Vi gjorde våra utflykter i Stockholms omgivningar. Ibland ensam tidiga morgnar. Haga, Sjöhistoriska museet, Pampas, Gärdet.

Ofta vandrade jag ensam och iakttog det som gick att se. Någon gång med notpapper, och trodde jag kunde komponera små symfoniteman. Jag visste föga om hur man gjorde, men jag kunde ju sjunga för mig själv och skriva ner det jag sjöng. Det var ibland polyfoni och ibland försök till kontrapunkt. Visst var det fel väg. Jag var uppfylld av ohämmad beundran för Mozart, och mindes en profilbild på honom i ett uppslagsverk. Någon gång fick jag Kjelle att spela mina alster på fiol, och där fanns också en inspelning på Roffes bandspelare med Tommy på altsax och någon mer, förmodligen jag själv på trumpet. Bob hade en bestämd  uppfattning om något, jag minns särskilt något som skulle föreställa en menuett, men jag var inte säker på hur jag skulle tolka det omdömet.

När jag tänker på komponerande idag, är det Sven-David Sandström som kommer i främsta rummet. Hans körkompositioner fungerar verkligen. Den som vill lära sig skön och fungerande samtidig musik ska studera hans verk,  han har sannerligen lyckats, en  underbar tillgång till vårt land, med pedagogiska resurser dessutom. En sommar när jag arbetade som notskrivare på Sveriges radio kunde jag se hans partitur. Det var ungdomsverk, och jag minns att notskrivarna hade många bestämda uppfattningar om hans kompositioner. Men vi skrev det som stod i partituret, varken mer eller mindre.

På vägen ut till Haga passerade jag ett ställe som hade sprängts ut redan på Gustav den tredjes tid. Ingen visste vad det var, ett försök som aldrig blev något. Vi vandrade omkring bland ruinerna av det aldrig fullbordade slottet.

Runt Sjöhistoriska och dess kanoner smög vi omkring med våra ollonpistoler. Där upplevde vi mörkrets dramatiska smygande äventyr. Det var tö i luften och droppade från taken, en känsla av vårlik kyla, där det gällde att vara den som sköt först. Skjuta fick man göra när man oupptäckt kom någon så nära att man segrande fick markera det med ett skott. Ollonpistoler var startpistoler av enklaste slag, men de smällde något oerhört i det kalla mörkret. Roffe vann nästan alltid. Han hade en metod att smyga som gick ut på att helt enkelt noga kolla var han satte ner foten. Vi var totalt ensamma därute i mörkret, och det fanns 2,5 miljarder människor på jorden, nu finns det sju. Det var en ganska lång väg att gå från Östermalm och Styrmansgatan som vanligen var vår utgångspunkt, efter någon timme tröttnade vi och promenerade tillbaka hemåt.

Pampas blev föremål för tidiga eskapader på morgnarna långt innan skolan började klockan åtta. Vi gick i Vasa real, och måste ha stigit upp senast sex på morgonen. Mörkt var det naturligtvis, och vi hade våra hjälmar med oss, för att göra det mer dramatiskt och realistiskt. Vi var experter på allt som smällde och kunde nyttjas till bomber. Det var något oxidationsmedel, och olika kemikalier som gav kraft eller färg åt det pyrotekniska. En ständig dröm var att komma över kaliumklorat, vilket vi dock aldrig lyckades med, men på en laboration i kemin fick vi uppdrag att göra bomullskrut, vilket faktiskt fungerade med en väldig knall till lärarens motvilliga förvåning, när han klippte till en liten tuss med en hammare.

Vi köpte materialet på apoteket, det vägdes upp och levererades i papperspåsar med handskrivna etiketter. Syrorna levererades i glasflaskor, även koncentrerad svavelsyra gick att köpa. Också vissa riskabla grundämnen som jod, brom och kvicksilver såldes, men det var ganska dyrt. Titt och tätt gjorde vi jodkväve, som var så explosivt att det förr eller senare exploderade av sig själv bara något dammkorn landade på det. Dock i mycket små mängder, med små festliga knallar. Det var en älskad och spänningsfylld värld, som för en utomstående idag säkerligen skulle anses farlig och förbjuden. Vi hade egna namn med suffix och prefix på allt möjligt vi kunde framställa. Men vi var mycket försiktiga, och råkade aldrig ut för något. Någon gång var det dock nära, och man skämdes mycket för vad som kunde ha hänt.

När vi hade tillverkat någon bomb som vi visste var klart farlig, sparade vi den och smällde av den långt senare vid något speciellt tillfälle. Jag minns två enorma smällar, en ute på Gärdet i en vattenpöl som vi bedömde gav en fjorton meter hög vattenpelare, och en gång på Vik vid avtagsvägen från stora landsvägen. Det senare en stilla sommarkväll, Roffe skulle tända, och jag stod på långt avstånd och såg honom syssla med antändningen. Efter en stund såg och hörde jag honom komma springande på grusvägen. Det blev en rejäl knall i sommarnatten. Målet var uppnått, den farliga tingesten hade gjort sitt.

Vad var det som gjorde att vi så samstämmigt kände glädje och spänning i samband med allt detta? I första hand var det nog upplevelsen av kontroll, att veta hur man gjorde. Det var helt enkelt kunskaper vi sökte. Vi lånade böcker på stadsbiblioteket och läste allt om hur man framställde krut och sprängämnen, liksom rökutvecklande objekt och hur man framställde tårgas.

Numera är det svårt eller nästan omöjligt att ens komma över de enklaste laboratorieglas, om man skulle vilja tillverka något. Restriktionerna är löjligt hårda, särskilt i betraktande av att riktiga bomber förekommer i en aldrig tidigare upplevd omfattning i verkligheten så att säga. De kemikalielådor som möjligen kan finnas i någon leksaksaffär är barnsligt restriktiva, det verkar mest handla om att lösa upp vanligt salt i vatten, eller att göra någon färgning eller fällning.

Vi hade aldrig några onda avsikter, hade aldrig en tanke på att avsiktligt skrämma eller skada någon eller något. Tyvärr har jag en känsla av att det är annorlunda numera, det finns helt säkert både ondska och resurser därute i livet. Det är så sorgligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...