Men nej, nej, nej, även om jag av några märkligt nog betraktas som en duktig analytiker, handlar detta inte så mycket om terapeutiska saker som vanligt. Du kan väl själv göra analysen, om du besitter tillräcklig sensibilitet!

Tog en bild med yngel, utan blixt, makro, man ser mest bara några blåa streck:

I dag har jag promenerat runt kanalen igen.

Jävla huvudvärk i dag igen, varit utan i tre hela dagar, halleluja.

Att man ska behöva ha det så här, gud, vad en männska tål.

Försöker äta så lite tabletter som möjligt, men jag försäkrar att det är svårt.

Promenaden *********

Jag gick iväg klockan 10:38.

Var nere vid kanalen efter 21 minuter, 10:59, och kunde inte låta bli att ta en bild på detta vackra, gamla hus med sin långa skorstenspipa. Det blir kallt om fingrarna när man måste ta av sig handsken på högra handen, och kameran blir sjusärdeles kylig, men jag tyckte det var så tilltalande med de sedan tjugondag Knut kvarblivande adventsljusstakarna i fönstren.

I kanalen simmade tretton förhoppningsfyllda änder emot mig, och uppe vid bron ser man att isen börjat lägga sig utmed stränderna.

Sedan den långa, trista biten förbi Stadshagens många tunnelbanenedgångar, där jag passerade ett gigantiskt, öde släp, om vars historia man nu började grunna. Var kan detta märkliga föremål befunnit sig under sin livstid, och vilka laster kan det ha släpat på? Välutrustat med elektriska kablar och hydraulik, den som vill kan väl slå upp det i bilregistret.

Dagens fikande *********

Jag var inne på Sankt Göranfiket klockan 11:30, där jag beställde kaffe och en räkmacka. Äcklig med något underligt klet som möjligen ska föreställa majonnäs. Det ska jag inte göra om i första taget.

Jag minns forna tiders räkmackor, som varit så delikata, men de tillhör väl en förgången värld. Jag kom ihåg en gång en sommar, när jag beställde en räksmörgås på stadshotellet i Gnesta, på den tiden en äkta gammaldags svensk restaurang. Den betingade det oerhörda priset av tolv kronor, vilket jag offrade, eftersom jag den sommaren var extrageolog på SGU, och hade en blygsam, men dock befintlig inkomst. Smörgåsen var fantastiskt läcker, på färskt, vitt bröd och preparerade av den tidens skickliga kallskänka. Spåren kanske kan förnimmas i dagens räkmacka i form av standardgarnityren ägg, gurka, tomat, sallad, kanske en dillkvist. Men smaken? Som väl borde vara det allt dominerande för all sådan verksamhet?

Det påminner mig om Herman Görings motivation för att han så sällan besökte Adolf Hitlers lunch- eller middagsbord på 1930-talet: ”Ärligt talat tycker jag att maten är för dålig”. Jag minns inte vem som skrev det, Det var väl någon av alla dem som faktiskt kände Hitler, kanske någon adjutant eller liknande.

Klockan nio minuter i tolv lämnade jag sjukhusfiket och promenerade vidare ner Sankt Göransgatan – Fleminggatan - Sankt Eriksbron, och var hemma kvart över tolv.

Kommentar *********

Varför skrev jag nu det här? Huvudet värker, särskilt i nacken, det är ett satans lidande, och det gör mig ledsen, för jag vet att många inte har det så här, och jag minns med vemod, att jag faktiskt inte haft någon värk alls de tre föregående dagarna, det är nästan spöklikt.

Lidandet är legio, och jag finns väl i en skala där jag inte alls placerar mej så imponerande högt, men hur så? Detta är mitt liv och mitt lidande, jag kommer inte undan det. Tröst för ett tigerhjärta hjälper inte mej. Liksom all hämnd inte hjälper den förfördelade, det är bara beklämmande med människor, som gläder sig åt andras höga straff. Sånt tycker jag helt enkelt man ska hålla käften om i sin inkrökta skadeglädje.

Film uppe hos kompisen *********

Såg igår en vansinnigt tramsig film, Cruise Control, om en ond typ, som lyckades kidnappa en lyxkryssare genom att manipulera operationssystemet, som han själv varit med om att konstruera, men fått sparken.

Där förekom i början av filmen en verkligt snygg femtonårig tjej, som, sedan hon blivt instängd och frisläppt av hjälten, spontant deklarerade sin kärlek, meddelade att hon fyllde femton nästa månad, och väl därmed skulle betraktas som lovlig, men fick kommentaren att relationer i affekt sällan leder till något. Sedan såg man tyvärr inte henne mer i sista halvan av filmen, som bland annat omfattade en häpnadsväckande kollision med ett tankfartyg, samt slutgiltig ofrivillig dockning med fasta land.

Också en film med en alltför lång ”gratissekvens”, med vilket jag menar dessa bullriga trassliga, ryckiga, korta sekvenser i dålig belysning, där knappast ens en inbiten actiongalning kan finna något nöje. Här hade man dessutom lagt in ett konstanta blinkande, som förmodligen skulle imitera det skadade belysningssystemet efter diverse skadegörelse.

Hå hå ja ja.