Om något högst irriterande med Facebook.

Programkodarna har ansträngt sig väldeliga för att söka spara utrymme på diskarna och tilldelat mellanlgringsystemen (cache) en massa kapacitet, som jag anser mycket irriterande och onödig.

Saken förhåller sig så här.

När man laddar upp en länk till en bloggsida med bilder, ska man tänka sig mycket noga för.

Det händer ju inte så sällan att man vill göra ändringar i källkoden, och oftast går det saklöst utan problem.

Men ibland kärvar det.

Nämligen när man har laddat in länken, men vill ha andra bilder, annan rubrik eller annan viktig modifiering.

Facebooks cache håller sig, så länge man är i huvudprogrammet, till och med när man så att säga raderar sidan. Jag menar alltså, att det som hamnade i mellanlagringsutrymmet stannar där in i det sista. För att verkligen ändra på saken, är det lika bra att skapa en helt ny websida.

Det är svårt, och det bästa verkar vara att radera sidan permanent i Facebook, ändra på grundtext och bilder, samt sedan vänta avsevärd tid, kanske mer än innevarande  uppkopplingsperiod, innan man vågar ladda upp sidan igen. Då kanske det slutligen ”tar skruv”.

Programmering är kul, datorteknik kan vara kul, men teknikens framsteg bli så småningom mer och mer oöverblickbara. Man upplever det som rena förmyndarskapet, i varje fall hos högre programvara, dvs sådan programvara som de flesta spel såsom Facebook är uppbyggda av.

Vart ska det sluta?

Ingen som vet.

Om inte strömmen i vägguttagen helt tar slut en vacker dag. Som det är nu känns det som att leva i en högriskmiljö, dock en sådan som Miljöpartiet inte ens anar.

Hotbilden mot vårt land är idag större än den någonsin har varit, men vårt försvar är minskat till cirka en tiondel av vad det var bara för tio år sedan.

Ostrivjärnet från Vacuvin.

Jag hittade det på nätet, och fick en idé om att detta kunde vara något.

Dessutom såldes det med ett bra kampanjpris på 99 kronor hos ett företag jag aldrig hört talas om, som hette Cervera.

Det visade sig finnas åtskilliga Cervera i Sverige, många känner till dem, och det finns flera i Stockholmsregionen. Jag letade och fann adresser och telefonnummer, for ner till ett Cervera på Sveavägen 24, men dom förde inte produkten, jag rekommenderades ett annat Cervera. En massa promenerande som inte gav något resultat. Till slut for jag hem igen och letade mer, mejlade ett antal butiker, fick inget svar så jag ringde, många signaler, någon svarade, nej den fanns inte, ringde nästa butik, jo utbrast en klad flicka, OK, jag kommer ner och köper ett exemplar.

Migrän, flimmer, haaat.

Det skulle vara Regeringsgatan 42, vilket visade sig vara riktigt svårfunnet.

Jag fann en ingång med rubriken 42, vilket ledde till något som hette passagen, som dominerades av ett stort Systembolag. Ett tag funderade jag på att gå in o köpa något, men jag har inte handlat något sedan den andra mars 2012, så då fick det väl vara nu också.

En liten skylt upplyste om att Cervera skulle finnas här

Men fanns inte. Inte heller någon hiss. Till slut frågade jag en flicka i en blomsterbutik, som hade ett högst fördelaktigt läge i Passagen, där var köer hela tiden. Jag skulle ut, ta rulltrappa ner och sedan finna Cervera. Men jag fann blott en stor järnaffär, John Wall och frågade igen. En vacker kvinna pekade åt en intilliggande butik, jaha, joho, till slut kom jag in i Cervera. Och var fanns nu ostrivjärnen, inte bland övriga ostrivjärn, det fanns åtskilliga, så det blev att fråga igen. Jaha en helt oväntad förpackning mitt i butiken, Så köpte jag ett.

Ett rivjärn med insats för 99 kronor, så att man inte behöver plocka fram någon extra tallrik för ostsmulorna.

