Inget nytt under solen!

För länge, länge sedan tyckte invånarna  i den medeltida tyska staden Hameln att det hade gått för långt. Råttorna hade tagit över totalt.

De fanns överallt, tog över och blandade sig i all verksamhet.

Man måste göra något åt saken.

I Stockholm och andra svenska städer på 1400-talet förekom något liknande.

Tyskarna  hade tagit över genom sin större skicklighet i handel och lurendrejeri.

På Sten Stures tid stod till slut slaget vid Brunkeberg, och Sturarna vann till slut över de danska härarna som med båt tagit sig ända in i staden.

En lång tid av fred och uppbyggande i välstånd följde.

Sverige var på väg att gå under i invasionen av utlänningar, många gatunamn i Gamla stan i Stockholm minner ännu om denna förödmjukelsens tid.

Man fick ändra lagtexter så att ingen utländsk man längre skulle få inneha något högre ämbete.

I Stockholms stadslag infördes texten "Ej må eller skall någonsin någon utländsk man borgmästare eller rådman vara".

Sedan dess har Sverige en lång tid in på nittonhundratalet varit svenskt.

I dag har vi andra lagar som bromsar utvecklingen. Långsamt, långsamt börjar det dock att jäsa i de befolkningsgrupper som inte är så priviligierade, att de till och med kan tycka att råttor är gulliga.

På Hamelns i 1200-talet tid antog man erbjudandet från den långe smale mannen med sin förtrolllade pipa, som erbjöd sig att lura ut råttorna i floden, så att de skulle drunkna.

Han spelade och lurade miljoner råttor ner i vattnet att drunkna och förintas.

Men han fick inget betalt, som utlovat var, och lurade som hämnd alla stadens barn att drunkna på samma sätt, utom två, varav en var blind och en annan lam, som blev kvar för att kunna berätta vad som hade hänt.

En tänkvärd liknelse.

Nästan alla element i sagan föreligger i dagens Sverige. På ett eller annat sätt kommer naturligtvis stora förändringar att ske, men det finns stora problem.

Idag är det televisionen som är det ohyggliga råttanfallet, och bakom den finns tafatta programledare, USA och en stor del av det västerländska samhället, som tycker att råttor är så gulliga.

Ska det bli Kina och Ryssland som räddar oss? Kan vi betala för det, eller måste vi själva gå under?

Inget kul att gå under...

En känsla av att ha sett förut.

Ni vet, det där som kallas déja-vue.

Som en välbekant närvaro utan oro eller tvekan.

Med ett visst djup av välbehag och tillfredsställelse.

Något bra.

Men smärtan fanns där, jag hatar den, kommer det någonsin att gå över?

Ensamhet mitt ibland tusen andra jag inte kände, alla så glada.

Jag hade saxofonen runt halsen, men blåste inte en enda ton.

Jag vet att värken måste ha en orsak. Det är så vi är konstruerade. Det gör ont för att vi ska undvika det som gör ont, men vad ska jag undvika? Ingen kan tala om för mig, vad det är för fel.

Det skapar en trötthet också.

Alla sprang omkring och verkade ha något mål. Något gemensamt som jag inte riktigt förstår eller ens kunde ana.

Jag tillhörde min grupp. Jag visste att det var min, men kunde inte riktigt förklara hur.

Det fanns inga speciella kännemärken, vi såg alla tämligen lika ut.

Jag visste något så när vilka det var, men jag tror inte att någon visste vem jag var.

Jag utbytte några kommentarer. Jag pratade. Försökte använda de franska ord jag kom ihåg. Fick förklara lite närmare ibland, men kände en viss tillfredsställelse över att klara det.

Där fanns inga färger. Allt var svart eller vitt eller grått. Utom de franska orden som var gula. Ganska typiska gula franska ord.

Någon frågade mej på engelska och jag fick översätta till de gula orden.

