat.

Alla som håller på Obama och Romney har fel.

Vem som än vinner styr världen mot den slutliga katastrofen.

Jag har ägnat några dagar åt att gå igenom samtliga omständigheter och argument för och emot. Det var ingen enkel match ska jag säga.

Pågående analyser skrapar bara på ytan, och sysslar mest med att begrunda vem som får flest röster eller elektorsröster.

Det saknar betydelse i det stora sammanhanget för jordens framtid vem som vinner.

USA har spelat ut sin roll.

Kina kommer raskt efter, men den mest överlägsna, djupaste och högsta kulturen kommer nog att bestå om än med någon skottskada.

Tack och lov.

Nu behöver man inte sitta uppe hela natten och kolla oväsentligheter.