Den transparenta insatsen har ett hack på ena sidan och den vita rivjärnsdelen har en motsvarande klack, man hör ett tydligt klick när man sätter ihop delarna

Det är lätt att sätta ihop delarna, när man har gjort rätt hörs ett tydligt klick och insatsen är på plats.

När man trycker ut insatsen får man akta sig för att av misstag hålla delarna hopklämda, det går lätt, när man trycker från undersidan.

Det var allt för idag. Gå och lägga sig, vila, hoppas migränen går över, puh.

Trettondag jul.

Nu är det slut med Lucia. Kolla gamblogg, som repetition.

Jag har gett mig in i ett datorspel. Det ger mig ångest. Inte så mycket för själva den dumma saken, utan i det här fallet för att det är tidsblockerat, så att vissa element kan bara utföras nästa dag. Där pågår tydligen en räkning via datamaskinens realtid, som i sin tur möjligen är kopplad till nätuppkopplingen.

Jag kommer till en gyllene port, klickar på open gate, men finner endast den passiva knappen quest unlock.

Tydligen är det någon fråga "Quest", som måste besvaras med några knepiga krokvägar. Det enda jag kan komma på är att lösa allt det som själva spelet omfattar. Ett moment om dagen. Ofta glömmer jag, det känns inte viktigt, och belöningarna ligger endast i att en text på bildskärmen meddelar ”Good job”, eller något liknande värdelöst. Hjälp! När jag kommer igenom questen, ska jag helt sluta med datorspel av alla slag.

Överhuvudtaget fungerar jag så, att minst två aktiviteter spökar på en gång. Det lurar en oro för något som inte riktigt ligger på ytan, men som skapar ett diffust obehag, samtidigt som jag jobbar med något helt annat projekt.

Mycket av tiden går ju till rena tjänstefolksysslor. En tid  måste kreativa människor haft en aning markutjämning, som Charles Darwin till exempel, som enligt uppgift inte ens klarade att koka ett ägg. Nyligen hörde jag samma sak om Olof Palme, liksom om Adolf Hitler,

som alltid kommer att vara aktuell, även om han ännu hålls nertryckt av segrarmakternas ”vae victis”, som många är komplett omedvetna om.

Jag läste för något år sedan biografin av hans privatbetjänt Heinz Linge ”Med Hitler till slutet”, som alla människor absolut borde läsa, för att få hjälp med att avdemonisera denna stackars historiska så orättvist hanterade figur. Hitler var visserligen indirekt orsak till  mycket av eländet i andra världskriget, men det är mycket få som meddelar annat än att han obestridligen tycks ha varit en högst vänlig och charmerande person.

I sakens natur ligger att maktfördelningen fullkomligt rasade över åt det mest groteska under krigets gång, och det är få som är medvetna om att Englands ultimatum kom blott några dagar före den tyska inmarschen i Polen, inte för att i första hand krossa Polen, utan för att återta de tyska områden som första världskrigets segrarmakter stulit, liksom Sudeterna, Saar och ytterligare något område. Se där vådan av att lägga sig i andra länders inrikespolitik som idag helt tycks ha kommit USA till del.

De sista åren av sitt liv, och de sista åren av kriget, blev Hitler ett darrande vrak, vars order alltmer ignorerades, och vars makt nästan helt eliminerades, ända till den dagen han i sin djupaste förtvivlan ansåg sig tvingad till självmord. Den som i första hand ledde judeförföljelser var Himmler, kanske inte heller av någon inneboende ondska, utan för att han faktiskt trodde på sin mission.

Det är väl en högst olycklig sanning att Hitler i sin ungdom kom i kontakt med det tyska judeproblemet, och fick en totalt förvriden bild av verkligheten. Om allt det kan man läsa i hans bok Mein Kampf, vilken är högst intressant, dock mest för att den i många länder är förbjuden, vilket naturligtvis föga påverkar saken. Den är fruktansvärt tråkig och svårläst, och innehåller en blandning av helt inaktuella politiska moment blandat med ett och annat som möjligen kan  ge någon upplysning. Jag tror att det finns få verk som har omgetts av så mycket missuppfattningar, liksom till exempel myten att "hade de bara läst Mein Kampf så...".

