Att analysera en människas inre är både omöjligt och barnsligt enkelt.

Det gäller bara ett få dem att yttra sig på ett sätt som gör att situationen flyter fram.

Ordet knep kommer in i bilden från ena hållet, samtidigt som man inte ska vara omedveten om att knep, förutom att vara ett praktiskt substantiv, också är imperfektum av verbet knipa i dess två betydelser.

- Vilka två betydelser?

- Knipa i betydelsen gripa tag i något, eller i betydelsen krysta.

- Jag är inte säker där, riktigt...

Så när man Googlar på knep, kan man finna både det ena som det andra. Både något om ett trick, men även något om det faktum att någon snodde något mitt framför näsan på en.

- Du som är samtalsterapeut, och tar betalt för det, vilka knep använder du för att  få tiden att gå  ända  tills klockan talar om att tiden är ute?

- Nja, jag använder inga speciella knep, jag bara nyttjar det jag kan, och låter det gå i par med min erkänt omtyckta, snabba associationsteknik.

- Du har alltså en speciell begåvning, som gör dej till en duktig samtalspartner?

- Det har jag inte sagt, jag är bara ute efter att tjäna pengar, vi terapeuter är ju mycket duktiga på att ta bra betalt, som bekant.

- Hur kom du in på det? Jag, för min del vet inte alls hur man ska tjäna pengar, trots att jag använder all min vakna tid åt att jobba hårt på det. Förresten resten av tiden också, drömtiden alltså.

- Tiden är slut. Det var inte du som skulle ställa frågor, du försöker lura mej och det tål jag bara inte det är ohederligt och drumligt.

- Drumligt? Jag försökte bara vara snäll som vanligt…

- Ja, ja, det får vara…

Nu gällde det ju egentligen det här med salige Olle Adolphsson, han var jäkligt duktig, och jag har alltid undrat var han lärde sig om all musik, han gick ju aldrig någon speciell utbildning så vitt jag vet. Om man inte räknar musikteorin på Stockholms universitet.

Jag ville veta om den vackra ”Nu har jag fått den jag vill ha” som glider över i en sorglig begrundan över att allt tar slut och den vänliga slutklämmen ”Hon är det vackraste jag vet”.

Den kom på LP-skivan ”Vad tänker jag på” år 1967, när han var 35 år.

Tackar.

Det är så sanslöst mycket. Att greppa allt som väntar på sin upplösning verkar nära nog omöjligt.

Först och främst är det katastrofen med Windows 7. Ingenting ångrar jag så mycket, som att jag installerade det. Jag trodde det skulle medföra lättnader och bättre system, men har enbart medfört en stor jävla röra.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna bemästra det.

Det skapas mappar och genvägar i ett enda trassligt till synes oupplösligt kattnystan. (Kattnystan är ett garnnystan som små, elaka katter har tillåtits göra obrukbara i sin omätbara gullighet)

Någonstans finns väl alla data och sedimentära spår av det som en gång var, jag måste försöka ägna mycken tid åt att komplettera och flytta, men den största nackdelen är, att när nya filer skapas, får de också nya tidstämplar, och försvinner in i anonymitetens dunkel. I över femtio år har en högt över allting skimrande ledstjärna för mig på alla mina arbetsplatser varit dokumentens okränkbara tidstämpel, och den kan inte rubbas. Ska inte kunna rubbas. Får inte rubbas.

Men systemet gör det.

Det verkar som om systemet själv bestämmer var filerna ska finnas. Just detta att inte helt ha kontroll gör ju att man förlorar fattningen, tappar taget och anar materialet segla ner i det diffusa oåtkomliga djupet.

Gång på gång intalar jag mig själv att jag ska fixa det, vem vill någonsin att allt man arbetat med i så många år ska försvinna, så att man inte ens själv kan få tag i det?

Ska man ha någon kontakt med yttervärlden, måsta man ju veta var saker finns, det var ju en fördel med Internet när det dök upp på sin tid.

Här ska dock finnas en länk till det tidigare nämnda dokumentet från 1984, där jag beskriver julsakerna på Styrmansgatan. Om jag finner det, är det en seger, men samtidigt oroar jag mig för en stor faktura från internetoperatören, har de verkligen ökat kostnaderna så mycket? En faktura på över sexhundra kronor för ett år är ju fullkomligt orimlig, kan jag finna något alternativ? Bara att finna fakturan från förra året känns jobbigt. Förr tog man fram en pärm och hittade det på tio sekunder, nu kan man få sitta i timmar, få migrän, och ändå emellanåt försöka anteckna så gott det går, för att slutligen finna att banken inte längre har önskade data i sin isolerade databas.   

Julsakerbeskrivningen. Ja, där fanns den, va bra! Jag hänvisar till förra bloggsidan.

Och nu till dagens terapi

-Vill du veta hur jag gör, käre Thom?

-Ja, gärna.

-Vill du att jag ska visa dej?

-Ja, hemskt gärna.

-Ska jag ta det från början?

-Ja, eller, gör som du vill!

-Ja, då sätter vi väl igång då, vad tycker du om det?

-Ja, börja bara, jag är beredd.

-Hur hade du det som liten, var det för jävligt?

-Nej, inte speciellt, vad jag minns.

-Jo, men några obehagligheter minns du väl?

-Menar du något speciellt?

-Nej, bara om någon var dum mot dej, retade dej  eller så.

-Inte vad jag minns.

-Jomen någon obehaglighet var du väl med om, det är helt normalt, var inte rädd  för att berätta för mej, det är det jag är till för.

- Jag hade tandvärk...

- Nåja, det var inte det jag menade. Förresten är tiden ute nu kommer jag just på, och jag tvivlar på att du är rätt person att gå i samtalsterapi hos en erfaren samtalsterapeut som jag. Jag har inte min tid till vilket pris som helst, och jag tycker du ska överväga att fundera själv på hur du vill ha det i framtiden.