Jag blev ombedd att skriva under ett intyg, och jag ögnade igenom texten, men förstod inte riktigt meningen.

Det handlade om att man inte skulle gnälla, utan alltid vara glad och se den positiva sidan i allting. Om man gjorde det skulle man bli lyckligare och få ett stort antal gula endorfiner.

Jag studsade till en aning, när man sa att endorfinerna var gula. Jag för min del trodde att det var de franska orden som var gula, men det var tydligen fel.

Skulle jag nu skriva under? Hur många endorfiner fick man för underskriften? Ja, det kunde man inte säga riktigt säkert, men det var säkert flera stycken, kanske inte helt säkert, men några var det då absolut.

Så jag tog sopkassen och gick ner och stoppade den i sopnedkastet, satte på mig solglasögonen, och gick ut för att gå runt kvarteret och kanske dricka en kopp te i den där trevliga tebutiken på andra sidan, där jag en gång varit inne och frågat pris på den där läckra engelska marmeladen dom skyltade med i fönstret. Jag hade varit så när att slå till, det var säkert ett år sedan och jag var så glad, och tanten i butiken var också glad och  pratade för sin vara, och  menade att det var en verkligt god marmelad, kanske den godaste som fanns i hela världen.

Jo, den skulle jag nu ha om inte annat, inte hade jag råd, men det var liksom för att knyta ihop en öppnad tråd i livet som länge legat och väntat på sin lösning. Jag anade något gult och kom iväg.

Utanför glassbutiken satt en kär anförvant och argumenterade rätt intensivt. Jag stannade och såg på honom. En lång stund, men det tog nästan en minut innan han tittade upp och blev glad för att han såg mig. Jag pekade vänligt mot honom och fortsatte min väg.

Vid Seven Eleven gick jag in och köpte ett frimärke, klistrade det på brevet till doktorn och la på i den gula brevlådan runt hörnet.

God marmelad. Vad var det nu för sort? Jag minns inte. Det var väl något dom hade importerat speciellt från England.

Jag passerade den ena butiken efter den andra, en pub, en liten restaurang, en affär som sålde italienskt målat porslin. En kypare vid puben klantade ner någon plåtburk på fel ställe, och den skramlade som ett brudparsekipage över hela gatan.

Så var jag framme vid hörnan. Var fanns tebutiken?

Hade jag verkligen passerat den utan att märka det?

Jag gick tillbaka och tittade noga in i varenda lokal, nej ingen tebutik, ingen vänlig tant som väntade med sin varma blick med vädjan om att få sälja världens godaste marmelad.

Jag vände igen. Nej, butiken var borta, och jag kunde inte ens identifiera var den hade legat.

Kände en liten sorg i hjärtat över förändringen.

Mitt i alla denna vardagliga aktivitet hos alla som flöt omkring i sitt dagliga id.

Minst två försvunna vattenhål här, kom jag ihåg. Dels det underbara, urgamla bageriet med världens godaste wienerbröd, och dels det fina urmakeriet med sin stora klocka som gatuskylt.

Allt borta. Vad hette bageriet? Till och med namnet hade jag glömt bort. Efter det utlovades att förändringen skulle bli obetydlig, men det visade sig vara en lögn. Man drog in konstiga utländska smårätter och gjorde om den gamla fina inredningen till något kantigt modernt och sterilt. Vad hette bageriet? Var det inte något med pojken? Dalpojken? Jo, det var det. Konditoriet hade säkert funnits i femtio år, konditori Dalpojken på Rörstrandsgatan 15. RIP.

Tebutiken ska vi bara inte tala om, den fanns i kanske fem år, och var väl en av många drömmar av skilsmässopengars investering.

Det gula flöt iväg och jag kände bara en stilla sorg, och insåg att det här var bara början.

Ja, jag vet vad jag skulle göra. Definitivt inte åka till Medelhavet eller Thailand.

Kanske till något litet fik i någon småstad söder om Mälaren.

