Minkpäls

Såg ett fantastiskt trevligt program om hur man skapar minkpälsar i TV uppe hos kompisen igår.

Glöm inte: Optimism – Vänlighet – Generositet – Tålamod!

Jag har en gång jobbat på Minkauktionen. Jag fick jobbet via studentförmedlingen, som var en arbetsförmedling som fungerade. Man gick in och fick träffa en tjänsteman, anmälde sitt intresse, tjänstemannen bläddrade i en gedigen låda med kort innehållande kontaktuppgifter till lediga jobb, och efter en stund fick han fram ett antal möjliga jobb att välja ibland. Det fungerade alltid, vare sig det gällde lärarvick eller andra mer eller mindre intressanta tillfällighetsåtaganden.

Arbetsförmedling

Jag minns ett jobb som innebar att man skulle vara jourpersonal på brandbilarna ute vid Bromma flygplats. Annat kunde gälla statistiska sammanställningar av stora mängder material som begärts av någon organisation.

Oftast var det korta jobb på några veckor, vid jultiden, när julkortsflödet var stort, var det mycket jobb på posten.

Alltid hade man nya, trevliga bekantskaper med sina kommentarer och synpunkter om livet, gemensamma luncher och mer eller mindre stressade arbetsgivare i alla möjliga mer eller mindre originella arbets- lokaler och tider.

Det var fungerande arbetsförmedling!

Numera ska man sitta vid en dataterminal och bläddra fram jobb, som man själv ska söka, alltså ingen förmedling alls.

Själva vitsen med arbetsförmedlingen borde ju vara  just att förmedla.

Institutionen borde leta fram ett möjligt jobb och förmedla kontakten, så att den potentiella arbetsgivaren redan från början kan lita på, att han har fått sig tilldelad en person som är legitimerad och möjlig att klara jobbet.

På skinnauktionen var vårt jobb att lyfta fram stora buntar med mink- eller rävskinn för att blivande köpare (förvånansvärt ofta judar) skulle i lugn och ro kunna granska de vackra skinnen som underlag till budgivning. Efter visningsessionens slut fick vi i allmänhet en slant i dricks, jag minns en italienare som fumlade fram en femtiolapp, vilket kvickt avstyrdes av kollegan, en femtiolapp på den tiden motsvarar  över 500 kronor idag (år 2012). Men ett kort ögonblick snuddade tanken vid möjligheten, det hade räckt till försörjning i en vecka.  Där fanns skinn i många olika färger, en del vanliga, trista bruna, men andra i de mest läckra ljusa färger med betagande teckningar på ryggen. Man lärde sig verkligen inse skönheten och värdet i denna naturprodukt, och inser det löjliga, för att inte säga beklämmande, hos alla dessa svaga stackare, som tror sig kunna hoppa av evolutionskampen genom att protestera mot minkskinnshanteringen. Minkarna lever lyckligare än några andra varelser, de får god, adekvat föda och omvårdnad i hela sitt liv och blir snabbt och smärtfritt avlivade, när det är så dags. Den plast som alltmer ersätter naturprodukter blir, och är redan, en ohygglig nerskräpning av enorma dimensioner, och dessutom en nerskräpning som kommer att vara i tusentals år.

Meningen med livet

Att döda och konsumera andra levande varelser, vare sig det är växter eller djur, är ju vad den av oss kända tillvaron går ut på, och alltid har gått ut på, det är tillvarons mening, helt enkelt.

En tid hade jag lyckan att få jobba på ett etappslakteri en repmånad.

En underbar tid som man unnar alla att få ta del av någon gång i livet.

Vi slaktade ett 60-tal nötboskap och grisar, snabbt, effektivt och smärtfritt, styckade upp dem, och tillverkade ätbara produkter, mestadels korv av olika slag.

Vilken tillvaro!

Kossorna leds in i slaktrummet och anar ingenting, en och annan nosar kanske lite på golvet med de obekanta lukterna, och så pang, ett skott med slaktmasken in i huvudet som spränger hjärnan, så att kossan är död innan den har hunnit falla pladask ner på golvet.

Varför använder man inte en sån metod vid exekverande av dödstraff? Det borde vara betydligt mindre ångestskapande att föra ut delinkventen innan han riktigt har fattat vad som händer, och så pang!. Dödsstraffet har ju den stora fördelen, att när det är gjort, är allt lidande slut, och så är problemet över en gång för alla.

