Till lilla Kajsa som ligger med bruten fot.

Hon var ute så glad med sin lilla Iris, hej o hå, tills dom kom till ett parti av isen som var väldigt knaggligt, skridskorna högg i, med platt fall och foten under.

Bruten fot till sjukhuset, blev gipsad. Aj, aj, aj.

Nu ligger Kajsa har ont och tråkigt och väntar på den så långsamma läkningsprocessen.

Skulle ha börjat nytt jobb samma dag dessutom, det är ju inte roligt att börja med att sjukskriva sig, även om det är vinter.

Men jag, som märkligt nog inte har helvetets migränen i dag liksom senast igår, beslöt promenera runt kanalen, många kilometer, för att inte säcka ihop. Ringde Kajsa, tänkte inte på det elaka i att överlägset malla sig över bättre läge, som rika personer tanklöst brer ut sig med sina resurser, utan en tanke på att möjligen dela med sig.

Det var likadant med tvättkorgen. Minns du tvättkorgen? För tio år sedan köpte jag på Kajsas initiativ en alldeles egen tvättkorg, så praktiskt att slänga paltorna i, men detta söndagsexemplar hade uselt lock som lossnade nära nog bara för att man lyfte på det. Kajsa meddelade då att hennes tvättkorg, av samma märke, minsann hade en helt fungerande konstruktion, ja, man kunde till och med lyfta hela fanskapet bara i locket. Sedan dess tänker jag på Kajsa varje gång jag använder min tvättkorg, det är varenda dag, det. Så livet kan vara.

Jag gick hemifrån klockan 10:28, hamnade vid kanalen 10:43, där jag tog denna vackra bild i den stilla vintern.

Jag går ganska långsamt, märker jag. Hela tiden omgådd av hurtiga vandrare. Dom kanske går fort med avsikt i tron att bli friskare och leva längre, det unnar jag dem så gärna. Här ser man en bit av ena flygeln på slottet också. Ibland ser man den tretungade örlogsflaggan också, så vackert och stolt vajande över vaktportalen.

Klockan 10:51 var jag framme vid bron, och kunde inte låta bli ta en bild till som minne.

Ja, det är föralldel inte första gången det blir bild av denna vackra vy. Bortom kröken ligger det vackra Karlbergs slott, vilket förstås här är skymt av vegetationen.

Sedan den jobbiga biten tillbaka på andra sidan till Sankt Görans sjukhus, och slank in i värmen till det svenska standardfiket, de smärta vitklädda undersköterskorna, och den enahanda repertoaren.

Men OK, för mig duger det med kaffe, socker, mjölk och en kallskänkeprodukt i form av smörgås med köttbullar med rödbetssallad. Ska man klaga så är det för lite smör på smörgåsen, knappast något alls, köttbullarna små och ganska torra av standardtyp. Vad som döljer sig i rödbetssalladen kan man ju  undra, själv brukar jag göra den av hackade inlagda rödbetor och en god majonnäs.

Leve Sveriges förtjusande kallskänkor med sina gulliga produkter av gurka, tomat, sallad som garnityr på vad egentligen handlar om!

Så den sista biten fram till nästa bro, där jag inte heller kunde låta bli att ta en bild av kanalen med slottet och de infrusna fritidsbåtplatserna.

Där var jag klockan 12:03, och sedan hemma klockan elva minuter över tolv, vilket klockslag jag konfirmerade med en ny skylt utanför porten, som elakt upplyste att ”Cyklar och mopeder får ej parkeras här”.

Jag minns att fastighetsskötaren kommenterade den en gång, när den var på planeringsstadiet, vi måste ha skylten, för annars kan vi inte frakta bort de fordon som ändå hamnar där. Ska bli spännande att se hur det går. Till saken hör att man faktiskt har anlagt en cykelparkering vid huset, men de kanske tio platserna är ju alldeles för få, och sommartid kan det finnas minst tjugofem cyklar fastkedjade vid staketet, både på utsidan och på insidan. Undras om de nu verkligen kommer att fraktas bort…

Krya på dej, Kajsa och dröm om kommande promenader och utflykter med friska gångpartiklar!

Retar mig på onda förändringar, är det någon som känner igen sig? Plötsligt en dag kommer man inte in på det ena eller det andra. För några dagar sedan var det banken, nyss var det en del funktioner i detta trogna bloggprogram som helt plötsligt, utan varning eller anledning, påstods saknas. Saknas flashplayer, saknas bank ID. Helt plötsligt bara mitt i det dagliga arbetet händer det. Programmen tränger sig på. Varför får man inte bestämma själv hur man vill ha det?