Den Stora Sorteringen framåtskrider, det blir väl alla mina två läsare mäkta glada över att höra?

Samtidigt skulle jag baka kanelbullar. Resurserna maxnyttjades.

Allt gick sin jämna gång tills jag kom till papper i ett kollegieblock som hade tvenne störtallvarliga defekter:

1. Det var inte hålslaget!

2. Rivperforeringen var pinsamt oproffessionell och misslyckad!

Bullbaket gick också sin jämna gång, det var mest rutin, dock skulle jag vilja ha bullarna lite sötare än vanligt den här gången, och så blev det.

Jag skulle alltså riva av sidorna i därtill avsedd perforering, för att kunna sätta in dem i sin dagbokspärm.

Men det satt åt.

Helt katastrofalt.

Det rörde sig väl om ett tjugotal sidor.

Köp aldrig mer kollegieblock som inte har hålslaget papper! Och förresten ska det vara utan rutor eller linjer också.

Helt vanliga blanka vita sidor, som man kan använda som teckningsoriginal vid behov.

 
Så här såg sidorna ut när jag rivit ut dem. Perforeringen funkade inte ett minsta knupp.

Så jag fick börja med att vända sidorna och vika bakåt efter perforeringen.

När man har gjort det måste man riva, bit för bit, så att man får bort den oönskade och fula spiralhålsremsan.

 
Sedan kan man stöta ihop pappersbunten så att den vänstra sidan hamnar parallellt i en bunt.

   
Sedan kan man passa in den i hålslagningsapparatern.

Puh! Det var ett jobb! Ett enkelt kontorsjobb som tog några timmar, men var helt nödvändigt. Vad kostar sådant kontorsarbete i dagens läge, nån som vet?

Jag fick kramp i vänster lillfinger, det är jobbigt, känns okontrollerat och gör ont.

När sidorna var inplacerade i tidsstämpelsordning, kunde jag i lugn och ro leta efter den dagbokstext jag var ute efter.

Det var i början på år 2011, som jag var med om falltraumat, när jag skulle resa mig från pianostolen som felaktigt var en hopfällbar stol.

Jag hjälpte till med ena handen, stolen vek sig, och jag drattade rakt ner i det som låg där nere på golvet.

Det gjorde ont. Såg säkert roligt ut, och skulle säkert göra sig i det perversa America's Funniest Videos, men troligen inte tilräckligt för att få pris.

Det är ju så skojigt, så skojigt när folk ramlar och gör sig illa.

Efter några veckor fick jag uppsöka distriktssköterkan och få det omlagt.

Det såg ut som skrapmärken, var hennes uppfattning.

Sedan i början på juli, ett halvt år senare, var jag hos husläkaren och fick recept på Elocon 0,1%, en stark och väldigt dyr kortisonsalva.

Inte hjälpte det. Inte ett dyft.

Det gör ont ännu, har varit blåmärken och ömt, och jag var till husläkare igen i förra veckan. Jag tvivlar på deras diagnoser.

Är det någon som vill ha en  bulle?

Dom blev så goda, har redan ätit alldeles för många.

Bakplåtspapper är verkligen en klipsk uppfinning.

Eller hur?

Bildspråk.

En gång skapade människorna symboler, så att man kunde använda dem som ett primitivt skriftspråk.

Sedan var man framme vid en gräns, sedan tog det stopp.

De gamla egypierna skapade hieroglyfer, och flera samtida byggde  upp symbolspråk och en viss primitv litteratur.

Kineser och japaner likaså. Men de sydamerikanska kulturerna klarade det aldrig.

Det mest fantastiska med hieroglyferna är väl vittnesmålen om hur människans tro bäddas in i den fiktiva verkligheten, och öppnar mekanismer för deras förverkligande. Folk kommer väl alltid att kasta ut pengar på att resa och titta på dem. Det är som om man inte tror det de vet finns, och som i detalj redan är beskrivet och avbildat.

