Min av etablissemanget tilldelade husläkare Susanne Milisic på Sankt Eriks vårdcentral i Stockholm, vill inte skriva ut medicin, som har fungerat bra under lång tid, och har skrivits ut av fem andra tidigare husläkare. Jag upplever det som en glimt av ondskan i livet.

Man känner sig som en rutten narkoman, som aldrig missbrukat droger, och till och med inte varit på systemet sedan den andra mars 2012. Kanske det är bättre med sprit och vin?

Jag lider av kronisk migrän med synbortfall och känselbortfall följt av en ohygglig huvudvärk, 1-4 anfall i veckan, en smärtande, förstorad mjälte, samt smärtor i njurarna på grund av en blodsjukdom som heter polycytemia vera, som så småningom övergår till leukemi. Jag har i princip ont i hela kroppen, närmast konstant, men doktorn Susanne Milisic tyckte jag skulle kontakta sjuksköterskorna på vårdcentralen mot min "huvudvärk". Borde inte läkarens uppgift vara att förmedla smärtlindring och kanske besitta en viss empati? 

Varför ska det här sista i livet inte kunna få flyta på i sitt elände?

Man blir väldigt ledsen, och känner sig som en riktigt dålig människa, vilket i och för sig är adekvat med tanke på hur livet gestaltar sig.

Det är problem det här med husläkarna.

Den första var ett under av hur man drömmer om att en husläkare ska vara, vilket berodde på att hon var privat bekant med en närstående.

Man kände att undersökningar och mediciner verkligen var något genomtänkt och filantropiskt, och med det rätta vänliga, leendet i den alltid obehagliga och osäkra vårdsituationen.

Men sedan gick hon i pension, och man tilldelades den ena efter den andra, vartefter som de tidigare av olika anledningar slutade.

Det är inget bra system, men hur ska man konstruera något annat?

Vad ska man göra? Jag är ledsen.