Jag for till Clas Olsson.

Köpte en strömbrytare för 20 kronor.

Ska ha den till modemet, eftersom 80 % av tiden vid datorn handlar om dokumentredigering och musikkomponering, och då behöver man ju inte belasta Internet.

Dessutom går allting mycket snabbare när inte datorn hela tiden ska störas av oönskade nerladdningar och förfrågningar.

Det var en mödosam procedur.

Först installerade jag mitt gamla, fina Motorolamodem, men se det gillade inte Comhem, det modemet var inte inloggat hos dem, ”Ring kundservice”.

Nej aldrig jag det gör, så jag installerade det andra, det av fabrikat Scientific Atlanta.

Motorolamodemet hade en fiffig ständbaj-knapp med vilken man kunde koppla bort Internet.

Nu kopplar jag bort strömmen till Scientific Atlantamodemet i stället, när jag vill sitta och jobba i lugn och ro.

Dock hade Motorolan den beaktansvärda fördelen att ständbajläget inte kopplade ifrån hela apparaten, utan så snart man tryckte på ständbaj igen, var hela nätverket igång på en sekund, nu får man vänta några sekunder, men inte mer. Dessutom verkar hela datorn gå snabbare utan Internettramset

Så här ser det lilla envägsströmbrytaren ut. Man frågar sig varför dom inte gjorde den ännu mindre, jag menar så att den passar i den där smala sortens nätuttag.
 

Så började det flimra, synen försvann, tjänare.

Dagens migrän.  

Jag fick släcka all belysning, lägga mig och blunda en stund,

Jag hade gett mig attan på att detta inte skulle hindra mej från att köpa strömbrytare, eller att gå på den omtalade konstutställningen i Björkhagen.

Efter Clas Olson for jag med  tunnelbanans gröna linje till Björkhagen, där det skulle vara öppet hus hos de förtjusande konstnärerna Bertil och Ylva Sager, som utställde egna och elevers arbeten.

På vägen dit satt en flicka med vackra läppar mitt emot och såg sur ut, och stirrade vemodigt och tomt ut i rymden.
 
Hon hade ett fantastiskt vackert leende, som hon bara visade i några sekunder, när hon yttrade något till sina kompisar snett emot, så jag hann inte ta någon bild. Optimism.

Innan vi kom fram till Björkhagens tunnelbanestation passerade vi en sönderslagen glasruta på vilken någon hade klistrat en passande skylt.

Det första som mötte när jag steg in hos konstnärsparet Peter och Ylva var en häpnadsväckande pregnant akvarell av en målarelev:
 
Skitsnyggt helt enkelt! Vänlighet!
Jag tror inte den hade något namn, men man fick ju omedelbart intrycket av att konstnären var inne på en både skickligt utförd, personlig och passande väg.

Jag beslöt döpa målningen till ”Trädstam med grenar”, en verkligt dekorativ och överraskande tilltalande bild!

Jag har aldrig sett något så lyckat tidigare av den konstnären.

Det var en tavla av en typ som, om tillräckligt genomarbetad, mycket väl kunde bli föremål för lyckat konstköp.

Efter en stund träffade jag ateljéägaren själv, Peter Sager, som uttryckte sig mycket positivt om konstnären, och när jag meddelade att jag kände vederbörande, blev han mycket imponerad och bjöd på fantastiskt gott kaffe, på villkor att jag lovade att diska koppen efter mig, innan jag gick. Generositet. 

Jag såg även ateljeägarkvinnan, som tyvärr hade ett långt, grått hår, vilket jag, med flera, nog tycker påminner lite för mycket om begreppet häxa, vilket väl inte är särskilt lyckat i sådana sammanhang.

Varför färgar människan inte håret? Vad som helst, men inte häxa, säger stajlingfolket, och jag håller med dom.

Snart var öppethustiden till ända och väl utanför dörren kunde man se ytterligare en målning av betydelse,

 samt de milsvida Nytorps Ängarna, där man på avstånd kunde se en fiskmås, ett cyklande barn, och en karl i färdigställning.

Förmodligen var det en livvakt, butler eller annat faktotum som var på barnvaktsuppdrag.

Senare meddelade man mig, att det var trädstammålarens dotter med pappa, som var på hemväg efter att ha inspekterat målningarna.

På hemvägen upplevde vi något mycket ovanligt. Det var en beväring som satt med en altsax i famnen, och försökte gömma sig, samtidigt som kvinnan bredvid honom intensivt försökte tjyvläsa altsaxstämman till ”Arbetets söner”. Tålamod.
 

Väl framme vid Sankt Eriksplan köpte jag en liter mjölk och fortsatte, med min skärande migränhuvudvärk, neråt Karlbergskanalen, där många träd och buskar visade tydliga tecken på knoppning av små späda, gröna löv.

Jaha, det var det det, ja, och jag har fortfarande inte återfunnit mina glasögon.

Sjukt.

Tjingeling. Tjoppa doj.