Så knäckte någon principen om stavelser och bokstäver, och därmed var man medelst alfabetet framme för den här gången.

Men för att läsa intrikata texter måste man inte bara vara läskunnig, utan också ha en viss förmåga att greppa symbolisk information.

Nytt symbolspråk

Så man införde nya symboler, datamaskinerna och tvättstugorna är fulla av dem.

Men det börjar redan närma sig en oöverkomlig gräns.

Ipodflugan grasserar, men kommer snart att gå över. Ingen behöver ju egentligen varken ipod eller mobiltelefon. Eller diskmaskin heller för den delen.

Vi återgår till gamla, beprövade mekanismer och metoder.

Det är som villaägarna med sina oändliga idéer och projekt. När ska de äntligen börja bo?

Därmed inte sagt att det kan kännas tillfredställande med att städa, projektera, laga, reparera och bygga om. Ett slags arbetsboende i borgen.

Ipoden är ett hjälpmedel, men framförallt en leksak, och folk tröttnar på leksaker, även om man kan ljuga sig till, att man måste ha dem.

Minns du de elekrostateliminerande gummisladdarna som satt på undersidan av varje bil, om ägaren med rimlig självaktning ville ombesörja att passagerarna inte blev illamående?

Jag vet inte ens vad de kallades, men jag tror att de såldes på varenda bensinstation över hela världen, och vittnesmålen om deras förträfflighet var obegränsade. Folk visste ju, att de inte blev sjuka när bilen hade en gummisladd släpande i gatan! Kanske Nordiska Muséet kan ge besked?

Liksom akupunktur och för några år sedan de där spikmattorna, som skulle göra folk friska med hjälp av en lagom, skön smärta. Det finns säkert de som använder dem än idag, om inte annat i smyg.

Bättre nyinnovationer är blodiglarna som håller rent, förhindrar koagulation, och därmed har blivit en god hjälp i mikrokirurgin

Men knivarna blir skarpare och skarpare, och tejpen blir starkare och starkare.

Jag minns en demonstration av en japansk superkniv som man kunde klyva hårstrån med, bara genom att släppa dem över eggen. En kommentar i publiken gnällde, att de var alldeles för skarpa, folk skulle skada sig i massor, de skulle bli en säkerhetsrisk.

Nu har vi tejpen. Teknikens triumf. Men den går inte att dra av, och råkar den komma snett när man applicerar den, blir det väldigt lätt helt fel. Man får vara noga, helt enkelt, noggrannare än tidigare, och folk lär sig så sakta, hur man öppnar de plastikförpackade chokladkakorna. Men har de ingen särskild konstruktion för att öppna sig, måste man ta till verktyg.

Vad kostar och vem betalar?

Värmen är obehaglig, men man har lovat regn. Undrar när det kommer.

Det verkar bara bli värre.

Folk försvinner. Det har dom rätt till. Inte mer med det.

Men sorgligt ändå.

Min granne, en gång gladast av alla glada; vi stötte ihop ibland, men nu är han försvunnen. Någon enstaka gång ser jag honom komma med en matkasse i famnen från ICA, om vi ser varann hälsar vi glatt. Men det är nu över fem år sedan han liksom stängde sig inne.

Man vill ju absolut inte tränga sej på.

En före detta närstående har telefonsvarare på sin mobil. Det är särdeles märkligt och desutom dyrt, varje gång jag ringer i något litet ärende, får jag betala samtalsavgiften. Jag förstår inte anledningen, jag kan själv inte komma på någon enda orsak till att skaffa telesvarare till mobilen. Vitsen med mobil var väl, att man skulle kunna prata var man än befann sig? Det är så sorgligt. Jag ville bara fråga om en bit jeanstyg.

Så pratar man med någon. eller har SMS-kontakt, kanske ställer en fråga, men får inget svar. Bara tystnaden.

