Att ångra sig djupt.

Måste kompensera på något vis.

Så jag tar en banan och ett koglas mjölk.

Mjölken får inte vara för kall.

Aldrig glömmer jag lyckan av den spenvarma mjölken i treliters mjölkflaskan på cykelstyret, när jag cyklade hem från bonden i Nibbla, där den stora åttakantiga ladan fanns mitt emot vägen där Anders bodde.

Det var något läskigt med Anders. Han var ung, 15 år, men nästan fet, och åtnjöt en anakronistiskt fri uppfostran, körde hämningslöst sin pappas stora amerikanska personbil med oss som pirrigt nervösa passagerare. Sladdade häftigt i kurvorna, snabba accelerationer och inbromsningar. Jag tror pappan var en homo novis, som hade köpt gården för att placera alltför mycket pengar. Där fanns något skrämmande med döden, kanske mamman fick cancer och försvann. Vi vågade inte prata om det, men kände djupet i de dramatiska känslorna. Mot oss var han snäll och uppmärksam, men helt tokigt fylld av oförutsägbara, hämningslösa infall.

Man stannade och tjyvdrack sig otörstig av den helfärska mjölken.

Det var vi barns sysselsättning framåt sextiden mest varje dag, jag minns bara positiva vibrationer från mjölkhämtningsturerna. Det var en dryg kilometer med brant uppförsbacke på ditvägen.

Ånger och gravad lax.

Jo, det var nämligen så, att, eftersom det var helgdagsafton, jag till slut bestämde mig för att köpa ett paket gravad lax för 29 kronor och en knippa färsk dill. Så lyxigt och läckert på rostat bröd med tjockt med smältande smör.

Gick således till ICA Sankt Eriksplan som har norra Europas suraste kvinnliga personal. Dock säljer dom Nescafé i kassa ett, vilket ju är bra, om man bara känner till det. Någon av tjejerna, den vackraste, som inte är fullt så sur, upplyste mej en gång om att kunderna snor kaffet, om det ligger framme i butiken. Ja, det måste i så fall vara specifikt för ICA Sankt Eriksplan, eftersom alla andra butiker jag känner till, inte alls drar sig för att ha kaffet framme som vilken vara som helst.

Men har dom svinn så har dom, väl inget att göra åt det.

Jag äter det på tallrik med kniv och gaffel. Massor med dill, massor med lax.

Men igår blev jag besviken.

Jag skar en stor bit och tuggade noga och långsamt, men konstaterar att detta smakar i stort sett ingenting. Laxen varken söt eller salt eller kryddig, möjligen lite läbbig fisksmak, till och med dillen, efter sina förmodligen milslånga transporter från något växthus i världen, var smaklös.

Babbel, babbel, var finns nu de storslagna intentionerna optimism, vänlighet, generositet och tålamod? Verkar som om det blåser bort som fjädergräs.

Men nu idag erinrar jag mig bestämt, att någon jag känner, brukar lyckas förträffligt med att grava lax. Inte så att jag tänker göra det själv, det skulle bli alldeles för mycket, men kanske man någon gång kunde få köpa några skivor välgravad, smaklig och läcker gravlax.

Apropå gravlax. En resvan vän var i England och den stolte, nästan mallige, värden bjöd på gravlax. Han hade lärt sig det högst exotiska Svenska ordet Grävläcks, och när stunden var inne briljerade han med språkkunskaperna, med kommentarer om att ”Grävläcks, det vet Anna-Karin vad det är”. Hon visste förstås och kunde meddela sällskapet, att det betydde gravad salmon, hur man nu säger det på engelska. Middagsvärden blev besviken över att det exotiska komplexet föll i bitar. Man kan ju fråga sig vilken föreställning han haft om ordets hemliga betydelser.

Men jag känner igen det där.

Det finns vissa ord eller uttryck som skenbart förmedlar något mera spännande , stort eller hemligt än den krassare verkligheten.

Det finns gott om recept på gravlax på Internet, och visst var min egen mamma och hennes systrar mycket duktiga på det.

Men att bläddra bland recepten på nätet nuförtiden är märkligt.

Alla ska ha sina sinnesförvirrade EGNA recept, EGNA kryddor, EGNA smaker, EGNA procedurer, EGNA blandningar, som alla är de enda möjliga enligt de många författarna.

Egentligen är det rätt sorgligt, eftersom flerhundraårigt utvecklade smakbalanser rubbas, och förmodligen endast svårligen låter sig korrigeras. Det finns dock några bland de många TV-kockarna som tycks hålla sig kvar i traditionerna emellanåt. En av dem är Per Morberg, även om han tydligen alltför ofta har ett inre tvång att leverera brasklappar, för att tillfredställa revolutionära böjelser hos tittarna.

Jag tror inte heller att italienska, indiska, japanska eller kinesiska kockar experimenterar riktigt på samma sätt. Dom har det dom har, det är gott nog, och behöver inte ändras.

Man kan gå tillbaka till kokböckerna, gamla kokböcker, för de nya har samma otroliga röriga mångfald, som också alltid framhålles som det enda rätta. Allt efter mat- och smakmodets vingliga snirklar.

Tack och lov äger jag Stora Kokboken med recept på gravlax. Gravlax är ju en verkligt Svensk maträtt, emanerande från de rikliga laxförekomsterna i de Norrländska  älvarna.

Lax, socker, salt, vitpeppar och dill ska det vara. Inget annat. Och tid ska det ta. Flera dygn.

När jag jobbade som extrageolog för SGU i Vindel-Gransele vid Vindelälven, bodde jag en tid hos den namnkunnige Arvid Gran, en kraftkarl som en gång visade upp en stor lax han fångat på natten. Men jag vet inte var bilden är just nu. Har letat. Förgäves.

Fann bilden, via AK i hennes fotoalbum från den sommaren. Tack!

Så nu dröjer det, innan jag köper dom där små smaklösa plastikförpackningarna igen.

Jag ångrar mig verkligen.

I kväll går Svenska ishockeylandslaget sitt öde till mötes.

Match  mot Tjeckien.

Jag tror dom förlorar, och sedan är det kört för den här gången. Det är en samling disparata lirare, som var och en har förträffliga erfarenheter, men som efter turneringens gång tyvärr visat sig alltmer splittrade.

Kanske viljan finns, men dom har ju alla var och en sina höga inkomster i utländska sammanhang att falla tillbaka på.

Men vinner dom är det ett trevligt underverk, och det blir spännande att följa fortssättningen.

Prospicito tecum tacitus, quid quisque loquator…