Kan men tänka absoluta tankar?

Alltså tankar utan namn eller form?

Nej, det kan man förstås inte, men man kan tänka sig komplex av minnesbilder som tillsammans bildar en känsla, och den känslan kan man ge ett namn.

Att förklara för min blinda klasskamratt hur en putsad mässingsstrumpet ser ut är omöjligt, men han kände till begreppet guld, gyllene, silver. Han uttalade ordet silvertrumpet med ett särskilt vemodigt leende, vi kände ju alla till Louis Armstrong, som tydligen vid något tillfälle brukade spela på ett försilvrat instrument.

För mig är det lyckokänslan. Min alldeles privata, specifika känsla med detta namn, som endast jag har gett den.

Det finns många bildelement i denna känsla, personer jag känner eller har känt, platser jag besökt, eller känslor av välbefinnande. Beatlesgrabbarna skrev en något pekoralistisk text i ämnet ”In My Life”, det är inte sällan enkla schlagertexter har sådant innehåll.

Det går inte att rita av lyckokänslan, inte måla den, möjligen stödja dess existens med toner, lite från Sibelius, lite från Liszt, lite Prokofjef, lite Bach.

Under de åren när min dagbok allt oftare kom att innehålla ord och meningar på franska eller latin, byggdes det upp  pusselbitar som i någon mån hamnade i lyckokänslan.

Roligt hade vi också, fnittrade och konverserade på vårt glada, enkla sätt.

På den tiden var den svenska tiokronorsedeln mycket cisilerad, barockig och vacker.

Den här sorten fanns i många, många år, i varje fall fram till 1960-talet. Vi läste texten, och en dag djärvdes vi kläcka idén att få löftet infriat. Det kändes nästan lite pirrigt, vi insåg naturligtvis någonstans att vi var ute  på hal is, men vi gjorde ändå ett försök. Riksbanken, nu gällde det att finna riksbanken...

Riksbanken hade sitt kontor på Helgeandsholmen och vi steg in, med samma lätta oro som när vi försökte handla på systemet, eller komma in på barnförbjuden film.

Vakterna tittade uttryckslöst på oss när vi utan problem passerade, och efter en kort stunds tvekan och samling gick vi fram till en av kassorna, räckte fram tian, och förklarade vår anfodran…

Kassören såg väl något road ut och förklarade i en handvändning att denna lag om rikets mynt sedan länge var ogiltig. Vi pekade förstås demonstrativt på texten, särskilt på ordet guld, men insåg att det kanske snarare var lite dåligt av oss, att inte veta något som sannolikt varit allmänt känt sedan länge.

Några år senare kom nya sedlar utan djärva löften.

Ytterligare ett fragment i lyckokänslan. Om jag kommer över en tia med löfte om inlösen, ska jag köpa en, den kan väl inte kosta mer än pappret den är tryckt på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...