Kan men tänka absoluta tankar?

Alltså tankar utan namn eller form?

Nej, det kan man förstås inte, men man kan tänka sig komplex av minnesbilder som tillsammans bildar en känsla, och den känslan kan man ge ett namn.

Att förklara för min blinda klasskamratt hur en putsad mässingsstrumpet ser ut är omöjligt, men han kände till begreppet guld, gyllene, silver. Han uttalade ordet silvertrumpet med ett särskilt vemodigt leende, vi kände ju alla till Louis Armstrong, som tydligen vid något tillfälle brukade spela på ett försilvrat instrument.

För mig är det lyckokänslan. Min alldeles privata, specifika känsla med detta namn, som endast jag har gett den.

Det finns många bildelement i denna känsla, personer jag känner eller har känt, platser jag besökt, eller känslor av välbefinnande. Beatlesgrabbarna skrev en något pekoralistisk text i ämnet ”In My Life”, det är inte sällan enkla schlagertexter har sådant innehåll.

Det går inte att rita av lyckokänslan, inte måla den, möjligen stödja dess existens med toner, lite från Sibelius, lite från Liszt, lite Prokofjef, lite Bach.

Under de åren när min dagbok allt oftare kom att innehålla ord och meningar på franska eller latin, byggdes det upp  pusselbitar som i någon mån hamnade i lyckokänslan.

Roligt hade vi också, fnittrade och konverserade på vårt glada, enkla sätt.

På den tiden var den svenska tiokronorsedeln mycket cisilerad, barockig och vacker.

Den här sorten fanns i många, många år, i varje fall fram till 1960-talet. Vi läste texten, och en dag djärvdes vi kläcka idén att få löftet infriat. Det kändes nästan lite pirrigt, vi insåg naturligtvis någonstans att vi var ute  på hal is, men vi gjorde ändå ett försök. Riksbanken, nu gällde det att finna riksbanken...

Riksbanken hade sitt kontor på Helgeandsholmen och vi steg in, med samma lätta oro som när vi försökte handla på systemet, eller komma in på barnförbjuden film.

Vakterna tittade uttryckslöst på oss när vi utan problem passerade, och efter en kort stunds tvekan och samling gick vi fram till en av kassorna, räckte fram tian, och förklarade vår anfodran…

Kassören såg väl något road ut och förklarade i en handvändning att denna lag om rikets mynt sedan länge var ogiltig. Vi pekade förstås demonstrativt på texten, särskilt på ordet guld, men insåg att det kanske snarare var lite dåligt av oss, att inte veta något som sannolikt varit allmänt känt sedan länge.

Några år senare kom nya sedlar utan djärva löften.

Ytterligare ett fragment i lyckokänslan. Om jag kommer över en tia med löfte om inlösen, ska jag köpa en, den kan väl inte kosta mer än pappret den är tryckt på.

För länge sedan. Fast kanske inte så himla länge sedan, var det en kvinna som spelade Kårsdraget i Sveriges radio.

Hon pratade om ”underbara Kårsdraget”.

Det var den 9 augusti 1983, det var sommarpratarprogrammet och kvinnan var Lena Klefelt.

Vilken låt hon spelade vet jag dock inte, men av och till förekom det under de framgångsrika åren, att en eller annan av Kårsdragets inspelningar begärdes i olika önskeprogram.

Kårsdraget hade då existerat i 25 år, ja, till hösten var det jubileum i Konserthuset.

En gång begärdes självaste Sädesbrännvin, och jag minns att programledaren måste komma med några små anmärkningar om huruvida grammofonarkivet kunde få fram den. Vilket de faktiskt kunde.

Det var ännu längre sedan, det var sommar och jag lyssnade på Styrmansgatan, allt  förstås av en ren tillfällighet.

Hur kan jag nu veta det här?

Jo dels via ett gammalt tidningsurklipp:

och dels via Sveriges Radios förteckning över alla sommarpratare genom tiderna, bara det en intressant läsning.

De första jubileerna (10, 15, 20) var omfattande tillställningar med flera dagars födelsedagsfirande.

Andra inbjudna studentorkestrar fick bära fram gåvor i Kårhusets matsal, medan orkestern själv satt malligt och avspänt, drack öl, och nådigt emottog vad de studentikosa vännerna och andra hade klurat ut.

Jag vet inte om det momentet i födelsedagsfirandet levde vidare under åren.

Är det någon som minns?