Datakonsulten.

Om jag hade varit knuten till ett reguljärt penningsugande företag, hade jag naturligtvis under åren blivit både friställd och anställd många gånger om.

Nu är problemet exakt detta:

För ett halvår sedan installerade jag Windows 7 på min dator, det ångrar jag intensivt sedan dess.

Kan inte längre hitta filer, bilder, dokument, musik. Varje gång jag skapar något får jag bygga upp från början, ett ständigt slagsmål med omständigheterna.

Men jag måste ju absolut ha datorn för kontakten med yttervärlden, visserligen en utifrån påtvingad kontakt, och de flesta väsentliga kontakter fungerar mycket dåligt, barnen tar över, det är obehagligt och fel, men vi lever i något som helt säkert en gång i framtiden kommer att rubriceras som en övergångsperiod.

Jag behöver åtkomst till bank och vården, det är det värsta i den här övergången.

I samband med nerladdningen av en påtvungen mjukvara upphörde bankkontakten, och till slut fick jag sitta i dyra många minuter med en IT-expert  på banken, som inte kunde reda ut mitt problem.

Jag fick klara mig själv, och fixade saken så småningom.

Saken är den att jag vid något tillfälle lurades, lockades att installera Google Chrome. Det skulle vara snabbare och bättre på alla vis än det trogna gamla Explorer, som ju har fungerat oklanderligt i alla år.

Men det blev fel. Google Chrome klarade visserligen av att korrekt öppna min gamla startsida som har alla egenskaper jag själv har tilldelat den, med all tillämplig information och alla  behövliga länkar.

En idiotisk biverkan blev att när jag skulle googla via min gamla beprövade länk i startbilden, kommer jag in i en reklamhemsida jag inte bett om, och jag kan inte komma ur den, jag måste helt enkelt sluta använda den.

En ny ikon på bildskärmen erbjuder att antal alternativ jag inte är intresserad av.

Så haltar det på, och jag vill förstås på ett eller annat sätt återgå till Explorer. Jag har ingen uppfattning om huruvida det är bättre eller sämre än något annat system, det är mode helt enkelt. Några tycker si andra tycker så, det är förföriskt enkelt att falla för det ena eller andra.

Jag ska surfa omkring och leta efter information, men det enda jag förstås kan finna, om jag har tur, är någon besserwisser som har liknande erfarenheter och påstår hur han anser att det ska vara.

Systemen är oöverskådbara. Det enda verkligt vettiga är förstås att ominstallera rubbet från början, men förr eller senare kommer verkligheten i kapp, program som fungerat i många år slutar att fungera, man blir mer eller mindre anklagad för att använda mjukvara med säkerhetsrisker, även om man har skrivit dem själv.

Skrivit och skrivit, det enda man verkligen kan sägas ha skrivit själv är väl sådant man byggt upp nära nog ända ner i maskinkod eller assembler, men det är ju åt pipan för omfattande och tidsödande. Så är det till exempel med SCALAMUSICA, ett över hela världen omtyckt program jag skrivit i C, assempler, Visual Basic, pascal. Det handlar om hur man systematiserar alla skalor (music scales) Ladda ner det och  kolla om du kan få det att fungera, du finner det här: http://www.birkastaff.eu/default.asp ladda gärna ner det, jag garanterar ett det är totalt riskfritt.

Birkastaff är min egen ägandes domän, liksom scalamusica.

Jag hyser tankar åt att börja med C igen. Troligen måste jag i så fall köpa något, mjukvara och dokumentation. Jag skulle i så fall kanske kunna programmera för alla tänkbara plattformar, men blir trött bara vid tanken.

Men innan jag gör något radikalt, ska jag ta tag i det som finns och noga undersöka vad som går att göra.

Jag har min SSD (Solid State Disk) som tillika är min C: plats. Det var ett klart gott köp. Det är framtiden.

Nu tar jag en paus, sedan tar jag tag i det, eller ger upp. Det är pengarna som gäller, samt det helt oframkomliga faktum att vi nu är sju miljarder för många människor på den här  planeten. Förutom de omedelbara resultaten av detta i dagens läge betyder det att sju miljarder människor måste försvinna inom de närmaste tvåhundra åren. Det är tankeväckande.

I dag blev det av!

Underbara snön skapar gott humör, möjligen tvekan om ändå inte en alltför snabb förgänglighet lurar bakom hörnet.

Ytterkläder på. Dragkedjan fastnade på mitten. Gammal jacka tio år. En bit av foder hade smugit med in i dragkedjan och det hela satt stenhårt fast. Inte kunna dra upp eller ner. Omständigheterna anfaller, men dom ska jävlar i mej inte besegra mej. Jag kommer aldrig någonsin i livet att ha råd att köpa en ny jacka liksom inte heller nya skor. Det kostar för mycket, när man är makabra två meter lång, om än ung, vältränad och vacker. Allting är relativt.

