Kontakten falnar.

Så sorgligt med den där känslan av att tränga sig på, när man aldrig får några svar. Hur är det egentligen med den saken? Jag minns när det började, då man fick svar på minsta lilla hej, i varje fall från de få som börjat med datorerna. Sedan växer man bort ifrån det, tydligen.

Man skickar en fråga eller ett meddelande. Kanske bara onödigt. Tystnad.

Många har för vana att envisas med ett förlåt. Det gäller bloggar också. Som om någon skulle ha brytt sig.

Nya kommunikatonsmedia. Många av de gamla har inte ens datorer. För mig är det väl så att endast brev som kommer i brevlådan egentligen räknas.

Så skaffar dom ipoder och annat som är förknippat med Internet. Man åker tunnelbanan några hållplatser och ser nästan alla sitta med sina maskiner i knät. Det ger sannerligen ett löjets skimmer. De flesta kommunicerar inte. Dom spelar spel.

Frukost idag en kopp kaffe i den kannelerade, vita koppen och två finskorpor av den sorten vi en gång kallade sockerskorpor.

Det är Mors dag. Också ett reklamfenomen. Barnens, Fars, Mors, Kanelbullens och troligen andras dagar.

Jag ska säga åt min personal, att idag får de banne mej sätta igång med städningen. Dammsugaren ska igång. Disken är klar, men börjar så sakta växa till sig igen.

Men vad gör ni just nu, ni alla därute i livet?

Om sådär en månad är det Wasaloppet, sedan kommer lejonen och björnarna.

Letargi.