Farligt med trassel vid tangenterna.

ALFA blir bättre och bättre, många vackra melodier här, men vilket jobb…

Helt plötsligt upphörde DAW att fungera.

Visserligen hade jag gjort många namnbyten och omflyttningar, men ett så kvalificerat program ska väl klara det mesta.

Totalt datorstopp! Allt fastnade. Fick bryta strömmen till hela systemet, dra ur kontakten ur väggen alltså...

Man inser att de flesta datorstopp sannolikt beror av klanteri hos användarna. Varje bra program ska givetvis klara det, men oväntade feltryckningar i ”rätt” ögonblick kan inte så lätt spåras, och så sitter man där. Jag minns det från konsulttiden hos Anders. Standardreceptet är ju ominstallering, men det förutsätter att en hyfsat ny backup är gjord.

Lösning idag liksom ofta: Hitta källfilerna och döp om dem. När sedan huvudprogrammet startar, hittar det inte standardfilerna, vilka ofta är de senaste filerna man använde, ja, det beror ju på vilka preferenser man angett…

Det funkade!

Men det är klart att jag fick lite extra jobb.

Har satt in filbunkarna i kylen och ska snart äta åtminstone en av dem. Strösocker och ingefära.

 
Första skeden! Mmmmm... När man kommer neråt botten på filibunken får man strö på lite extra med socker och ingefära. Märkligt att mjölkprodukter kan smaka så olika och så fantastiskt gott!

Kände en glimt av lyckokänslan, som nog har drabbat de flesta organismer i den mån de kan uppleva något överhuvudtaget.

Det är för oss ljuvt inbäddat i minnen från olika situationer, platser och personer i livet.

Minns Beatles "There are places I remember"...

När de kommer in i bilden, vill man gärna kontakta dem igen.

Men många är för evigt försvunna (=döda), och andra har ändrat attityd.

Det senare är mycket sorgligt, eftersom man känner sig rätt olycklig och hjälplös.

När Olavi Paavolainen återvände till sin föräldragård sommaren 1941, kunde han bara konstatera att ingenting fanns kvar. Inte ett träd, inte en buske, inte en väg, inte en brädbit från husen, inte den lilla plaskdammen han lekt vid som barn, kanske några smulor i landskapet där man möjigen kunde ana att här legat en gård. Kriget hade rasat i slag efter slag just i detta område. Hans reakton var tomhet, han började rent av fnittra över den absolut totala förvandlingen.

Hos några kan man ana anledningen till attitydföändringen, och tycker sig vara klart orättvist, framförallt outrett behandlad, det är så sorgligt.

Varför blir det så?

Är ni medvetna om att ni gör någon illa?

En dag ska jag sammanfatta alla anledningar till kontaktproblem som jag har spårat i mitt liv.

Tror jag.

Men tills vidare får man väl leva vidare på sina vackra minnen och hoppas att tiden är mild och förlåtande.