Ett hål uppe vid dragkejdjerännet vittnar om var manövertaget en gång har suttit. Nu får man försöka knipa och dra med tumme och pekfinger, det gör ont.  

Tog fram polygripen och drog. Det smärtar i fingrar och händer, när man försöker slita och dra. Dragkedjans manövertag är borta sedan länge, så man måste nypa med fingertopparna i den skarpa återstoden av metallen, naglarna spricker och slits upp. Den svenskuppfunna dragkedjan håller god kvalitet, och så länge den hjälpligt fungerar, måste jag ha den och jackan kvar, för att kunna gå ut vintertid.

Tack och lov att få läser bloggen, det vill säga den här texten, det är bättre att folk tror man har det så bra som man påstår, varenda gång man vittnar om vilket underbart liv man levat. Jag har bett gud massor av gånger om olika saker, men han har aldrig brytt sig, jag får sköta mig själv, så det är inget mer jag kan göra.

Efter 34 minuters kämpande fick jag ner dragkedjan så pass mycket att jag kunde dra ur fodret som hade fastnat. Jag var på väg att ge upp, men behövde detta kollegieblock, och kände mig bokstavligen tvungen att ge mig ut. Jag hade dessutom duschat i går, så även av den anledningen var det högst lämpligt att komma iväg just idag.

Ja, idag snöar det, tack och lov. I några dagar har vi haft ett bedrövligt smutsigt, blaskigt och sandigt slaskväder. Nu är det åtminstone någon grad kallt, men frågan är hur länge det ska räcka. SMHI velar, och nyhetsuppläsarna uppe i kompisens TV verkar snarare ha tagit ställning mot snön än för. Som i alla sammanhang behöver man inte bry sig, om några månader kommer lejonen och björnarna, som alltid, och då kan man  med god förankring i verkligheten besjunga våren och sommaren, och gå i ide tills hettan, svetten, de stickande, bitande insekterna och steklarna, och allt annat obehag förknippat med sommartiden passerat.

Åtskilligt försenad kom jag iväg klockan nio och fyrtiofem, upp till busshållplatsen, som var smockfull av folk som tydligen skulle utåt Karolinska, några minuter senare framme uppe vid Östra station, där massor av uppenbarligen teknologer steg av och gick över gatan. Själv transformerade jag mig till professor i flygteknik, och sålunda odödlig passerade jag kåren, steg in i studentkåren, passerad IT-servicen, tog en bild av de hemliga trappkonstruktionerna upp till Kårbokhandeln,

Till vänster IT-service med åtskilliga terminaler, längst bort i korridoren trapporna upp till kårbokhandeln.

uppför trapporna, och in i den avdelning som är uppdelad i ett trevligt litet fik och själva försäljningsstället:

Till vänster fik, till höger kårbokhandeln. Spaciöst och trevligt, stillsamt på förmiddagen. Fiket erbjöd knappast något alls utom nån slags byttor med grönsaksgarnityr på modet. Jag var betänkt på att ta en fika men åtrade mig. 

Köpte vad jag skulle, ett olinjerat, hålslaget kollegieblock, och gick ner igen till Östra station, tog fyran till Sankt Eriksplan och styrde stegen rätt emot ICA:

I mitten på andra sidan Sankt Eriksplan ligger det på gott och ont mångbesjungna ICA Sankt Eriksplan. Maxat läge, många kunder, svårt hinna med ruljansen.

Köpte frasfrallan och två kilo blodapelsiner, dom är verkligen billiga nu. Bytte några ord med den lilla söta i kassa ett, men konversationen avstannar snabbt, det proffsiga inlärda leendet får man väl, men sedan tittas det bort, och man inser skräcken över att behöva prata med en professor i flygteknik, ja, jag minns sådan oro från för länge sedan, bäst att hålla käften och inte störa.

Hem, sätta på ugnen, smöret ur kylen liksom den kokta medvursten, gjorde en frallamacka liksom igår, tog en bild av snön utanför och fortsatte sedan kampen.

Fast dagens läckra hade ingen sallad, det är inte ofta man har råd med sådant. Men dessa småfranska, som numera är omdöpta till frasfranska, är det läckraste av allt svenskt, sedan de extrafrasats en aning i ugnen, och försetts med fjorton gram gott smör och medvurst. En gång i tiden kallades de också iskällarfranska, det minns jag från den vithåriga, rara lilla tanten nere i mjölkbon i hörnan av Styrmansgatan och Riddargatan.

Läs för övrigt jordens historia, så kanske sammanhangen klarnar!

Så det så. Säg inte emot!