Jag har börjat läsa ett skönlitterärt verk.

Det är nog första gången på minst tio år.

Jag har svårt för det.

Bara tanken att ligga och läsa något påhittat, stör mig.

Jag råkade välja Paul Austers New Yorktrilogi med de tre delarna ”Stad av glas”, ”Vålnader” och ”Det låsta rummet”.

Jag har redan tvingat mig igenom 47 sidor, och jag tvivlar starkt på att jag orkar komma så mycket längre. Det finns ingenting som lockar mig att fortsätta, ingenting som aktiverar min nyfikenhet. Hur kan man vara nyfiken på något påhittat, något som inte har skett i verkligheten?

Själva texten är OK. Det är lättläst och redan  på sidan 37 har han fått in ordet knulla fyra gånger. Jag undrar om det är så det ska vara helt enkelt, och om det är avsiktligt spektakulärt?

Vid läsningen funderar jag osökt på hur de människor är beskaffade som roas av sådan här läsning. Det är ju bevisligen så att människor betalar pengar för att köpa deckare och annat konstruerat.

Jag förstår det inte alls.

Vi har ju verkligheten, det vill säga beskrivningar av sådant som sker eller har skett, och för all del sådant som kommer att ske. Är inte det nog?

Vad får människor i dagens verklighet att slösa bort bitar av det dyrbara livet genom att luras igenom hundratals sidor av påhittad fantasi?

Om jag kunde, skulle jag försöka skriva själv, men det vet jag att jag inte kan. Jag har haft perioder i mitt liv när jag har försökt. Minst två romaner som jag själv har hittat på finns någonstans på någon CD eller något USB.

Jag har blivit smickrande förledd av mina psykologer, att jag är en sådan som nog skulle kunna skriva, dom vet minsann hur dom ska ställa sig in. Det kanske är det vanligaste psykoterapiknepet, att man ska komma till att lyfta patienten till ett stadium av självförtroende och kreativitet.

För det första kan jag inte och för det andra har jag ingen trängtan.

Jag är inte det minsta intresserad.

Och nu när jag har tvingat mig in i Paul Austers bok, känner jag det ännu mindre. Men jag gillar karlen. Det jag hört honom säga är trevligt och tilltalande, och dessutom har han en framtoning rent visuellt, som påminner om min ungdomsvän Roffe.

Vad är verkligheten?

"Vad vore livet utan sagor", sa någon nu död sedan många år.

Tja, vad?