Jag trodde de var Midsumer Murder i kväll, men det var tydligen fel. Vad ska man då göra. Kommissarie Morse är det visst, alltid något.

Öppnar eposten och finner bara oönskat trams. Totalt onödiga meddelanden från FaceBook.

Jag finner en länk att trycka för att få bort detta spam, som jag anser att det är.

Det verkar fungera!

Men efter några veckor kommer det tillbaka, som om ingenting har hänt.

Migrän som vanligt. En tryckande, molande huvudvärk som gör mig vansinnig. Det är så himla sorgligt, finns inget botemedel. visst kan jag ta en Alvedon, men det hjälper inte mycket.

Andra som ringde tämligen regelbundet så där en gång i månaden, och hade långa trevliga samtal om minnen och gamla gemensamma bekanta, har bara slutat.

Jag ringer förvisso själv någon gång, men det känns bara som om man störde på något vis.

Den här läskiga, tryckande värmen är alltid incitament till migrän. Varje grad över femton grader är ett helvete för mig. Jag brukar säga att jag är lite högt ställd. Som tändningen i gamla bilar.

Jag blåser mina långa toner, och övar någon enstaka gång på någon standard. Det spelar föga roll på vilken, man kan spela vad man vill på vilka ackord som helst, bara man spelar är det OK.

Sitter vid datorn och skriver som ingen kan läsa eller bry sig.

Kanske skulle man skriva något mer substansiellt.

Om de knullande aporna till exempel?

Som mina grannar en gång för många år sedan.

På den tiden hade vi bad- och duschrum i källaren. Alldeles utmärkt, och mycket bättre än mången har det på denna planet. Vi hade också en bastu, och många sköna stunder ägde rum i bastun. Det var en fastighetsskötare som var intresserad. Han hade finskt ursprung och var en trevlig karl som alltid var närvarande, som fastighetsskötare alltid borde vara.

Ibland hörde man dom hålla på inne i bastun

- Åh, åh-hå, Sven, åh, ah, åh Sven!

De vackraste ljud som finns.

Men dom flesta tjejer låter ju inget alls. Andra kanske bara överdriver, en del hugger i som om dom fick världens orgasm, bara för att dom ville att det skulle ta slut nån gång.

 Killar bryr sej inte. Om dom verkligen stönar, är det nog mest för att göra sig till, i varje fall utom i själva de himmelska utlösningssekunderna.

Så glömde jag nyckeln där nere en gång, och kom inte in i varken min lägenhet eller i källarutrymmena.

Jag visste att mina grannar var där nere i tvättstugan, jag hade hälsat på dom när dom kom, inget alls märkvärdigt med det.

Jag tänkte väl att det inte skulle dröja särskilt länge, innan dom kom upp, så att jag kunde kunde komma in, och ner att hämta mina nycklar.

Men det tog en väldig tid, och jag började förstå, att dom nog höll på.

Det kan ju dra ut lite på tiden. Inte själva knullandet, men väl de trevande inledningarna, när det stannar upp och börjar bli spännande, börjar pirra och rinna till. Kramarna, smekandet.

Alla har ju varit med om det. Det är så privat, så stort. Störst av allt. Och det tar aldrig slut.

Alla levande människor har i varje fall föräldrar som gjort det.

Man brukar tänka på det ibland, när man ser dom.

Ibland så lätt att förstå hur det kunde bli av, när man ser kvinnornas skönhet.

Efter en jäkla tid hörde jag äntligen, att de kom uppför trappan där bakom källardörren. Flickan kanske rodnade en aning, när de förstod att jag varit tvungen att vänta rätt länge.

Hon förstod att jag förstod, det som alla så lätt kunde förstå.

Ett år senare barnvagn och liten bäbis i hissen,

Vi hälsade glatt och alla verkade så glada och lyckliga, växlade till och med en och annan mening och lite skratt.

