Mina barn orkar inte längre.

De har hört allt, och jag kommer inte vidare, eftersom jag inte längre kan avslöja det viktigaste.

Barnen är duktigare och mer kunniga än jag, och de orkar inte längre ens le åt mina gamla beskrivningar av vad jag vet om hur allt i livet egentligen ligger till.

Så vad gör man?

En gammal kardinalfisk är uppenbarligen döende, men åter kommer nära trettio yngel som kläcktes för några veckor sedan. Jag blir så fylld av en orolig empati, fast jag vet att det inget finns som verkligen hjälper. Livet är sådant, det består av födelse, liv och död, och var och en med den minsta tidsuppfattning vill väl göra allt, för att med så lite problem som möjligt anpassa sig till döden.

En gång i min barndom upptäckte jag en liten levande kräfta som kom krypande i rännstenen. Jag fylldes av den mest obegränsade medkänsla för denna lilla utsatta varelse. En vuxen man kom och såg det, och med en kommentar om att "den kommer aldrig att klara sig", satte ha klacken på kräftan och tryckte till med ett krasande. Detta uppfyllde sedan mina oändligt sorgesamma tankar i många år. Det var obegränsade tårfyllda drömmar om hur man skulle har räddat kräftan, och flyttat den till stora vatten, där den skulle levat i evigheters evigheter.

Dödens obeveklighet skapar stor konst lika väl som den mest pekoralistiska.

För några veckor sedan var jag uppe hos min kompis, som äger en lite TV-mottagare, och såg en fullkomligt helusel amerikansk film om hur döden i gestalt av en bildskön och attraktiv ung man hade stigit ner på jorden för att hämta någon.  Bara det...

Det rörde sig om ett obegränsat framgångsrikt äckel, som naturligtvis satte till alla klutar för att åtminstone fördröja processen, hur det nu kunde tänkas gå till.

Naturligtvis fanns där inbakade, vulgära och onödiga sexscener, som man tvingades hoppa över, och därmed missade en del i det tokiga sammanhanget.

Men det fanns en scen, som inte saknade en visst behag . Döden hade förirrat sig in i den framgångsrikes köksregioner, och kom att språka med en butler angående ett visst födoämne som just hanterades. Döden gillade smaken på det som den utomordentligt skicklige och korrekte butlern lät honom provsmaka. Jag minns inte nu vad det var, men döden fick smak på det, och begärde fram det även senare i filmen. Detta var filmens behållning, det var onekligen roligt att se vad manusförfattarna hade lyckats tota ihop, och det slutade naturligtvis i ett stort och misslyckat jaså.

Den naturliga kommentaren till detta är ju hur människor kan få fram pengar för att producera sådan smörja, är även min kompis med och betalar genom sin licensavgift till televisionsapparaten? Eller kanske du?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...