Gotbert? Det finns väl ingen med det namnet?

Jo, det finns det faktiskt, det finns en författare med namnet Moro Gotbert, men i övrigt vet jag ingenting om honom.

Däremot känner jag en gammal klasskamrat som heter Göran G. Gotbert, han kan allt.

Jag har vaknat och är ledsen som nästan alltid. Att döma av de många övriga sorgsna webbsidorna man kan hitta, är jag inte ensam om det.

Hör nu alla unga människor, som oroar er nu när de första lyckliga, oskyldiga barndomsåren har passerat, vad har ni tänkt göra av era liv?

Har ni brytt er alls? Har mamma och pappa pratat med er om den saken? Mamma och pappa struntar man i så snart man kan, men man tycker ju så mycket om dem, och det är faktiskt bara de som kan bekymra sig för er.

Eller kanske ni inte har varken mamma eller pappa? Eller kanske inte ens vet vilka era riktiga föräldrar är?

Men låt föralldel inte detta hindra er det minsta i era oroliga tankar.

Och tro föralldel inte heller, att bara för att ni själva börjar ana något av livet, är ni överlägsna och starka.

Grubbla helt enkelt inte för mycket. Överdriv inte. Bekymra er inte om vad som händer på långt avstånd, ni kan ändå inte göra något åt det, tvärtemot vad alla godmänniskor påstår.

Och sluta upp med att blanda ihop de, dom och dem. Lär är vad kasus är, och vilken betydelse det har i språket. Lär er en gång för alla de viktigaste satsdelarna, så har ni lärt er det viktigaste. Vad i jösse namn påstår era lärare? Kan man läsa sig till boklig bildning?

Jag häller nu upp 0,5 dl kallt vatten i den kannelerade koppen.

Går ut till kaffehörnan och häller vattnet i vattenkokaren, som är bland det bästa köp jag gjort.

Slår på kokaren.

Lägger en sockerbit i koppen.

Mäter upp något gram Neskafé (ja, det uttalas med accent  på sista e:et, inte neskaffe), som är det enda acceptabla kaffet, om du har förvarat det gastätt, så att aromen inte den minsta lilla gnutta har fått dunsta bort.

Tänk på att om du känner det minsta av den goda kaffedoften, så är det smakmolekyler som har sluppit ut ur förpackningen och som har nått luktcellerna i din näsa!

Gå nu ut i köket och tag fram en halv skiva Wasa julknäcke och bre på tjockt med extrasaltat smör.

Hitta osthyveln och hyvla av några skivor Edamerost, passa på att smaka på en sista skiva också, det är så gott.

Sätt på varmvattnet i diskhon med en 0,5 cm tjock stråle.

Gå sedan ut till kaffehörnan igen och häll det nu heta vattnet i den kannelerade koppen.

Gå tillbaka till köket, och häll mjölk i kaffet.

Det är nu Gotbert kommer in i bilden.

Jag tar en tesked och rör om.

Om man har hällt mjölk i kaffet, sprider den sig omedelbart i hela kaffevolymen.

Men det gäller enbart blandningen kaffe-mjölk.

Sockret löses visserligen, och röres om av diffusionen, men måste röras om med verktyg för att blanda sig i hela volymen.

Det är då jag tänker på Gotbert. Min Gotbert, Göran Gotbert alltså.

Han kunde nämligen en gång inte låta bli att påpeka att allt var omrört när jag hade hällt i mjölken.

Jag fick då påpeka att jag ville röra om för sockrets skull.

Då fick Gotbert en liten tankeställare, det hade han inte tänkt på.

Han mumlade något om saken, och insåg tydligen att han gjort en liten, men dock tabbe i sin allvetande attityd.

När du har rört om (fast det såg omrört ut redan från början) sköljer du av skeden i den lilla vattenstrålen, ställer tillbaka den på sin plats och stänger av vattenstrålen.

Alla dessa moment kan du endast klara om du har tidsuppfattning, en schimpans klarar det inte utan vidare. Men som alla andra varelser kan vissa lära sig otroligt mycket, bara de kommit på hur de kan få en godbit i munnen.

Har du sett en agilitytävling någon gång?

Då inser du omedelbart att dom förtjusande vovvarna knappast kan göra någonting, om inte matte springer med och förhoppningsvis diskret smusslar en godbit i munnen på husdjuret efter varje moment. Det är lika löjligt varje gång man ser någon glad svansviftare ta förbjudna genvägar, kanske däri ligger agilitytävlandets underhållningsvärde?

Mina akvariefiskar har lärt sig när det vankas mat. Det är nämligen när ljuset i akvarierummet tänds på morgonen, när de uppfattar att jag går förbi nära akvariet, när jag skrapar lätt på locket, när jag knackar tre gånger på locket, och slutligen häller i den uppmätta mängden fiskmat. Om ljuset tänds mitt i natten, eller om jag går förbi mitt på dan, bryr de sig inte alls.

Men sådan är väl inte du, va?