Så lärde sig barnet gå, och det kom en till. Familjen blev större. Ibland hördes irriterade skrik och smäll i dörrar, barntjut.  Så flyttade dom, och den biten av sagan var slut för min del.

Men aporna på Skansen? De knullande aporna?

Jag måste ha gått i första klassens första termin, och vi gjorde skolutflykt till Skansen, och bland mycket annat aphuset som det hette på den tiden.

Åskådarna hade ett lågt järnstaket framför själva buren, så vi fick stå kanske någon meter ifrån själva apburen.

Mitt framför ögonen på oss gjorde dom det, hannen med sin lilla röda, styva pitt stående rakt upp och honan med sitt röda i baken, samtidigt som dom tuggade på någon godsak som alltid fanns i buren, ditslängd av av glada besökare trots matningsförbud.

Några juck, så var det klart.

Vi begrep ingenting, och hörde inga kommentarer. Det tog bara några sekunder och aporna tittade hit och dit, och sträckte ibland ut händerna för att locka fram mera  godis. På något sätt anade vi ändå skönheten och glädjen i det hela.

Så gjorde vi ett Skansenbesök till på vårterminen, och nu hade våra apor fått ungar, det var så uppenbart, så trevligt, men själva visste vi inte ännu riktigt hela sammanhanget.

Det var en klasskamrat, Jan Carlström, som berättade det i ett gathörn, "pappas sak måste nudda mammas, för att det skulle kunna bli barn". Jag glömmer aldrig situationen, och att han använde just ordet nudda.

En spännande information. Pusselbitar på plats en gång för alla. Jag höll masken och tog glatt emot den oerhört hemliga informationen. Hemlig för vem?

Från och med nu var den hemliga informationen något man inte fick yppa en millimeter av för de vuxna. Säkert en inbyggd mekanism, som missbrukats av många vuxna i senare totalt missriktad hjälpsamhet.

Är det nu åska i luften?  Jag har en intuitiv känsla av att sådana saker och varierande lufttryck kan bidraga till migränsmärtorna.

Jag blir, vet inte, fruktansvärt jobbigt är det i varje fall. Helvete.

 Middag idag kaffe med hårt bröd och smör.

Vad är nu det?

Jag läste i en lokaltidning om detta "världens slappaste sommarjobb" och bestämde mig för att åka dit och titta, kosta vad det kosta ville.

Alltså.

Det utannonserades just som "slappaste sommarjobbet", fick över åtta tusen sökanden, och så småningom en tjugoårig flicka, Josefin Karlsson från Linköping, som hade att vakta denna automatiska gräsklippare i den vida Rålambshovsparken. Hon jobbar som gatumusikant o pluggar fysisk teater i Vasa, Finland.

Jag promenerade ner till Norr Mälarstrand och vandrade utefter stranden, och minsann, just framme vid parken, såg jag den nästan med detsamma, en liten bullig sak som trufflade fram över gräsmattan helt för sig själv.

Hurra!

Jag tog en bild över hela scenariot, och där ser man det viktigaste denna underbara sommardag:

Observera nu vad som finns uppe till vänster i bilden, en solstol, några kassar, och en herdinna som inte var tillfinnandes just nu.

Efter en kort stund kom hon, kanske hade varit på muggen, bredde ut en tjock filt bredvid solstolen och pratade på i sin mobiltelefon.

På den här bilden är klipparen just framme vid en grusgång.

När den är framme vid något som är i vägen, stannar den kvickt, ändrar riktning.  

Herdinnan pratar på med någon kompis. Det stod uttryckligen i jobbeskrivningen att hon fick göra precis vad hon önskade, bara hon höll ett öga på klippmaskinen och hade den under kontroll.

Jag skulle ha intervjuat henne, men hon verkade så upptagen med sitt pratande, att jag inte nändes störa.

Här har maskinen stött på grusgången och omedelbart vänt för att fortssätta i en ny riktning, nu på väg mot herdinnan själv.

