Jag övar och övar, och registret ökar sakta men säkert.

Var i veckan och fuljammade på motorfartyget Blomås vid Skeppsholmen.

- Bei Mir Bist Du Schön
- Dinah
- Doctor Jazz
- Lady Be Good

- Please Don´t Talk About Me When I´m Gone
- Some Of These Days

- RoyalGarden

- Jag vill va som du, björnskoj

Och många flera gamla standardlåter.

Jobbigt på hemvägen, man orkar inte, försökte hålla samma takt som dom andra, men det är jobbigt. Alla går om mej numera, det är sorgligt, men väl bara att acceptera.

Att bära luren är jobbigt.

Trumpeten väger 1,2 kilo, men fodralet med munstycke, sordin o harmonibok, blir totalt fem kg.

Det lilla handtaget skär in i handen, så man måste byta ideligen, och med paraply i regnet och den starka motvinden, var det riktigt jobbigt, alltför jobbigt. Parapyet vände sig ut och in flera gånger i blåsten, löjligt, men föga roligt öndå för den som är med om det.

Men fem kg, det är väl ingenting, när man under de lyckliga åren utan problem gick och släpade på en 20 kilos UKV-radiostation under värnplikten.

RA 120

Stationen har en antenneffekt på 0,7 watt och ligger i frekvensområdet 34 – 42 MHz. De har den tidens moderna miniatyrrör, drevs av ackumulatorer som ständigt måste stå på laddning. Ackarna var nog den tyngsta biten, det är dom som är fastsnäppta på undersudan.

Tyvärr bedrevs inte den minsta utbildning i radioteori vad jag minns, så jag tog helt privat en korrespondenskurs i ämnet som fascinerade mig något otroligt.

På den tiden hörde radio till de mystiska ämnesområdena som man längtade till att bemästra, liksom kunskapen om att skapa egna bilder med framkallning och kopiering i mörkrum. Långt senare tenterade jag av ett amatörradiocertifikat hos televerket.

Vi till och med cyklade med stationerna på ryggen, med vajande antenn och telefonlur i handen.

I den tjusiga paraden i Uppsala efter en slutmanöver, bildade hela signalplutonen en högst imponerande trupp.

Jag minns att det var rätt jobbigt i någon uppförsbacke.

Det var väl inte heller riskfritt, men många av de högre officerarna grät förstås av rörelse, när de såg den mäktiga truppen cykla förbi under skogen av vajande antenner och bistra signalansiktsuttryck inför allvaret i den överväldigande  situationen.

De vackraste minnena under det året var från alla de många ställen, där vår lilla tremannagrupp låg ute i fält på olika ställen i det vackra Svenska landskapet. Underbara lyckokänslor av gemenskap och känsla att finnas i ett meningsfyllt sammanhang, gjorde hela värnpliktstiden till en av de finaste perioderna i livet. En så sorglig sak med utvecklingen  under 1900-talet är det uråldriga jordbrukslandskapets upplösning.

Men roligt hade vi!

Många av kamraterna hade stor humor och en god verbal rörlighet, som alltid fick hos på gott humör. Det ingår i signalisternas skyldigheter att ordna det så bekvämt som möjligt för sig, så att signalarbetet kunde skötas utan störande inflytande.

GIGBAG

Jag ska försöka skaffa en gigbag, som det kallas.

Alltså ett lagom slimmat fodral med bärrem, finns på Windcorp på Styrmansgatan 23, men kostar 600 kronor, undras när man kan få råd med en sådan läcker sak.

Detta är alltså drömmen:

 Jag har haft, och slitit ut många sådana med åren.

Hur kan dom bli utslitna?

Jo, det är så att den långa dragkedjan, som man försluter fodralet med, går sönder med åren. Så är det med blixtlås, kanske de är bättre numera.

Om jag lyckas skaffa mej denna gigbag minskar bärtyngden med uppåt tre kilo.

- Tre kilo! Det är väl ingenting?

 - Nä, men dom är betydligt lättare att bära med remmar och allt, så det har blivit liksom en dröm, kanske ouppnåelig, men ändå.

ISHOCKEY

Sverige dök i går med 3 – 7 mot Ryssland, så beklämmande och tragiskt.

I kväll är det visst match igen i detta genialiska spel – ishockey, men nu är det Sverige – Italien, tror jag. Nu har jag dock slutat att bry mig, jag har viktigare saker att syssla med.

MIDSOMER MURDER

Men framförallt är det Midsomer Murder som alltid är helt betagande. Emellertid har jag vid det här laget sett de flesta avsnitten förut, så efter en kort stund när man inser detta uppe hos kompisen, kopplar man väl över till ishockeyn då, eftersom det inte finns något annat att titta på denna lördagskväll.

Ett tag visades en Barnabys efterträdare i nya avsnitt, som var betydligt bättre än de gamla, mera fart i handlingen och framförallt lite yngre skådespelare och figurer än dessa gamla mossiga skepnader, som gled omkring i de gamla avsnitten. Men välgörande och befriande är avsaknaden av all rasism, dessa program är väl helt ensamma om det.

Slut för idag.