Begrundan och oro när man inte kan sova.

Jag vill att alla ska vara snälla, eftersom jag själv är snäll, och tror alla om gott.

I dag gick jag runt kanalen igen, det är  kanske fyra-fem kilometer, men jag vet inte säkert, för min fina Silva stegräknare föll i golvet och dog för någon månad sedan. Det är en av de saker jag måste prioritera, fast tyvärr är det mycket jag måste prioritera, hur gör man? Den kostar när tvåhundra kronor så den kommer långt ner på listan, i första hand gäller kläder, kamera, men tack och lov är datorsystemet OK, efter senaste uppgraderingen.

Häromdagen upphörde inloggningen till banken att fungera, så jag kunde inte kolla det lilla återstående saldot. Jag fick ringa supporten, och upplevde en rätt irriterande konferens som tog nära trettio minuter i dyra mobiltelefonen.

Det ordnade sig efter ett bra tag först när jag installerat ett nytt operativsystem, med allt vad det innebär.

Det roliga som har hänt är ju annars att kardinalfiskarna har oräkneliga små yngel som simmar i sina stim och lever sina nya liv. Man undrar vad dom lever av? Dom är ju så väldigt små, en del bara som små blålysande prickar. Det enda jag kan göra är att tilldela de vanliga fiskflingorna, så finpulvriserat som möjligt. Förra gången gick det ju liksom av sig själv. Jag har faktiskt inte sett att någon av de stora fiskarna äter av ynglen, men man kan väl inte vara för säker. Ja, den gången för så länge sedan tog det fem dygn mellan lek och kläckning. Ska man nu ha dessa fina akvariefiskar, är det väl trevligt att ha många, dom är ju stimfiskar och gör sig så vackert, när de är många. Att gå ut på nätet och fråga ger bara en otrolig massa besserwissersnack, det ena bättre än det andra, om man skulle tro allt man får reda på, vore det lika bra att lägga av med det mesta.

Och högst imponerande och roligt är förstås att Elli fick B i senaste tentan på KTH. B är alltså näst högsta betyget i en skala på sju. Hon är helt otrolig.

Nyss gick jag upp och diskade, det var inte så himla mycket, men kanske uppåt trettio objekt var det nog med porslin och bestick. Rent och fint i diskhon när man vaknar på morgonen är belöningen.

Jag ska fortsätta att promenera fem kilometer varje dag, det är en pärs, men kanske kan hjälpa mig att hjälpa mina medmänniskor, i synnerhet förstås mina älskade barn, även om dom inte har så mycket tid, det är så det går med livet. Mest konstigt är det väl att ingen brytt sig ett dyft om alla nya små kardinalfiskar, men det är väl en totalt ointressant företeelse för genom hela nätterna datalekande barn, en rätt pervers tid egentligen om man jämför.

För att hjälpa sina medmänniskor måste man ju vara någorlunda frisk, och kanske håller man sig någorlunda, om man har en hyfsad kondis. Men jag minns syrrans tränare Ellemar, som menade på att man väl inte behövde någon särskild extra träning, om man i övrigt var tillfreds med livet. Förnuftig karl. Det var en upplevelse att hänga med ut och se henne springa iväg sina ambitiösa träningsmil, och hon lyckades ju i tonåren faktiskt komma en bit i något mästerskap, har jag för mig.

Att vara snäll, det låter så mesigt och fånigt, det straffar sig när man blir oskyldigt anklagad för dumma saker. Det enda rätta är väl att hålla sig för sig själv och inte tränga sig på. Det kanske är mitt livs största fel, att jag inte kan ta för mig, av hänsyn till andra människor.

Nu är det dags att lägga sig och läsa en stund med en liten macka och ett glas mjölk. Vad ska det bli idag? Kanske en liten hårt bröd med smör och Kalles kaviar, jag tror det finns lite kvar, det är ju faktiskt riktigt godis.

Vad säger man när en jude, i svensk rikstelevision, helt öppet, och utan att ens blinka, meddelar, att han inte skulle ha funnits här, om inte Raul Wallenberg hade funnits...