I stället föser man in folk i livslånga isoleringar i låsta rum. Det är sjukt, och en mera klarsynt framtid kommer nog att förundra sig över våra grymma straffmetoder.

Grisarna är mycket bråkigare, dom är mycket mera lättskrämda till sin natur, tjuter och skriker, där kan man verkligen prata om ”som en stucken gris”, men dom är förstås helt omedvetna om sitt omedelbart förestående öde.

Under denna repmånad bodde vi i de stora, fina 20-mannatälten i fyra veckor, tänk att man kan anpassa sig till en sådan tillvaro, med glädje och gemenskap dessutom! Många av medbröderna bland de värnpliktiga var duktiga slaktare och matlagare, så det blev mycket grillad oxfilé i tältet på kvällarna.
    

Varje natt skulle man ansvara för att elden i tältspisen hölls brinnande, tältchefen gjorde eldvaktslistor, och visst var det jobbigt att bli väckt typ klockan två på natten mitt i den söta sömnen.  Men väl vaken, insåg man styrkan och glädjen i det också, de andra sov, men själv kunde man sitta och tänka, och dessutom ha tillfällig kontakt med skyddsvakten som kanske tittade till då och då. Efter vaktens slut väckte men näste man på listan och kunde gå och lägga sig igen.

Själv var jag signalist och fick mest syssla med bokföring, och hade ett tämligen blygsamt anseende i hierarkin, tills vi en dag skulle övningsskjuta med mausergevär, då jag placerade mig som tvåa i hela bataljonen, och steg massor av pinnhål i respekt och  värdighet. Att skjuta var ju ingen konst, bara gilla läget, analysera situationen, och ta det jävligt lugnt. Det medförde en stor och djup glädje och prestige!

En gång for vi på studiebesök till ett etappbageri, som liksom vi låg i fält på repmånad. Det var rörande att se hur de försökte fjäska genom att bjuda oss på nygräddade wienerbröd och läckra bakverk, i hopp om att få något utbyte, vilket dock inte lyckades, såvitt jag minns. Dumt egentligen, för de där killarna kunde verkligen sina saker, och nog hade det varit smaskens med lite professionellt nygjorda bakverk av läckraste slag. Men oxfilé smäller högre än tårtor, ingen tvekan om den saken.

Men tänk vilka underbara produkter dessa djur ger oss! Skinn, läder, kött och blod, allt det som är vår väsentliga näring och mening.

Ja, kampen för tillvaron har inte upphört, och kanske vi, som har en fungerande tidsuppfattning,  har den värsta kampen framför oss.

Ishockey

Man nu kan vi glädja oss över att årets Ishockey-VM drar igång idag!

Sverige ska inleda genom att spela mot Norge. Så länge Sverige vinner är det OK, om det går åt helvete, stänger man av och ägnar sig åt helt andra saker. Som till exempel att spela Dr Jazz i Dess.

Om vi har tur får vi se Niklas Wikegård. Han är den suveränt överlägsne kommentatorn, Kanske, kanske, eftersom det hela förmedlas via TV 4, som tyvärr har sin diskvalificerande reklam , men – Wikegård!

På kompisens fjärrkontroll använder jag två knappar, av när det blir reklan och knapp nummer 4, när jag tror att det kan ha dragit igång igen. visst riskerar man att missa några minuter ibland, men det är ju inte mitt fell.

The Pearls Ett underbart band i Stockholm

Förresten måste jag med glädje meddela att Pölsarna hade en snabbt påkommen träff häromdagen..    

Det kan inte hjälpas att gubbjävlarna har lite trevligt med alla dessa minnen och berättelser från rika, musikaliska liv. Vi var på Löwet, denna underbara lokalitet, som verkligen håller ställningarna med sin vackra tyska inredning, sin genuina mat och sitt underbart goda öl. Fast nog tycker jag det är trevligast när vi spelar, det är ju inte helt ute med vår musik, några är ju riktigt duktiga och spelar aktivt och framgångsrikt i olika grupper. 

Titta vad jag hittade!

Det måste vara den vackraste flickan som någonsin har förekommit i Kårsdraget, där jag tror hon förekommer, undras vem det är, kanske borde jag veta det?