Herdinnan pratar och pratar, precis som hon hade tillåtelse att göra.

Vilken grej, men kanske inte utan att mått av PR också. Såvitt jag kunde se var gräsklipparen av märket Husqvarna.

Troligen får hon massor av frågor och kommentarer från många nyfikna åskådare, och dom flesta frågar väl ungefär samma sak.

Någonstans läste jag att maskinen söker sig till närmaste eluttag när ackumulatorerna börjar vekna. Det är en urgammal programmeringsfunktion som jag läste om hos robotliknande saker redan för minst tjugo år sedan. Robotens mening med livet, så att säga.

Men vad jag skulle vilja veta var, om den gick på död räkning, eller om den faktiskt hade såpass minneskapacitet, att den kom ihåg hela den tillryggalagda rutten med alla koordinater. Naturligtvis ingår också någon slumpfunktion, när den ska ändra riktning.

Ja, ja, den tekniken och dess utveckling. Teknikens triumf, ett av Freddys favorituttryck.

På 1800-talet kameran och daguerrotyupin. Fantastiskt, underbart!

Så refflade kanoner och skjutvapen. Fantastiskt, underbart!

Så radio och trådlös telegrafi. Fantastiskt, underbart!

Så ljudinspelning. Fantastiskt underbart.

Så flyget. Fantastiskt, underbart.

Så rörlig bildinspelning, TV.  Fantastiskt, underbart. 

Och hela tiden medicinska landvinningar.

Hur ska det sluta?

Vi får väl ta till oss så mycket det går, så länge det bär.

Säga vad man vill, men den här sommaren har varit den finaste på mannaminne, sol och regn i lagom mängder, helt fantastiskt. Just nu vill vi ha mera regn, och gräset är grönare än jag minns på mycket länge.

Tjabah!

På Järntorget befann sig i förrgår (4 juli 2012) en liten blyg grupp musikanter med en klarinettissa och några gitarrer , som när jag gick förbi bland annat spelade  "All Of Me", en typisk studentorkestersk jammargrupp alltså. En kille stod och gjorde i ordning en klarinett.

Nu spelar det naturligtvis väldigt lten roll vem eller vilka det var, men det tillhör avdelningen "kul att veta", eftersom jag många år varit engagerad i studentmusik i Stockholm.

Det kan förstås lika gärna ha varit någon grupp utifrån, liksom Kårsdraget numera varje år begår utlandsturnéer i norra Europa, och likaledes har en mycket duktig klarinettissa som heter Alice, och kallas för det. Det tycks ha blivit på modet att tjejer spelar jamklarinett, en lustig förändring, som det vore kul att få någon utveckling om.

Är det någon som vet?

På min tid fanns det under åren många klarinettissor i Kårsdraget, men ingen som kom att bli tillräckligt duktig jammarklarinettist.

I Dixiegruppen, det vill säga Kårsdragets Dixiegrupp, som så ofta spelade på Stampen och Gamlingen (Källaren) i Gamla stan, hade vi ju salig Magnus Bongenhielm på klarinett i alla år.

Ibland undrar jag vart dom tog vägen, dessa glada musikanter.

Trevliga inslag i gatubilden är det under alla omständigheter.

Tempora mutantur nos et mutamur in illis.

Beroendeframkallande.

Nu kom FaceBook med det där spelet, som ska likna livets verklighet.

Som om det inte vore nog, har jag fått lära mig att det finns ett RIKTIGT Sims också...

Mänskligheten som frisbee

Det är så sant som det är sagt.

Dom kan ändå aldrig likna Frisbeens flykt, Flight of the fresbee.

Arsinoe som begriper allt, och vet hur allt är och ska vara (liksom jag), skriver om sådant hon tycker suger i frågan om åsikter:

• Skattefusk är acceptabelt.
• Man ska ha strängare fängelsestraff.
• Den som blir våldtagen får skylla sig själv.
• Det är okej att överkonsumera.
• Klassklyftor är bra.