I sammanhanget måste framhållas missuppfattningen att någon förföljelse eller ens negativ hantering av afrikaner, aldrig förekom i tredje riket, för Hitlers del var det bara en irritation över det faktum att dessa människor var mer lämpade till idrottsliga utövningar och inte borde få tävla med de fysiskt  lägre begåvade germanerna. När man ser utvecklingen, kan man undra om han inte hade rätt. Det levde flera afrikaner i Tyskland, och de behandlades väl, och sammanhanget är väl att Tyskland hade välskötta kolonier i Afrika före första världskriket.

Bild från senaste olympiska spelet.

Framtiden kanske, kanske inte, kan utvisa sanningen om den ens är önskvärd, men det ligger nära till hands att inse Hitler kanske inte ens riktigt visste om de i detalj odokumenterade judeförföljelserna.

Det första man obestridligen börjar ana är att koncentrationslägrens fruktansvärda elände till avsevärd del måste grundas på det hänsynslösa och urskillningslösa bombarderandet av bland annat amerikanska B17, flygande fästningar, som släppte över 650 240 ton bomber över Tyskland under andra världskriget.

Tyska folket svalt något ohyggligt, fängelseklientelet och koncentrationslägrens (engelsk uppfinning) fångar svalt naturligtvis ännu mycket mer, det går inte att komma ifrån, men de flesta mördade judar kom ju inte från Tyskland utan från andra länder i Europa.

När jag var liten matades jag och andra barn med tjatet "tänk på barnen i Tyskland", om vi inte åt upp vår mat. Jag hade själv sett en bild på en groteskt mager pojke med synliga revben som gav mig hemska skräckkänslor, som varade i flera år, och det  hjälpte inte alls att man visade mig bilder på en glad och välnärd gosse, som senare under någon tid fått god mat och bättre omständigheter.

Det var Tyskland som började säger kanske någon, men det är fel, först efter många engelska, från Winston Churchill emanerande, provokationer, blev Hitler så förbannad att han under en tid lät bomba London. Hitler hade en högst överdriven uppfattning om vedergällningens betydelse, idag vet vi att civilbefolkningen snarast stärks av att utsättas för orättfärdiga angrepp. I dag försöker engelsmännen göra stor sak av de hjältemodiga insatserna under kriget, men de flesta engelsmän lever i salig okunnighet om det tyska folkets fruktansvärda lidanden, som dessutom bara accelererade under kriget, medan den tyska Blitzen dog ut efter relativt kort tid.

Varför USA kom med i både första och andra världskrigen är välbekant, men det är väl ingen som tror att Tyskland skulle ha förlorat de två sammanhängande världskonflikterna om inte USA blandat sig i med sina enorma tekniska och industriella resurser? Det går ju inte att ensam slåss med alla andra, till och med på den minsta skolgård vinner de två om de håller ihop, vilka bevekelsegrunder de än må ha.

Därmed krossades Europas under alla tider sannolikt högsta kultur Tyskland, och det kommer att ta mycket lång tid att reparera skadorna, av vilka en del väl redan för evigt har uppnått sina sorgliga syften.

Allt mer och mer börjar en häpnadsväckande sanning skymta under ytan, nämligen att mänsklighetens största olycka inte helt måste skyllas på Hitler utan på hans engelska motpart, Winston Churchill, som ju var den som desperat lyckades lura in Förenta staterna i kriget. Han kan dock knappast skyllas på omständigheterna kring krigsutbrottet, då han blev premiärminister först den 9 maj 1940.

En stor paradox ligger ju i att många av de individer som ingick i USA:s enheter, har sina rötter i Tyskland. Att sedan Hitler gjorde ett av sina största misstag när han förklarade USA krig fyra dagar efter japanernas angrepp på Perl Harbour den sjunde december 1941, gör ju inte saken bättre.

