Det är först när man inser skillnaden mellan Gmaj och G7, som man kanske har trätt in i en bit av en ny dimension i den harmoniella texturen.

Maj, ett vackert namn, men i Sverige en eftergift åt den sedan andra världskrigets slut långsamt framvältrande ockupationen. Angliseringen.

Hörde i något nyhetsprogram att Sverigedemokraternas obevekligt ökande väljarstöd inte beror på utomjordiska åtgärder, utan kanske snarare är att hänföra till landsorganisationens uppvaknade tillstånd. Den stora mängden individer med rak och ärlig verklighetsuppfattning inser var de finns, var de alltid har funnits och vart de är på väg.

Förr var de socialdemokrater.

Jag är uppväxt med socialdemokrater, jag har hört dem spela och sjunga sina enkla och vackra ackord till sina enkla och vackra melodier.

Jag har hört deras vänliga glammande och deras snälla och filantropiska kommentarer. Med brännvinsglansiga ögon och glam i en seriös ärlighet, som skulle få vem som helst att ta hela världen i sin famn.

Senare fick jag förmånen att lära mig, men det var med märkliga kringelikrokar och oväntade omvägar.

Dur och moll, ja, men detta handlar till att börja med inte om dur eller moll. Tonalitet brukade vi säga, om det inte kunde missförstås.

När gitarranalysen kom att dominera världen, blev det plötsligt väldigt viktigt exakt vilken bokstav man adderade till stamtonsbeteckningen. En vacker dag vaknade man upp i en verklighet där m, 6, 7, 9, maj, sus och dim var livsavgörande.

De som hade varit med för länge sedan insåg möjligen, att längst ner i botten spökade generalbasen som ett sjok av oändliga kunskaper bland andra kunskapssjok som krävde den största respekt.

Men den enkla och folkliga gitarren hade kommit för att stanna, och blivit ursymbolen för det klapp och klang som inträdde i mänsklighetens utveckling mot slutet av 1800-talet.

Maj behöver man inte ange. Det är ju helt enkelt självaste duren. Du kan skriva maj efter alla durackord, men beteckningen är lite att skjuta över målet, liksom även flera andra siffror. Så länge du menar ren och skär dur, kan det förvisso helt möjligt nyttjas tillsammans med C, Cmaj, Cadd9, C6 och mycket annat.

Maj är - major - är dur, det blev engelskan som trängde in.

Använder du bara siffran sju, så  är det ett dominantackord hur du än placerar in det, vilken tonalitet som än gäller.

Det kanske mest pregnanta analysbegreppet blir väl nian, som i ett speciellt ord som G9 förutsäges omfatta alla tonerna G, H, D, F och A, även om långt ifrån alla är helt nödvändiga för att skissera en harmonisk bild. Och Gmaj är tonerna G, H, D och fiss. I båda fallen räcker grundtonen och septimen för att styra toalitetsuppfattningen

Och de som sjunger de vackra sångerna, vare sig det är i dur eller moll, klarar sig lika bra vare sig de vet namnen på ackorden eller inte.

Hur man än vrider och vänder på problemkomplexet, studerar historik, samhällen och analysen, blir det en avgörande fråga varför i helsicke man börjar med C och inte med A, som obestridligen kommer först i alfabetet.

Mina barn orkar inte längre.

De har hört allt, och jag kommer inte vidare, eftersom jag inte längre kan avslöja det viktigaste.

Barnen är duktigare och mer kunniga än jag, och de orkar inte längre ens le åt mina gamla beskrivningar av vad jag vet om hur allt i livet egentligen ligger till.

Så vad gör man?

En gammal kardinalfisk är uppenbarligen döende, men åter kommer nära trettio yngel som kläcktes för några veckor sedan. Jag blir så fylld av en orolig empati, fast jag vet att det inget finns som verkligen hjälper. Livet är sådant, det består av födelse, liv och död, och var och en med den minsta tidsuppfattning vill väl göra allt, för att med så lite problem som möjligt anpassa sig till döden.

En gång i min barndom upptäckte jag en liten levande kräfta som kom krypande i rännstenen. Jag fylldes av den mest obegränsade medkänsla för denna lilla utsatta varelse. En vuxen man kom och såg det, och med en kommentar om att "den kommer aldrig att klara sig", satte ha klacken på kräftan och tryckte till med ett krasande. Detta uppfyllde sedan mina oändligt sorgesamma tankar i många år. Det var obegränsade tårfyllda drömmar om hur man skulle har räddat kräftan, och flyttat den till stora vatten, där den skulle levat i evigheters evigheter.

Dödens obeveklighet skapar stor konst lika väl som den mest pekoralistiska.

För några veckor sedan var jag uppe hos min kompis, som äger en lite TV-mottagare, och såg en fullkomligt helusel amerikansk film om hur döden i gestalt av en bildskön och attraktiv ung man hade stigit ner på jorden för att hämta någon.  Bara det...

Det rörde sig om ett obegränsat framgångsrikt äckel, som naturligtvis satte till alla klutar för att åtminstone fördröja processen, hur det nu kunde tänkas gå till.

Naturligtvis fanns där inbakade, vulgära och onödiga sexscener, som man tvingades hoppa över, och därmed missade en del i det tokiga sammanhanget.

Men det fanns en scen, som inte saknade en visst behag . Döden hade förirrat sig in i den framgångsrikes köksregioner, och kom att språka med en butler angående ett visst födoämne som just hanterades. Döden gillade smaken på det som den utomordentligt skicklige och korrekte butlern lät honom provsmaka. Jag minns inte nu vad det var, men döden fick smak på det, och begärde fram det även senare i filmen. Detta var filmens behållning, det var onekligen roligt att se vad manusförfattarna hade lyckats tota ihop, och det slutade naturligtvis i ett stort och misslyckat jaså.

Den naturliga kommentaren till detta är ju hur människor kan få fram pengar för att producera sådan smörja, är även min kompis med och betalar genom sin licensavgift till televisionsapparaten? Eller kanske du?