Hon har så rätt, där hon sitter på sin vackra, snurrande frisbee.

Men det har Sweden Confidential också på sin andra ända av fresbeen, och alla disparata omöjligheter hatar förstås varandra.

Så har vi min gamle spelkompis Thomas Böhm som tydligen viger sitt liv åt att evigheter för sent helt öppet, på sin tredje fresbeesida gnälla över andra världskrigets narcissismer för sextio år sedan, med sin tråkiga, malande stämma. Stackars Thomas. För vem då?

I min torftiga fattigsimsverklighet, kör jag en stund i Sims Social och vägrar köpa skojpengar för riktiga pengar, vilka erbjudanden jag än får. Allt med enorma rabatter, fantastiskt.

Omgiven av sjuk, onödig och larvig reklam, slingrar jag mig mellan de dårhusmässiga alternativen och letar upp tydligaste avstängningskryss om det ens finns något.

Ett rött hjärta

Så skulle jag ha ett illrött hjärta, för att öppna ännu en väg, detta hjärta kunde man erhålla genom att utföra en romantisk handling, varför jag besöker en av mina kvinnliga Sims socialvänner och skänker blommor, ger en slängkyss, meddelar ett flirtigt skämt, ger en romantisk kyss, antyder djupare känslor, levererar smicker, och allt övrigt som erbjuds som alternativ.

Ja, till slut plingar det fram ett hjärta!

En kort stund innan den nu hela, lagade, men lågkapacitiva, gamla datorn ger upp med en suck och måste startas om. Faktiskt. Ett rött hjärta, med denna positiva avbockning.

Men var faan är mina fina kryssmejslar?

Så nu kunde jag charmera ormen ännu några steg. ”Charm the snake”, med sittkudde, pipa, rökelsekar och urna med snäll glasögonorm, som endast äter möss av marsipan.

Smärta, plåga och lidande, narcissism...

I detta dårhus befinner jag mig med min helvetes huvudvärk, mitt flimmer i synfältet, mina cancersorter, som läkarna gör allt för att benämna vad som helst utom cancer, trots att vi alla vet väldigt väl, vad det är för sorts mediciner jag måste ta med minutiös noggrannhet.

Bibacksedlarna säger allt.

På sista tiden, några månader eller så, har den,  jävla, stora tröttheten kommit smygande också, och trots denna den ljuvaste sommar i mannaminne, har det också börjat skymta fram egendomliga olfaktoriska effekter, som bara kan komma inifrån mig själv, inbegripande en egendomlig längtan efter den sköna lukten av aromatiska kolväten. Kaningen skänka mig några centiliter äkta, gammaldags bensin, jag vill återuppleva min barndoms misslyckade försök att få igång den där aktersnurran neråt viken nedanför Olssons gård.

Mikrougn

Jag överväger starkt att köpa mig en mikrougn, fast jag alls inte har råd. Omständigheterna föser mig, jag orkar inte laga ordentlig mat, utan tvingas av ekonomiska skäl leva på kaffe, mjölk och Wasa sportbrödssmörgåsar med smör. Den här månaden är värre än någonsin jag minns med teliaräkningar och specialistpatientavgifter.

Vad kostar dom, mikrougnarna? tusen? tvåtusen?

De ständigt under evigheter långsamt uppstekta supertrista, frysta småköttbullarna står mig bokstavligen upp i halsen.

Det sägs att man snabbt kan tina upp tjuprysta produkter, och få dem ätfärdiga på några sekunder, vilket också stämmer med förpackningarnas anvisningar, där alternativen stekpanna eller ugn försvinner med allt mindre och mindre stil, för att sannolikt försvinna med ett litet poff i en snar framtid.

H2O-molekylernas frekvensdans...

Märker ni att det tydligt redan nu börjar bli skönare på kvällarna, när den stora bländande sommarsolståndplågan har passerat?