Många missuppfattningar florerar. Hitler var ond, allt var hans fel. Tyskland började bomba london för att Hitler blev arg för att han förlorade slaget om England, likaså ubåtskriget började av samma orsak.

Många skoluppsatser hamnar idag på nätet, och man undrar ju varför inte lärarna ser till att rätta till det värsta? Inte ska man väl tro på myten att lärarna är kommunister och odlar en styrd tendens?

Men det var

engelsmännen, med Churchill i ledningen, som provocerade Hitler genom bombningar av Berlin hela sommaren 1940, det var

engelsmännen som förklarade Tyskland krig, och det var

engelsmännen som omedelbart skapade den så kallade ekonomiska blockaden av Tyskland, vars enda motdrag var att sätta in sina ubåtar mot i första hand transporterna till England.

Om handelsblockanden av Tyskland, som därmed blev instängt från resten av världen, liksom under första världskriget, står detta  inte ens nämnt i Arnold-Forsters "En värld i krig" som publicerades 1974, och i övrigt är tämligen vederhäftig i sak.

Bäst är att söka sig till biblioteken (till exempel Kungliga bibliotekets mikroarkiv) och själv noga läsa vad som stod i dagstidningarna från tiden, det går att göra, även om det kräver en hel del möda!

Jag längtar efter snö, när det nu ändå är vinter och lite kallt. Kanske var årets höjdpunkt när jag promenerade runt kanalen den 19 decemper 2012?

Inte några nyårslöften.

Undrar om jag nånsin haft några.

Men långt inne finns väl minnen och tankar om idéer och drömmar, som man trodde sig skulle uppleva. 

Just nu är det trettondagsafton liksom innan den har varit, egentligen morgonen därpå, klockan 00:37, så natten har inte riktigt passerat, ånej.

Jag fick en fin flaska vin på min födelsedag för tre veckor sedan, och nu är den äntligen uppdrucken, tyvärr gav den ingenting, mina drömmar i verkligheten är mycket bättre, allt det man finner i böcker, kan slå upp och ställa samman, det är så fantastiskt givande, bygger kunskap och avslöjar osanningar.

Det verkar ha kommit på modet att finna sanning. Någon tipsade att sanningen skulle finnas i kylskåpet, och någon annan föreslog att den kanske finns under den stora stenen vid änden av  regnbågen.

Men vad är sanning? Är det så viktigt? Ja, faktiskt, ibland kan det kännas så, därför att efter det stora raset präglas eftervärlden av de myter och dogmer som byggdes upp av de som i princip segrade.

Advokater söker inte sanningen. Advokater söker efter sakförhållanden som kan duga för att rädda klienten enligt givna lagar.

Djupare än så tafsar jag inte här, jag behåller det för mig själv, kärleken är så grym, så obeveklig och så förljugen, när den en vacker dag avslöjar sitt verkliga jag i en ohygglig upplevelse av medvetenhet.

Där kanske man kan dryfta frågan om var sanningen verkligen finns.

Har du känt ovissheten och den djupa plågan, som en slags omvänd hunger, så grymt hänsynslös, vad är det egentligen som händer? Vae victis!

Hungern bara finns och känns, utan att man kan peka på ett enda ställe där det verkligen gör påtagligt ont, det ligger långt, långt, LÅNGT ner i djupet.

Det är gruvligt att drunkna, det är fasansfullt att bli ihjälsagen, det är ofattbart att hungra ihjäl. Se det orättvisa mitt framför ögonen, se lögnerna som ingen fått veta om, fast de är helt uppenbara.

Fast ändå du lever och vill alla väl, och inte gjort något ont.

Det ska väl ordna sig till slut!

Ja, Jag tror att det faktiskt kommer att ordna sig så fint, som man knappast kunde föreställa sig.

Vill du läsa lite nostalgi, så ska du läsa min artikel om Albert Engström som jag skrev i en av årsböckerna en gång?

Lycka till, puss och kram, var inte orolig!

//Thom